PRS Emma07 och wolfy

Thomas såg tyst på henne, hade saknat henne något enormt vilket gav sig till känna ännu mer nu när han fick träffa henne igen. Hur han hade saknat allt med henne - hennes doft, känslan av att få hålla henne i sin famn, hur hon kunde hålla på och retas, allt med henne.
"Du kommer då alltid vara min drottning", sade han mjukt, för det spelade ingen roll om hon hade den titeln eller ej då han visste att han skulle antagligen aldrig kunna sluta älska henne såsom han gjorde.

Alysia sa ingenting vilket var ganska ovanligt eftersom hon sällan brukade vara tyst. Men nu hade hon helt enkelt för många tankar som snurrade runt i huvudet på en och samma gång. Plus ett dåligt samvete som tyngde henne. Hon gick över till soffan för att sätta sig ner där, vände blicken till sina händer som hon fumlade med i famnen. Trots att beslutet att lämna slottet och livet där bakom sig hade varit rätt för henne, så var det inte ett beslut som ett drottning fattade. Hon hade svikit Thomas, sina vänner, folket.. Och sig själv på ett vis.

Thomas granskade henne, att hon var så tyst var olikt henne men han borde väl kanske inte vara så förvånad. Trots allt var han fortfarande inte helt säker på att hon var glad över att vara här nu, trots allt hade hon ju lämnat allt detta innan. Och Thomas hade visserligen blivit rent förkrossad av att ha blivit lämnad av henne, men han försökte åtminstone att inte vara långsint, även om det inte alltid var det lättaste. Han stod tyst kvar, hjärtat värkte efter att få sätta sig intill hene och få lägga armen om henne, men han vågade inte riktigt. Han var alldeles för osäker på vad hon tyckte, särskilt eftersom hon nu gått ifrån honom nu.
"Varför så tyst?", frågade han sen.

”Vad vill du att jag ska säga?” Alysia lyfte blicken från sina händer för att istället rikta den mot Thomas. Hon var uppriktigt intresserad av att veta vad han ville att hon skulle säga. Det kändes som om han inte skulle förstå ändå trots att hon delade med sig av vad hon hade på hjärtat. Men han skulle nog aldrig kunna förstå. Försöka kanske men aldrig fullt ut. För han hade aldrig stått i hennes skor. Likväl kunde hon kanske aldrig förstå honom fullt ut för hon var inte som han.

Thomas suckade tyst och såg på henne.
"Jag vet inte", sade han ärligt, men det kändes bara så tyst.

Ja, vem skulle veta om varken hon eller Thomas visste? Alysia kvävde en suck och knäppte med naglarna i brist på annat att göra. Hon sneglade med jämna mellanrum på Thomas. Hennes själsfrände, hennes allt. Hon ville inte att de skulle uppföra sig som främlingar i varandras sällskap, men hon visste heller inte om de bara kunde kasta sig tillbaka till vad de en gång hade varit.

Thomas var tyst, utan en aning om vad han skulle säga. Han granskade fundersamt Alysia, hennes välbekanta drag som han älskade så. Till sist klarade han inte av den här konstiga tystnaden längre, utan gick fram och slog sig ner bredvid henne på soffan och tog försiktigt hennes hand. Han hade egentligen ingen aning om vad han skulle säga när han öppnade munnen, men något fick han åtminstone säga för att bryta tystnaden.
"Förlåt för att allt blev som det blev. Snälla, kan vi lägga allt bakom oss? Jag älskar dig över allt annat och vill inte behöva genomlida fler dagar utan dig", sade han ärligt, talade helt ur sitt hjärta.

Att försöka hålla sina känslor i ett kort koppel tjänade inte till någonting alls då Thomas började prata. Alysia vände blicken till honom och betraktade hans ansikte under några sekunder, innan hon utan ett ord reste sig upp för att istället sjunka ner i hans famn. Händerna placerade hon mot hans kinder innan hon pressade sina läppar mot hans. Precis som han så ville hon bara lägga allting bakom sig. Det skulle kanske inte fungera bara genom att knäppa med fingrarna men tids nog skulle allt tokigt som hänt faktiskt tillhöra det förflutna, bara vara ett minne blott.

Thomas granskade henne tyst då hon först inte svarade, blev sedan både lättad och förvånad över hennes svar - han tog det utan tvekan som ett ja. Han hann dock tänka mycket när hon först reste sig upp.. Men när hon kysste honom kunde han verkligen inte hålla känslorna i schack längre. Han besvarade mjukt hennes kyss och lade genast armarna om hennes midja.

Hennes händer letade sig in under tröjan han bar för att lägga sig tillrätta mot hans bröstkorg. De gled därefter sakta ner mot hans mage där hon lät dem vila en stund. Hon ville röra vid honom, känna honom mot sig för det hade hon inte gjort på alldeles för länge. Vilket var hennes eget fel men det betydde inte att hon inte hade saknat honom.