Not what I wanted [PRS]

”Joshua!” Yaosu var snabb med att ännu en gång rycka tag i den yngsta eleven och dra honom bakåt, över det skrovliga golvet. ”Är du helt jävla dum eller? Jag sa ju att du inte skulle..åh, dumma pojke”, grälade nittonåringen och stirrade blankt mot tummen som låg där i en blodig pöl. Zihao hade gjort mycket dumt under alla år som gått, men det här var nog någon typ av rekord. Bitit folk hade han ju gjort många gånger innan, men att bita av ett finger? Aldrig. Den äldre Huaze brodern skyndade sig med att lägga ett tryckförband runt den lilla stumpen som fanns kvar. Svårt och krångligt, däremot lyckades han tillslut. De svarta ögonen som var så ofantligt lika sjuttonåringens, gled mellan vargen och tummen. Vad tänkte han göra med den? Ångra sig och be om ursäkt? Nej, det verkade inte så. Istället slog han sig ner framför den och började nosa på den. Det där var tydligen väldigt intressant, så pass att han snart tuggade på den så att benen krossades.
”Joshua, är du okej? Han kom inte åt dig någon annanstans va?” Frågade Yaosu skarpt och placerade händerna runt de smått puffiga kinderna. ”Vi måste ta dig till St Mungos”, konstaterade han sedan och släppte den yngre, kom upp på ostadiga ben och böjde sig ner för att utan problem fiska upp sextonåringen. ”Den där tummen kan tyvärr inte räddas, men vi kan se till att du inte förlorar mer blod. Din kropp kommer inte kunna hantera det.” Tårarna hade slutat rinna nerför de bleka kinderna. Händelsen hade fått storebrodern att samla sig på mindre än en halv sekund, precis som de lärt honom under utbildningen. Få inte panik, ta ett djupt andetag och tänk logiskt. Han fumlade efter trollstaven som låg i en av fickorna för att därefter rikta den mot en av handdukarna på golvet. Någon sekund senare fångade han den och lindade den tight runt stumpen. Benen började långsamt röra sig mot dörren insett försök att inte dra till sig någon uppmärksamhet. Tummen var dock borta och snart slog det till i gallret igen, och igen, och igen. De morrande lätena var någonting annat, inte helt olika hur de brukade låta under fullmånarna faktiskt. Fast ändå på något sätt mer djuriska, obehagliga och hotfulla.
Han sköt kvickt upp dörren som glidit igen och drog snabbt igen den efter sig, fortfarande med Joshua i famnen. Framåt, rör dig framåt. Upp för trappan, ett steg i taget. Ut i vardagsrummet. I samma sekund som ljuset slog emot dem, dagsljuset alltså, då började tårarna falla igen.

Dumma pojke. Om Yaosu kallat honom det för några månader sedan, när känslorna för honom mycket väl existerade, hade han nog blivit förolämpad. Men nu? Nu bryr Joshua sig verkligen inte. Han är en dum pojke, det han gjort var korkat och dumdristigt.
”Förlåt..” Mumlar han skamset och böjer ansiktet ner mot tummen där handduken ligger virad runt. Som att det ska få smärtan att stanna upp, det funkar tyvärr inte så väl. Han känner sig skamsen av flera olika anledningar. Först och främst att han inte hjälpt Zihao från första början, andra för att han låtit skuldkänslorna ta över och låtit sig själv gå nära pojkvännen, och för det tredje att han är så hemskt korkad. Den där kontrollen han har ett behov av är som bortblåst, vilket leder till att hela kroppen fortsätter med sitt skakande och de rödsprängda ögonen att falla ner ännu fler tårar. Inte på grund av smärtan, utan för hur sjukt korkad och dum han varit. Både mot sig själv och sjuttonåringen. ”Jag ville bara… det är mitt fel att han går igenom det där och jag vill finnas där.” Rösten sviker honom flera gånger medan han försöker få fram orden och hålla andningen under kontroll. När han känner en hand vid kinderna, ja han kan inte undgå att vika undan lite smått från början. Han vill ha Zihaos hand, Zihaos hand vid sin kind. Han brukar alltid gilla dem, särskilt nu när de fått lite av sin runda form tillbaka igen. På tal om St Mungos blir paniken nästan ännu outhärdlig.
”Nej, nej. Jag kan sy ihop den själv. Vi behöver inte gå dit,” försöker prefekten att övertala nittonåringen, och gör ett tappert försök i att dra sig undan från greppet. Nu skulle han lyckas om inte smärtan varit lite för mycket för honom, så han kniper bara ihop en kort stund. Blodet har strax kommit igenom båda handdukarna som är virade runt handen. Inte mycket, men han kan tydligt se fläckarna på den översta. Tankarna och funderingarna på såret försvinner däremot lika snabbt som tårar börjar ramla ner över Yaosus kinder igen. Under tystnad försöker han att ställa sig själv upp på golvet. Och lyckades den här gången, lyckligtvis.
”Förlåt,” den här gången är ursäkten först och främst riktad mot den äldre av dem. Den innan hade varit till både Huaze bröderna. ”Det var förskräckligt korkat.. men jag kan ta hand om såret själv, så kan du försöka vila lite?” Yaosu är utmattad, han har fått så många olika intryck under dagen att vem som helst skulle bli det. Och Joshua vill inte vara en av anledningarna som gör allihop utmattade. Verkligen inte.

