Skriva av sig-tråden

Säger somfannyy. Du kan klara det! Sen, om du verkligen har svårt att prata med folk, lär känna de genom internet. Facebook tex.

Jag är så jävla sur just nu, att jag skakar.

Jag blev erbjuden att följa med till Göteborg nästa helg och tävla årets sista tävling för mig, och åka med ledarna av min klubb. Hade varit otroligt kul att få åka, och jag vart hur glad som helst när jag fick frågan.

Dock är det så att vi får betala resan själv, och eftersom jag ska till stockholm och medverka på en internationell grej i september, så får jag typ inte åka. Jag är så jävla besviken

Oj! Honey, för det första är det sjukt synd att du inte får åka! ♥ Och jag känner verkligen med dig eftersom jag aldrig fått åka på någon tävling eller läger som inte anordnats av skolan... men se det från den ljusa sidan, du får ju medverka i den internationella saken i alla fall? ♥ Hoppas i vilket fall som helat verkligen att det ordnar sig :*

Tack vännen, men det är inte säkert att jag ska till stockholm heller.. Jag ville verkligen medverka, då det är en riktigt rolig grej, och det hade varit kul om jag hade lyckats få ännu en medalj innan jag byter klubb

Hatar att alla bra lärare har bestämt sig för att sluta spec min musiklärare. Det var hon som fick mig att börja sjunga, hon gav mig självförtroende D:
CECILIA
WHY DO YOU LEAVE ME????

melodyjoseph: Don't cry because it's over - smile because it happened. Var glad att du fått träffa henne och börjat sjunga, det kan ingen ta ifrån dig. :3

ikka Du har rätt. Tack ♥ Men nu ska min mentor också sluta. Happ

Jag vet inte vad jag vill skriva, jag vet inte vad jag känner eller tycker. Jag vill bara skriva...

Allting går bara åt helvete och jag kan inte sluta undra när det är min tur att få vara lycklig, min tur att få må bra. Jag önskar verkligen att jag kunde få några svar. Det börjar bli outhärdligt att aldrig veta någonting, att inte kunna säga varken ja eller nej.

1. Jag har dragit på mig en viktbevakning och en remiss till en dietist av min läkare för att jag har tappat farligt mycket i vikt från en redan farligt låg vikt. Ingen förstår hur jag ens orkar stå upp... Mamma hotar med att be om en remiss till en ÄS-klinik för att lägga in mig och att jag inte får gå tvåan på gymnasiet förrän jag har gått upp i vikt. Hon hotar med allt möjligt för att få mig att gå upp i vikt. Men hon vet hur svårt jag har haft det, hur jag hela livet har kämpat för att gå upp ett enda litet gram för att sedan tappa det igen, hon vet hur hårt jag har kämpat men min kropp har sagt nej. Hela mitt liv har jag varit underviktig och jag har försökt att bli normal, för att få alla nöjda, för att slippa kommentarer. Nu orkar jag inte kämpa längre, jag har så mycket annat som tynger ner mig och det sista jag vill är att gå upp i vikt. Jag orkar inte ta den kampen, den är för jobbig och jag orkar inte. Jag är ju inte sjuk, jag försöker inte ens gå ner, det bara blir så och det vet hon!! Ingen jävel orkar eller vill tro på mig och i allas ögon är jag bara en usel liten lögnare och det enda mina föräldrar pratat om med mig just nu är; "Har du ätit idag? Vad? Hur mycket? När? Du måste äta mer. Lite till." Jag känner mig så jävla osynlig, som att dom inte ser mig och mina känslor utan bara siffrorna som vågen visar. Jag vill inte veta vad dom visar och jag orkar inte att alla ska bry sig mer än jag själv gör, jag orkar inte.

2. Killen jag gillar och spenderar tid med är så fantastisk. Han är dock osäker på sina känslor men han visar hela tiden någonting annat, att han inte är osäker, men han säger att han är det och jag vet inte vad jag ska tro. Jag vill så gärna ha honom och jag vill inte förlora honom, jag vill veta, jag vill bara få börja ett liv tillsammans med honom, inte vara i mitten hela tiden.

3. Psykologbesöken blir allt jobbigare och intensivare. Jag hatar att sitta där och visa känslor. Jag hatar att inte kunna hålla tillbaka tårarna och jag hatar att jag inte klarar av att säga hela sanningen. Jag hatar att vara svag och emotionellt störd.

4. Jag hatar min fobi och att den blir värre för varje dag som går. Jag hatar att mina sjukdomar förföljer mig och aldrig lämnar mig ensam. Jag vill bara ha någonting som tar bort allt, ett botemedel som inte finns. Jag vill inte leva med den här smärtan.


Förlåt för det här. Jag hatar att klaga men jag måste få ur mig detta, på något sätt och mina vänner backar undan för mig, jag är bara äcklig på alla sätt och vis...

Jennifer.
Jag har inte tid att skriva något långt nu, förlåt. Men jag vill bara säga att jag stöttar dig till hundra procent. Jag tror på dig, jag skulle aldrig misstro dig, för jag vet hur ärlig person du är, och jag vet hur du kämpar, jag förstår inte hur det känns, men jag vet att du har försökt så himla mycket. Innerst inne vet du säkert att dina föräldrar vill ditt bästa, men de kanske har svårt att förstå vad du går igenom. Jag tycker att du borde prata ordentligt med dem, om du orkar, om hur du känner.

Jag hoppas allting löser sig. Du vet vart du har mig, även om jag inte är den bästa tröstaren ♥

Vill så gärna kalla det småstadsångest, men stad-my ass. Min mobil påstår att jag befinner mig i Skogen i Dalarna, vilket jag i och för sig inte gör, men det känns ändå mitt i prick. Jag vill så gärna komma iväg någonstans där det finns mer att roa sig med än att plocka hallon och springa till brevlådan tio gånger per dag, men det känns som att jag sitter fast här. Jag saknar stadspulsen och havsdoften, som jag inte känt sen i mars. Hösten är det bästa jag vet, men det känns hopplöst att jag måste åka tåg i sju timmar för att uppleva den som jag vill. Tills dess nöjer jag mig med en halvtimmes buss till Borlänge centrum, där jag i alla fall kommer i närheten av den där höst-känslan. Ack, Borlänge centrum, lämna mig aldrig. Dör.