Pirates! PRS Medi & Vidomina

"oja jag vet vad somm väntar. Han som sålde fisk på min ö, han bodde på ön tidigare." Hon skrattade och skakade på huvudet.
"Nej vi ska ha mat till ikväll. Så jag måste hitta på något." Hon drog sig lite i håret.
"Ifall ni vill ha min mat det vill säga." Hon hörde de andra och hon log.
"Jag ska se till om jag kan hjälpa och om det är något så ropa efter mig."

"Hm.". Han tänkte på ön med skatten och blicken smalnade. Han drog in ny luft för att säga något och öppnade munnen för att tala. "Gör som du vill, Kiliah.", sa John och log ett tvingat litet leende åt hennes håll. Han kände sig trött efter gårdagen och hade ingen lust med att diskutera eller fightas med någon. Skatten, som han hört tals om, den sådde en iver i honom, som han inte känt på länge, först när de var i Irland och slogs mot Kiliahs kusin. John suckade högt och såg ut över det klara vattnet.

Ethan hade parkerat sig med Roy och de andra. De verkade prata om skatten, vad som väntade, vad som skulle hända och vad det faktiskt var för skatt. John hade varit så hemlig när han talade om skatten. Var det pengar? Guld? Diamanter? De var inte säkra. Och dessutom blev de mer osäkra då de hörde rykten om spöken. Spökena, trodde Ethan, bara var ett sätt att skrämmas för att hålla folk borta från skatten. Spöken hade han aldrig råkat ut för tidigare, det måste bara vara en historia och rykten, inget mer. Ethan skrattade då de andra delade med sig av sina tankar om spöken, tydligen var han ensam om att tänka så om spöken.

Hon kom ner till de andra och log.
"Pratar ni om skatten?" Hon såg på dem och to fram lite grönsaker och såg på dem och log.
"Jag känner honom som bodde på ön. Han sa att det är hemsökt och man aldrig ska sätta sin fot på ön under natten, mer farligt." Hon såg på dem och började lägga ner allt i en stor gryta och tog upp lite djurben och hackade upp dem med sin dolk och log.
"Vad tror ni då?"

Ethan hade satte sig ner på en stol och vilade ena benet på en stol bredvid. De andra hade satt sig tillrätta runt bordet för att kunna tala med varandra. De kikade åt hennes håll då hon berättade on ön. "Hm? Kände du honom?", sa Ethan och såg upp. Han såg genast nyfiken ut. "Vem var det? Lever han?", sa han i ett andetag och de andra männen vred på huvudet för att se åt hennes håll i häpnad. Men Ethan hämtade sig snabbt då han insåg att han visat för mycket nyfikenhet och sjönk tillbaka mot ryggstödet.
"Eller jag menar.. det där är bara spökhistorier.". Han sneglade på några av männen som viskade ord för att mena, att jo, nog fanns det spöken alltid.

Hon flinade och nickade.
"Nish och ja han lever." Hon lade huvudet på sned och gick fram till dem och slog sig ner.
"Tror du verkligen på de?" Hon synade dem och såg på de andra.

"Finns han kvar på ön?", frågade Roy som inte kunnat hålla sig. Han gillade historier. Spöken, tja, där hade han inte bestämt sig än om vad han tyckte.
"Ja, jag tror det.", svarade Ethan och fnös. Han kollade på de andra som tydligt inte delade samma åsikt som han själv. "Bäst jag går efter och ser hur det går för kapten.", sa Ethan och avlägsnade sig från gruppen för att gå upp på övre däck.

"Han var med på festen igår. Han bor numera på huvudön." Hon såg på Ethan och flinade.
"Okej." Hon såg mot de andra.
"Är han rädd?" Frågade hon med låg röst.

Roy såg ut att tänka efter. Vem var den där mannen Kiliah pratade om? Han höjde ett finger för att klia sig på hakan och såg upp mot taket.
"Nej, har Ethan bestämt sig så kan en inte rubba hans envishet. Det är ingen idé att ta diskussionen.", svarade en av männen på Kiliahs frågor.
Roy nickade då han hörde kommentaren och såg sedan mot Kiliah. "När var du på ön, Kiliah? Har du sett skatten?"

"Jag har inte varit på den ön. Jag har varit endast hört talas om vad som har hänt." Hon log och reste sig, gick mot sjäravdekningen och började skära upp rotfrukter igen.

"Men du kände ju han..?", började Roy, men en blick från en av männen stoppade honom. "Ursäkta.", sa han och reste sig upp. Han svalde. "Jag ska se hur det går för kapten och Ethan, jag tror vi närmar oss ön.". Några fler av männen nickade instämmande och gick efter Roy upp på däck.