In the dark PRS Vidomina & Medi

"Han är lite udda men han är väl äldre än pappa?" Han lade huvudet på sned och tog mobilen. Han flinade.
"Du blev nyfiken?" sa han och reste sig.
"Solen gick ju ner för någon timme sedan. Vill du gå ut?"


Hon gäspade och såg mot vakten som läste i sin bok och skakade på huvudet.
"Jag tror jag inte känner någon Demi.." Hon tog nattlinnet och gick mot vikväggen.
"ska bara byta om sen kommer jag."

"Inget svar, va?" Demitri tog tillbaka mobilen och tryckte ner den i jeansfickan. "Det är sent. Hon kanske sover?", sa han lite osäkert. Började ångra sig att han låtit sina känslor tagit över så. Det kanske hade varit bättre att låta bli att skriva till henne. Han kanske bara hade gjort saken värre? Ivan hade ju sagt att han hade en koppling med den tidigare prästinnan- skulle det här bara riv upp gamla sår?
"Men ut vore fint hur som helst. Miljöbyte skulle sitta fint.", erkände han och vågade le då.

"Ska du inte svara honom då?", frågade Adelaide och ryckte på axlarna för att klicka bort appen och stänga mobilen. "Bra idé. Jag ska också byta om." Hon drog av sig klänningen för att ta på sig nattlinnet. Hon gick sedan till badrummet för att plocka upp tandborsten och borsta tänderna.

"Jag tycker du gjorde rätt. Det måste ha varit läskigt för henne."
Han reste sig och gick mot dörren.
"Vi kan bara åka en sväng. Bara för att samla tankarna. Men vad ska vi säga?" Han kunde se sin far framför sig och suckade.
"Men det blir nog bra." Han dro ett leende på läpparna.

"Jo jag ska svara men jag måste byta om först." Hon gick fram och slog sig ner på sängen. hon öppnade appen igen och hittade hans medelande.
"Det är ju Nicolais bror. Demi är förkortning från Demitri." Hon knappade in ett svar.
'Jag mår bra. Lite rädd fortfarande men jag blev inte skadad.' Hon skickade iväg svaret och såg mot badrummet.

"Okej. Vi åker en sväng då.", sa Demitri och vände sig om för att gå ut från rummet då han kände hur det vibrerade i byxfickan. Ett nytt meddelande. Han flämtade och plockade lite nervöst upp mobilen igen för att se på skärmen. Han tog fram appen och hittade meddelandet. Halos svar. 'Jag mår bra. Lite rädd fortfarande med jag blev inte skadad', läste han och såg upp på Nicolai. "Nikki! Hon svarade. Se.", Han höll upp mobilen framför Nicolais ansikte för honom att se.

"Jaha. Men..", hon stannade upp i en rörelse och tänkte efter. "Varför skriver han till dig? Sa han något till dig på ceremonin eller? Jag såg att han deltog på festen.", sa hon så fundersamt hon kunde, med tanke på löddret i hennes mun. Adelaide skrattade då och borstade färdigt tänderna för att spotta ut och skölja munnen.

Han log och tog sin brors arm.
"Kom vi går ut där vi kan tala ostört." Han gick ner och såg mot matsalen och sedan svalde han.
"Vi går en sväng. Vi behöver få luft bara."

Hon såg upp och lade huvudet på sned.
"Jag tror de var på ceremonin och festen." Hon log och reste sig.
"Borde borsta tänderna med. Fick inte borsta tänderna hos dem. Lite snuskigt jag vet." Hon gick och hämtade tandborsten.
"Det ska bli skönt att sova i sin säg."

Demitri tog bort mobilen igen och gick efter sin bror. "Ja.. eh. Okej.", sa han lite osäkert och kliade sig i nacken. Han var inte säker på vad Nicolai tänkte. Men han litade på honom. Kanske att han hade en plan? Han såg över axeln, följde Nikkis blick, mot matsalen. Där fanns Ivan och Markal kvar. Han hörde de inte. De verkade inte säga något. Kanske satt de där försjunkna i sina tankar.
Demitri såg tillbaka på Nicolai igen. "Då går vi.", sa han lågt i ett andetag och började att röra sig därifrån.

Han klev ut i den svala natten och han drog in ett djupt andetag.
"Så vem tror du har alla svar förutom pappa och Markal?" Han lade huvudet på sned.
"Om vi vill veta sanningen så borde vi ju.." Han ryckte på axlarna.
"Få reda på det antar jag." sa han och örjade att gå.

"Bakom mig ser vi prästinnan kliva på hennes vagn igen för att återigen delta i tåget som karnivalens drottning. Eller ska jag säga som deras.. prästinna?"
Det var en av reportrarna i publiken som talade till kameran. Adelaide hade hört hur pressen ivrigt skyndade sig för att sprida nyheten om Halos återkomst.
"Alla är glada att du är tillbaka, Halo. Var glad du med.", sa hon och rättade till den gröna klänningen så att den föll rätt över hennes ben. "Kom, bäst vi stiger på. Du är först i ledet." Adelaide skrattade och vinkade åt publiken när de möttes av jubel och applåder. Alla som samlats längst gatan för att se på deras prästinna.
I bakgrunden hördes musik, samma karnevalsmusik som fick folk att dansa, sjunga med och skratta. Det var en glädjens stund.

Hon rodnade stort och hon tog tag för att kliva upp och slog sig ner på tronen.
"Varför gör det här mig så nervös?" frågade hon och skrattade. En vakt klev på och ställde sig vid hennes sida och han verkade le.
"Ni klarar det ers höghet. slappna av." Han pratade lugnt och pekade mot en flaska.
"Vatten om ni behöver det."

Vagnen sattes i rullning och Adelaide skrattade. "Ruby! Här, ta några halsband du med." Adelaide räckte över pärlhalsbanden åt henne för att också dela med sig av de i publikhavet.
"Känner du, Halo? De är glada att se dig. Du har ingen anledning att vara nervös. Vi är många med dig."