Nej, Yaosu tvivlade starkt på att han varken kunde vila eller att Joshua skulle kunna ta hand om det där såret själv. Benet stack ut från köttet och blodet sprutade fortfarande som om det inte fanns någon morgondag. Sextonåringen måste ha varit ännu mer utmattad vid det laget och behövde all den hjälp han kunde få.
”Jag tänker inte låta dig vandra iväg ensam med en avbiten tumme”, svarade han efter en stunds tystnad och ruskade på huvudet. ”Men jag vet inte om..jag vill inte lämna honom ensam”, viskade han därefter och stirrade mot Zihao, som verkade ha gett upp på att lyckas komma åt dem. Istället gick han omkring därinne och såg mordisk ut, med tänderna blottade precis som innan och svansen mellan benen. Han kanske inte alls var mordisk, utan kanske bara försökte försvara sitt revir? Yaosu rynkade på ögonbrynen innan blicken återvände till handdukarna som låg virade runt stumpen dör tummen nyss befunnit sig.
”Vi gör såhär”, började han trevande och höll uppe dörren, samtidigt som han stack ner trollstaven i bakfickan. ”Det finns ett badrum strax intill. Vi rengör såret så gott det bara går så ska vi se vad jag kan göra utöver det”, sade han och torkade bort tårarna ännu en gång. Sjuttonåringen hade lagt sig ner borta i ett av hörnen, grävt ner sig under en hög med filtar och kuddar så att bara svansen stack ut tillsammans med bakbenen. Åh, det var så otroligt likt Zihao. Han måtte väl finnas kvar någonstans därinne.
”Jag tror inte att han är direkt mordisk egentligen..jag menar, kolla på det där”, mumlade han och drog på munnen. Bäst att hålla sig positiv, även om den där tummen befann sig i magen på den yngre brodern. ”Vi måste bara få honom att minnas, det är så det står i sagorna. Tyvärr har de inte slutat särskilt bra, men jag är helt säker på att min enfaldiga bror finns kvar någonstans därinne.” Yaosu placerade händerna på Joshuas axlar och suckade djupt. Hopp, det var viktigast av allt, förutom att rengöra sextonårigens sår. ”Du måste få det där såret rent, vi kan komma tillbaka efteråt.”

