In the dark PRS Vidomina & Medi

Isabelle hoppade till och råkade spilla kaffet på sin hand. Eftersom hon var vampyr så blev det ingen smärta men hon tog Ivans hand.
"Älskade lugna dig. Du visste inte!" Viskade hon ömt och reste sig.
"Om ni ursäktar. Jag går och byter om. Kan inte ha en kaffeluktande klänning." Hon nickade åt Markal och sedan smet hon ut.
Nicolai såg skamset ner.
"Förlåt far. jag blev så ivrig. Jag visste inte." sa han och bet sig i läppen.

Ivan drog ett djupt andetag och suckade tungt.
Han höjde blicken och såg först på Markal, sedan Nicolai och Demitri. Han hann precis skymta Isabelle då hon lämnat salen.
"Det enda ni behöver veta är att Alice gick bort alldeles för tidigt.", suckade han. Han ville inte nämna tortyren, kidnappningen eller Zoltan. Det skulle vara för mycket information. Iallafall för den här kvällen. "Halo är den nya prästinnan nu. Det ska vi respektera. Är det något annat ni vill veta?", frågade han besvärat och såg på Nicolai och Demitri.

Han lyssnade och skakade på huvudet.
"Nej det är inget." Han reste sig.
"Jag ska hämta en trasa. Jag tar även hand om tvättningen aav duken." Han såg nästan sorgsen ut.
"Sen ska jag be mamma om ursäkt. Jag vet att vi inte gör oss illa men.." Han svalde.
"Förlåt pappa."

Ivan suckade. Det var ju inte som att det blivit alldeles för nerfläckat över duken. Men han förstod också att de ville ha en anledning att gå därifrån. Det fanns en spänning som även han ville undvika.
"Bra, Nicolai. Gör så.", mumlade han och viftade med handen åt hans håll att det var okej att lämna bordet.
Demitri satt tyst. Han såg på Ivan och sedan Markal. Men när deras blickar möttes sänkte han den direkt. Var rädd att Markal skulle säga något mer.
"Jag.. går och hjälper till.", sa Demitri och ursäktade sig för att försvinna bort till köket.

Han började duka av bordet tyst och vek duken innan han placerade tillbaka sakerna. Han vek ihop duken innan han hämtade en trasa.
"Jag hämtar en ny duk Markal." Hans röst var sorgsen och han vågade inte höja blicken.
Snabbt tog han duken i famnen och försvann till tvättstugan.

Isabelle kom tillbaka med en vit klänning och lade en hand om Ivans axel.
"Älskade."

Demitri hade sagt att han ville hjälpa till, men istället försvann han till sitt rum. Demitri verkade ta hand om det ändå.
Inne i rummet satte han sig på sängen och fiskade upp mobilen. Det var Halo, prästinnan, som fångat hans intresse. Han ville veta mer. Men han visste ju att han inte skulle få veta något av Ivan. Inte nu. Det var inte tillfälle för det. Ivan var för upprörd. Men det var nyfikenheten som tagit över hos Demitri. Ivan hade inte sagt hela sanningen. Så mycket visste han. Först tvekade han, men så hittade han Halos instagram och skrev ett meddelande till henne. Kanske ville han mest bara se efter att han kunde få någon slags kontakt med henne. 'Hej. Hur är det?', skrev han och skickade det. Så fort hans meddelande dykt upp på skärmen som skickat klickade han bort appen och körde ner mobilen i fickan igen. Fort, innan han ångrade sig.

"Isabelle. Du sa att jag skulle säga sanningen, men.. inte såhär. De är inte redo. Om de någonsin kommer bli det.", suckade Ivan besvärat och kramade om hennes hand.

"De är bara ungdommar. De har varit inlåsta så länge så att de aggerade som pojkar gör." Hon kysste honom mjukt.
"Jag är säker på att de kommer att förstå."

Nikki hade blivit klar och kom med en ren duk och stanande upp i dörröppningen.
"Mamma jag ber om ursäkt. Att du fick kaffe på dig."
Han såg på henne och gick fram, försiktigt, sakta.
Isabelle log och kramade om honom.
"Min älskade snöflinga. ingen fara skedd. Jag mår bra och du mår bra. Ge mig duken så hjälps vi åt." Hon hjälpte Nikki att lägga duken på plats innan han försvann till sitt rum.

När de Demitri hörde Nicolais steg till hans rum reste han sig ur sängen för att gå över till hans dörr. "Nikki?" Han knackade på dörren, men öppnade den utan att vänta på något svar.
När han fick syn på honom stod han tyst och iakttog honom några sekunder. "Är inte du också nyfiken på prästinnan nu?", frågade Demitri och gick fram till honom. Visste inte riktigt hur han skulle dela nyheten, att han faktiskt hört av sig till henne. Även om han inte fått något svar. Även fast han kanske aldrig skulle få ett svar av henne.
"Jag.. jag skrev till henne. Jag vill veta mer. Tycker du inte att vi förtjänar det? Pappa kommer aldrig säga allt till oss. Eller.. eller tror du det?"

Han såg upp och drog handen genom håret.
"Jag är nyfiken men jag verkade gjort pappa upprörd." Han såg på honom och suckade.
"Vi kan ju inte kidnappa henne liksom." Han nickade.
"Klart vi gör. Vi är ju gubbar jämförelse med många i vår ålder." Han pressade fram ett leende.

Hon öppnade ögonen.
"Adelaide? Det kom ett medelenade." Hon satt på sängkanten och borstade håret.
"Vill du kolla eller ska jag?"

"Jag tror att det snarare var Markal som gjorde honom upprörd. Markal..", Demitri avbröt sig själv och skakade på huvudet. "Det är något skumt med Markal.", mumlade Demitri. Dels för sig själv, för att tänka högt, men också dels för att han var rädd ifall person skulle höra. Ivan eller till och med Markal- vad skulle hända då?
"Okej. Här du få se själv vad jag skrev..", sa Demitri och räckte över mobilen till Nicolai. Kanske mest för att han inte ville vara den första att se IFALL Halo skulle svara på meddelandet.

"Meddelande?", gäspade Adelaide och sträckte på sig. "Få se.", sa hon och sträckte sig efter mobilen för att se efter. Hon klickade fram appen samtidigt som hon slog sig ner bredvid Halo på sängkanten. "Hmm...", mumlade hon medan hon såg efter i skärmen.
"Demi? Vem är Demi?" Adelaide fnös ett skratt. "Han säger hej och frågar hur det är med dig. Vem är det?", sa hon oförstående och visade skärmen så att Halo kunde se.