In the dark PRS Vidomina & Medi

"Nej det visste jag inte." Nicolai såg på sin far och sedan Markal.
"Vad var det som hände? Dog hon tidigt?" Han såg genast olyckklig ut. Något han hade ärvt av sin mor.
Isabelle reste sig och gick fram till Ivan.
"Kanske det är dags att berätta hela saningen? Hur det egentligen var under hennes sista dagar?"
Viskade hon tyst.

Markal tystnade. Han sträckte sig efter whiskyn. Tog god tid på sig att lyfta det fram till munnen för att smaka på drycken. "Zoltan.", sa han då och Ivan gav honom en menande blick. "Jag är inte säker på att mina söner ska veta hela sanningen.", skarpt. Han gillade inte tanken över vad Nicolai och Demitri skulle tro om honom då. Och vad det kunde göra med dem, om de visste för mycket.
Markal teg, verkade inte bekymrad över att Ivan sagt åt honom så. Han såg istället på Isabelle. "..Men du delar inte samma åsikt som din man, eller hur?", nästan viskade han till henne.

Med en förvånad blick såg Nicolai mot sin far och lade handen mot pannan.
"Med all respekt far så är vi över 500 år. Jag tror sanningen borde vara bra. Att inte göra samma misstag ifall så har hänt." Han såg sedan mot sin mor.
Isabelle skakade på huvudet.
"Nej sir. Jag håller med min make. Det är inte läge att dra upp gamla rötter. " Hon reste sig.
"Jag kan hämta kaffe åt oss. Vem vill ha?" Hon såg oroad ut och bet sig svagt i läppen.

Ivan drog ett djupt andetag och suckade högt innan han svepte innehållet ur glaset. "Nej, något starkare vore fint, Isabelle. Markal?" Markal såg mot Isabelle. Fortfarande med det lilla leendet på hans läppar. "Kaffe skulle smaka bra, tack.", kraxade han och såg mot Ivan och pojkarna igen.
"Sanningen? Jag är inte säker på att ni vill höra den.", men han såg allvaret i hans äldste sons blick. Det kanske var dags. Och ett tillfälle för de att komma närmare varandra. Trots deras nu över 500-års ålder, så verkade pojkarna som tonåringar. Inte alls så förtjust i sin pappa. Men det såklart, Ivan hade levt betydligt längre än de. Det var kanske bara hans upplevelse också.
"Nåväl. Låt gå.", sa han besegrat och såg mot Markal igen som då log nöjt. Lite obehaglig, men inget Ivan erkände högt.
"Så. Vad vill ni veta, Nicolai och Demitri?"

Isabelle gav dem ett leende och försvann till köket. Medan hon stod och fixadde med kaffebryggaren sjöng hon tyst på ryska medan hon gjorde iordning den bäska drycken.

Nicolai såg på sin far och såg sedan på sin bror. Osäker på han ville nu men svalde.
"Det är Demitri som väljer." Han såg sedan bort. Han var inte lika hård mot sin pappa som Demitri verkade. Han själv respekterade honom ihopp om att få mer frihet.

Markal såg för en sekund oförstående på Nicolai. När han nyss uttalat att han förtjänade sanningen, men nu backade för den? Det verkade inte logiskt. Men istället för att fråga honom om den öppnade Markal munnen för att börja berättelsen.
"Berätta om Alice först. Den tidigare prästinnan, va?", sa Demitri och såg från Nicolai till Markal igen.
"Alice..", sa Markal och log vid tanken av henne. "En riktig skönhet. Precis som Halo.", sa han och lutade sig bak i stolen. Han tystnade och det passerade flera sekunder innan han sa något igen.
"Alice.. En måltavla. Hon hade alldeles för många efter sig. Det blev hennes död.", nästan viskade han.

Nicolai såg upp och såg mot Markal när han berättade om Alice.
"Men hur? Varför är hon så viktig? Och hur länge sedan var det här?" Frågade han och svalde hårt.
Isabelle hade kommit ut med brickan och stälde ner kopparna framför dem och slog sig tyst ner vid sin make.

Markal såg från Ivan till Nicolai. Ivan hade alltså inte berättat någonting för sina barn. Han förstod Ivans oro, men verkade heller inte bry sig om att ansvara för deras känslor. Dessutom var ju barnen vuxna. Det var på tiden att de kände till deras historia. Iallafall den här tiden av den.
"Var 500:e år föds en prästinna.", sa Markal och pausade igen.
Han iakttog kaffet som Isabelle tagit fram åt de och sträckte sig efter koppen han blivit serverad för att smaka av den heta drycken. Han smackade belåtet med läpparna. "Utsökt, Isabelle. Utsökt.."
Han satte sig tillrätta på stolen igen. Tog tid på sig. Vilket Ivan inte verkade tycka om då han rynkade pannan ogillande, men bara för ett ögonblick, han ville inte verka otrevlig mot sin vän.
"Det ni ska veta om prästinnor..", började Markal och tog ännu en klunk. "..Det är att.. deras blod.. deras blod.. är utsökt. Godare än den godaste kopp kaffe. Och..", han pausade igen. "..Det gör oss vampyrer tåliga för solens strålar. Något, som ni säkert vet, vi inte tål."

Nicolai lyssnade och tog emot koppen från sin mamma och drack.
"Så Alice levde för 517 år sedan?" frågade han och såg ner på koppen men hostade till.
Du menar om vi dricker frå henne blir vi emuna?" Han såg mot sin pappa.
"Varför har vi inte försökt att ta henne? Hon kan göra oss mer normala!" Han såg på sin bror.
"Vi kunde fått mer kompisar!"

Ivan slog i näven i bordet då att de koppar med kaffe i sig skvätte på bordsskivan. Demitri hoppade till. Han hade inte varit beredd på det.
"Satan! Det är det här jag menar, Markal. De förstår inte de-..", han avbröt sig själv. Lät tydligt upprörd. Han sänkte blicken och masserade besvärat tinningarna med sin hand.
"De förstår inte.", mumlade han igen.
Markal satt tyst. Såg på Ivan. Isabelle. Sedan pojkarna. "Ni känner inte till eran pappas möte med prästinnan. Kanske det är bäst att han berättar det själv?", föreslog Markal och såg på Ivan igen.