Blicken flackar mellan Yaosu och den mellersta Huaze brodern. Hejdå tumme. Det känns så surrealistiskt, att pojkvännen praktiskt taget slukat upp hans tumme.. om Samuel får reda på det, ja, då blir det kalabalik. Hur som helst, Joshua vill inte lämna sjuttonåringen själv heller. Trots att tårarna fortfarande trillar ner över de puffiga, rosiga kinderna så kan han inte undgå att le. Han slänger sig inte mot gallret längre, morrar inte mot de två. Nej, han ligger gömd bakom en mängd filtar med baktassarna och svansen på display. Hur många gånger har inte de två turturduvorna legat ihopflätade med varandra under en filt och myst, men varsin kopp te? Det har hänt många gånger. Och trots faktumet att han saknar en tumme, så ser den där pälsen förskräckligt välkomnande ut. Han kommer däremot inte att gå fram till honom igen, riktigt så korkad är han faktiskt inte.
”Yaosu, jag kan fixa det själv.” Försäkrar han, det dröjer en liten stund innan blicken faller på nittonåringen. Den hade liksom fastnat där på slytherineleven. Nu är han riktigt tacksam över att han vill hjälpa honom, men han tänker lite likadant. Han vill inte heller lämna Zihao alldeles ensam. Och ett avhugget finger är väl ändå det minsta Joshua förtjänar vid det här laget. Dock kommer han antagligen tuppa av pågrund av bristen av blod. ”Håll honom sällskap du.” det kommer ut som en viskning, han vet att han behöver vård och hjälp med fingret. Eller att han själv måste fixa den väldigt, väldigt snart, men han hade även hoppats på att kunna finnas där för pojkvännen. Hela tiden. Men det har han redan misslyckat med, uppenbarligen. Med ett magert litet leende håller han den blodiga handen intill sin bröstkorg och börjar långsamt att röra på benen. Han vill inte göra några snabba rörelser som kanske skrämmer Zihao
”Jag är väldigt duktig på att få folk att minnas saker, vi kommer säkert att nå fram till honom ska du se.” Hoppas, hoppas, hoppas. Mycket viktigt. ”Om jag gör i ordning min tumme.. så kanske du kan börja?” Joshua står fortfarande fast vid den punkten. Zihao behöver mer hjälp än honom vid det här laget, plus att Joshua verkligen inte förtjänar någon av brödernas omhändertagande. Det har han nog aldrig gjort faktiskt.

Åh, det kändes så fel att låta Joshua vandra iväg på egen hand. Ingen av de andra i huset hade någon aning om vad som hänt och vad han visste kunde den yngre till och med råka stöta på en avsvimmad Isaac. Men som sagt, han kunde nog ändå inte lämna Zihao. Sjuttonåringen hade gått igenom så sjukt mycket smärta den senaste timmen, och förmodligen även de senaste veckorna. Han hade sett så otroligt sliten och trött ut, alldeles utmattad och darrande. Nu var det bara att hoppas att han inte led längre, att han åtminstone kunde känna sig lite bekväm för omväxlingsskull.
”Kom tillbaka när du är klar, okej? Så kan jag försöka fixa till det härinne senare medan du håller honom sällskap.” Och tala om för fadern och Ms Lewis vad som precis skett. Förr eller senare skulle de väl ändå märka att sextonåringens lilla tumme var som bortblåst. Han gled ner mot golvet med en suck och drog händerna genom de bruna lockarna. Hur hade det kunna bli såhär? Hade inte Zihao redan gått igenom tillräckligt mycket smärta? Nittonåringen betraktade den yngre brodern med huvudet på sned, försökte lista ut vad han skulle kunna börja prata om som fick minnena att komma tillbaka. För även om det var Zihao så var det inte riktigt Zihao. Samma personlighet och temperament, uppenbarligen, men allt det andra? Nej.
”Kommer du ihåg när vi var små och klättrade upp på talet hemma hos farmor och farfar?” Undrade han tyst och snörvlade till. ”Och så kom farmor ut och började skälla på oss? Hon svor på sitt liv att vi inte skulle få någon mat den kvällen”, fortsatte han med ett litet skratt och skakade på huvudet. ”Jag kommer ihåg att du var jättearg och grät typ hela kvällen. Du har alltid ätit som en häst, fem gånger så mycket som alla andra vid bordet..” Han tystnade och slöt ögonlocken. Minnena representerade typ deras uppväxt och för tillfället gjorde de ont att tänka på. Speciellt eftersom lillebrodern bokstavligen låg utströdd över den gröna mattan. Ögonglober, öron, hud, tänder. Det var minst sagt svårt att kolla på under en längre tid.
”I alla fall.” Yaosu harklade sig innan han fortsatte, tvingade fram ett litet men genuint leende på de trevliga läpparna. ”Precis innan vi skulle gå och lägga oss, när vi var inne på vårat rum, kom farfar med en bricka mat. Han hade smugit genom hela huset eftersom han var livrädd för att farmor skulle se honom. Sedan stannade han med oss resten av matten och berättade en massa sagor. Det var härligt..och de har alltid accepterat och älskat dig trots att du är som du är. Glöm aldrig det, vi älskar dig, Zihao. Jag, farmor och farfar, Weimin, pappa, Joshua, Ms Lewis..är lite osäker när det kommer till Samuel förvisso, men bry dig inte om honom.” En väldans massa babbel - men om de hade tur skulle det här babblet kanske komma att förs tillbaka deras älskade lilla Zihao. Det skulle ta tid och tålamod, det insåg nittonåringen mer än väl, dock var det värt det.

