rollspelare & tippest prs

Sophia drog efter andan och tittade upp på taket tills hon återhämtat sig tillräckligt för att kunna forma en hel mening. Hon la sig på sida så att hon kunde se honom och log generat då han redan tittade på henne.
"Hur långt ut behöver vi rida innan vi kan tala med en präst?" frågade hon nyfiket och smekte hans kind.

Även fast sömnen börjat närma sig Henri så lät han sig inte blunda. Det kanske såg rent ut obehagligt ut; men Sophia, hans blivande fru, var det enda han ville se. Inget eller ingen annan.
”Vi får i alla fall räkna med fem till sex timmar imorgon”, svarade han mjukt och la sin hand på hennes kind, precis som hon gjort. ”Om vi vill vara extra säkra så får vi nog slå upp ett tält imorgon och rida vidare i övermorgon.”

Sophia log svagt och smekte hans bröstkorg istället, kunde knappt vänta tills de var gifta. Hon ville verkligen inget annat och hon kände sig enormt skyldig över att ha förstört deras chans i hovet.
"Henri, förlåt att jag förstörde allt. Om det inte vore för mig hade vi inte behövt rymma och gifta oss i smyg." sade hon tyst och tittade bort från honom, ville inte börja gråta framför honom. Hon hade tänkt på det under ridturen, att allt egentligen gick tillbaka till henne.

Det var sant, tänkte Henri. Det var Sophias olustighet som hade orsakat allt det dåliga. Det var ingen annan. Men samtidigt hade hans far verkat ha en dålig inställning till alliansen redan från början; för hur kom det sig att Englands drottning var påväg redan innan han hade brutit alliansen? Dessutom hade han sagt tidigare den dagen att bröllopet skulle bli av inom kort. Henri försökte att inte fundera på det, men det var sannerligen udda.
”Det är okej”, svarade han, motvillig till att ljuga om sina känslor och att säga att det inte var hennes fel överhuvudtaget.

Sophia log svagt och kramade hårt om honom, ångrade sig verkligen enormt mycket för alla problem hon ställt till med. Hon svalde hårt och kysste mjukt hans axel några gånger.
"Jag ska verkligen försöka att bli den fru du behöver." sade hon tyst, tänkte verkligen försöka ta ett steg bakåt för att inte uppröra kungen ännu mer.

Henri, som vänt bort blicken för bara en kort sekund, tittade tlllbaka på Sophia med stora ögon. Stora ögon, en blandning av förvirring och glädje. Skulle han bli glad? För att hon ville bli den fru som han behövde? Han visste ju att en mans fru skulle fungera som en andra hand - en stöttepelare, men han tyckte ändå att det lät lite skevt. Men om det var så det skulle vara så - så blev han glad. Glädjen tog över i blicken och han sköt undan sin förvirring.
”Kom här”, sa han och kysste mjukt hennes axel innan han lyfte upp henne så hon låg på honom. ”Jag älskar dig J-... Sophia.” Vad höll hans mun på med? Spelade den honom något spratt? Varför tänkte den konstant på Juliette, just denna dagen?

En liten del av Sophias hjärta sjönk när han inte sa emot, hon hade nästan hoppats på att han skulle insistera på att hon inte skulle ändra sig. Hon log svagt och smekte lätt hans nacke innan hon hamnade över honom. Det undgick henne inte hur han nästan sa fel namn men hon vågade inte säga något, han ville ju inte ha allt som kom med henne även fast hon ville ha honom och alla hans sidor.
"Jag är väldigt trött, Henri. Kan vi sova?" frågade hon försiktigt och la sig ner bredvid honom istället. Hon drog täcket till hakan och la sig med ryggen mot prinsen, visste inte hur väl hon skulle lyckas hålla sig från att gråta.

Han tittade på henne med sårade ögon när hon drog sig undan. Han visste, förstås, att det egentligen inte var rätt att han var sårad i deras situation; det var han som nästan hade sagt fel namn, inte hon. Om bara gud visste hur Henri skulle reagerat om Sophia råkat göra samma misstag...
”Okej”, mumlade han och fortsatte att ligga på rygg, med sin blick fäst på täcket som täckte hennes kropp. Han vllle vara nära, men vågade inget annat än att ge henne utrymme. Han skulle själv velat ha utrymme för sig själv om han varit i hennes situation. Även fast han förstod vilket rövhål han måste framstått som så kunde han inte förmå sig till att be om ursäkt; han ville bara undvika det hela.

"Henri, älskar du mig verkligen eller gifter du dig med mig för att du är godhjärtad?" Det var ju tydligt att Skottland behövde alliansen med Frankrike, det var en slags motivation till att Sophia ville gifta sig med Henri men hon älskade honom också. Hon kunde inte välja vem hon skulle gifta sig med på samma sätt då Frankrike inte var beroende av en allians. Han kunde ta Juliette till sin hustru utan att Frankrike skulle gå under. Sophia stirrade in i väggen och torkade snabbt bort några tårar som rann, avskydde att känna sig så hjälplös och patetisk.

Hans ögonlock hade stängts i ett försök för honom att somna, men det fungerade inte. Därför hörde han Sophia när hon började prata och han slog direkt upp ögonen och tittade in i täcket som följde hennes kropp.
”Vad pratar du om?” frågade han, även fast han förstod exakt vad hon menade. Han hade varit velig, gått fram och tillbaka mellan ’jag vill gifta mig med dig’ och ’nej, inte nu’. För att inte glömma hur tankspridd han varit och råkat lägga några Juliette-bomber under dagen.