Med ett litet, eftersträvande leende och en slö liten nick rör Joshua sig ut ur det mörka rummet. Hjärtat värker något förskräckligt, och tårarna som stannat upp en kort stund börjar rinna ner på nytt. Han sluter ögonlocken och lutar pannan mot den svala väggen medan kroppen precis som innan darrar som det asplöv han är. Han behöver knipa efter andan flera gånger, förmågan verkar inte riktigt komma lika naturligt nu när tårarna nästintill dränker honom. Benen börjar röra sig mot ett av badrummen, och kroppen sjunker ner mot badkarets kant. Ansiktet gömmer han i sin lediga, friska hand och bröstkorgen börjar hävas upp och ner i en mycket snabbare takt. Han kan inte kontrollera det. Nu i ensamheten tar paniken så lätt över och drar ner honom helt och hållet. Han kan inte andas även när han öppnar munnen för att försöka få in så mycket luft som han kan. Det går inte. Handen glider upp i lockarna på honom, kniper ett hårt tag medan hjärtat krampar inne i bröstkorgen. Andas in, andas ut, in, ut, in, ut. Det går dåligt. Han kan inte undgå att avsky sig själv efter allt som hänt. Han vet att Zihao inte dömer honom för det, förhoppningsvis åtminstone, men han själv kan inte undgå att göra det. Den där principen att han aldrig vill göra illa någon annan, ja den gick helt enkelt åt helvete i slutändan. Hans naiva personlighet ledde dem till det här, till att pojkvännens alla delar ligger utspridda på golvet en bit bort. Joshua ser på sig själv i spegeln, granskar de rödsprängda, puffiga ögonen och blodet som åkt igenom hela tröjan vid det här laget. Andetagen är skakiga.

Det tar nog tio minuter för sextonåringen att få någorlunda kontroll på sig själv, och panikattacken att lugna ner sig. Det är då han inser att han inte får använda magi. Han är sexton, om han börjar försöka använda sina magiska färdigheter till det hela, ja då blir han avskedad från skolan. Detta ger honom ytterligare panik, då han bara vill fixa det hela och gå tillbaka till Zihao. Försöka få hans minnen att komma tillbaka, få hela honom att komma tillbaka. Nej, nu ska vi fixa det här. Han försöker att tänka positivt. Men alla roliga och fina minnen han har med pojkvännen får knappast tårarna att sluta. Nej, tvärtom. Hur som helst börjar han leta efter en förstahjälpen kit. Först stoppa förblödningen, sen tvätta, sen sy fast. Händerna är förskräckligt skakiga, men han är beslutsam.

Tystnaden la sig efter att Yaosu fortsatt babbla i ytterligare några minuter. Den var extra påträngande och han kunde fortfarande inte förmå sig att titta på den yngre. Inte heller vågade han röra sig närmare gallret, rädd att förlora ett finger eller kanske till och med värre än så. Sjuttonåringen hade troligen kunna slitit av Joshuas ansikte om han så velat. Var det något slags tecken att han valt att gå på fingret? Eller försökte nittonåringen enbart greppa efter strån som inte ens existerade. Han fiskade upp en av handdukarna som låg kvar på golvet och blötte den lite. Sedan började han dra den över golvytan, skurade varsamt bort allt blod som skvätt utanför hinken. Detta ledde honom närmare och närmare gallret, även om han stannade till en bra bit från stängerna som sträckte sig mellan golvet och taket. Nej, tårarna gick verkligen inte att få stopp på. Yaosu betraktade de bruna ögonen som låg några meter bort, de där ögonen som var så otroligt lika hans egna. Det kändes verkligen som om Zihao dött, att han inte fanns kvar längre även fast han i själva verket gjorde det. Lillebrodern låg ju faktiskt bara några ynka meter bort, fortfarande nergrävd i sin lilla lya. Han försökte väl gömma sig efter allt kaos, men tydligen hade förvandlingen inte gjort honom smartare.
”Du vet, din svans sticker fortfarande ut”, snyftade nittonåringen och frustade till. ”Vi kan se dig, Zihao..göm dig lite bättre om du inte vill bli sedd”, fortsatte han och satte sig i skräddare. Sådär, en hel meter från gallret, det borde räcka. Här skulle minsann inga fingrar bli avbitna. Eller tår för den delen. Och inget ansikte heller! ”Jag kan inte ens tro att du faktiskt åt upp Joshuas tumme, idiot..den växer liksom aldrig tillbaka.” Yaosu glodde stint mot den fluffiga svansen innan han ruskade på sig. Usch, usch, usch. Det var så jävla vidrigt att sjuttonåringen smällt i sig pojkvännens finger. Riktigt, jävla äckligt. Påtal om Joshua. Var han okej? Han hade inte kommit tillbaka ännu. Borde han gå och se till honom? Men..de svarta ögonen riktades åter mot Zihao och han var tvungen att kväva en suck. Nope, han kunde inte lämna vargen ensam. För brodern var i vanliga fall rädd för källaren och det var han troligen fortfarande. Rädd, förvirrad och utmattad.

Det tar ett rätt bra tag för lilla Joshua att plåstra om handen. Utan magi på det. Efter en stunds ompysslande med att förhindra blodet lite grann så börjar han att tvätta det. Och fy satan vad ont det gör. Men det är bra, han fokuserar på något annat och tankarna som konstant klankar ner på honom försvinner i en kort stund. Lite av en återfunnen kontroll. Det är verkligen precis vad han behöver, bortsett från sin pojkvän. Att sedan försöka sy ihop det djupa såret är nästintill omöjligt. Han är van vid att ha sina två händer till det, nu går det däremot inte. Lite av en lyx ändå, att vänja sig vid det. Jaja, nu får han vänja sig vid något nytt. Armbandsuret tickar för fullt, tick tock, tick tock. Han har ingen koll på hur lång tid det tar, men åtminstone en och en halvtimma åtminstone.

Stygnet sitter bra. Det är svullet och äckligt, men tvättad och omhändertagen. Så helt enkelt ett stort plus. När sextonåringen väl ställer sig upp känner han hur yrseln tar stor kontroll och han griper tag i handfatet. Därefter tvingar han armarna att bära hela kroppens vikt. Eller ja, den friska armen åtminstone. Det tar nog tjugo minuter bara att komma tillbaka till två av Huaze bröderna.
"Så.. Det är fixat nu."

Joshuas röst fick både Yaosu och Zihao att rycka till. Den äldre av de två lugnade sig däremot snabbt, till skillnad från sjuttonåringen som rullade runt ett varv - bort från sin lilla lya och ner på mattan med en ljudlig duns. När han kom upp på de rangliga benen var ögonen stora och rädda, tänderna blottade och öronen strukna platt över huvudet. I de där bärnstensfärgade ögonen såg han för tillfället allt och alla som inkräktare, några som försökte sig in på hans revir. Det var okej när det bara var en av dem, då kunde han slappna av hyfsat, men två? Nej, de kunde enkelt ta honom om de var två. Tassarna strök sig över mattan när den mellersta Huaze brodern började patrullera framför gallret. Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Ingen fick sätta fot på hans mark.
”Det är fixat?” Upprepade Yaosu tvekande, ignorerade Zihao fullständigt när han reste sig upp och tog sig en titt på sextonåringens tumme. ”Jag tar med mig lite extra bandage när jag kommer tillbaka ner, okej?” Fortsatte han tyst och slängde en hastigt blick mot brodern. ”Han har legat gömd under kuddarna medan du var borta och inte rört sig ur fläcken..jag har försökt prata på om saker och ting men jag tror inte att han förstår ett endaste ord av vad jag sagt”, erkände han fortsättningsvis och kliade sig löst i nacken. ”Vi borde försöka få honom att lita på oss till att börja med, bli en del av flocken liksom. Mat och vatten borde vinna över honom så småningom.” Nittonåringen log uppmuntrande och gav Joshua en liten tafatt klapp på axeln. Imponerande att han lyckats sy ihop såret alldeles själv. Väldigt imponerande. Han borde kanske fundera över ett jobb inom vården? ”Jag kommer tillbaka så snart jag kan, ska bara ta en dusch och hämta lite grejer.” Med de orden försvann han ut genom dörren och skyndade genom korridoren. När dörren sedan gled igen slutade Zihao genast vakta gallret. Det var inte lönt när det bara var en läskig inkräktare där. Och därmed skuttade han upp på högen med kuddar och filtar, placerade sig med nosen riktad mot stängerna så att han kunde glo mot nykomlingen.

Så fort Joshua kommer in i det mörka rummet förändras atmosfären helt och hållet. Lurvbollen som för engångsskull lugnat ner sig en aning blir plötsligt mycket mer beskyddande, skräckslagen. Ögonen är lika stora som alltid förvisso, men öronen är bakåtstrukna och de vassa tänderna blottade. Samma vassa tänder som ätit upp sextonåringens tumme. För en kort liten stund tror han nästan att Zihaos reaktion är pågrund av honom, och inte den nya mängden människor. Men han påminner sig om att det antagligen inte är fallet. Nu skulle han inte döma den äldre om det varit så, i grund och botten är det faktiskt hans fel. Så egentligen spelar det överhuvudtaget ingen roll. Mat. Att locka den äldre med mat och vatten låter som en fin början. Kanske det kan fungera.
”Hämtar du mat och vatten då?” Frågar han i en viskande röst innan den yngre av dem slår sig ner en bit ifrån gallret. Nu är han mycket mer noga med att inte sitta för nära, det bortdragna fingret är liksom ett tecken på att det aldrig varit en bra idé. Fingrarna stryker sig försiktigt över såret. Det dunkar något förskräckligt, hela armen gör så förskräckligt ont. Däremot har han ingen rätt att klaga, särskilt med tanke på pojkvännens kroppsdelar som ligger utspridda över golvet. Öronen lyssnar på hur dörren glider igen, hur det gnisslar och hur rummet sedan läggs i en djup tystnad.
”Zihao,” börjar sextonåringen med blicken fäst på de små händerna. Det är bara att kolla in genom gallret, på kroppsdelarna och den mörka pälsen, och så börjar tårarna att rinna ner över kinderna igen. Det finns så mycket som han vill berätta, som han vill att pojkvännen ska kunna minnas förr eller senare. Hela deras historia med mobbningen är däremot något de kan skippa. Kanske, om Zihao inte kommer ihåg de delarna, ja, då kanske han inte behöver tänka på dem, eller döma sig själv för dem? Jo, dem ska han skippa. ”Jag vet verkligen inte vad jag ska säga till dig.. de månaderna som vi var tillsammans, de är de bästa månaderna i mitt liv. Att ha dig som vän i början, du är något av det bästa som hänt mig. Och jag kan nog inte be om ursäkt tillräckligt mycket.” Ögonen glider från de brustna händerna till slytherineleven, som verkar glo något förskräckligt på honom. ”Jag har aldrig sagt det förut, det är några ord som är så hemskt svåra att yttra. Du har sagt det så många gånger till mig, det har värmt så hemskt mycket och jag har inte kunnat göra detsamma åt dig.” Babbel, babbel, babbel. En massa ord som Joshua själv inte ens kan tyda riktigt. ”Men om det är någon jag älskar här, så är det du. Jag älskar dig så hemskt mycket, det är läskigt. Så hemskt läskigt att se dig ha så ont, se dig alldeles borta. Men jag älskar dig, och jag ber så hemskt mycket om ursäkt.” Än en gång, en ursäkt till det som hänt. Om han bara berättat för någon. Okej, tårarna fördubblar sig än en gång, och han stryker frenetiskt händerna över kinderna i försök att få bort dem. Lyckas han? Nehej du. ”Men jag älskar dig, och jag vet att du älskar mig. Nånstans där inne finns du fortfarande, det vet jag.”