PRS Emma07 och wolfy

Thomas suckade lite åt hur nöjd Caspian såg ut, där fanns inte ett tvivel om att han planerat det hela. Och tydligen hade det gått som han hade planerat med ju.
"Får man fråga hur länge du planerat det här?", frågade han sin kusin med en lätt retsam ton.

Sophie följde med Caspian fram, hade hon inte hållit Keena skulle också hon ha kramat om sin vän.
"Välkommen tillbaka", sade hon med ett brett leende mot vännen.

Caspian ryckte hemlighetsfullt på axlarna som svar på Thomas fråga efter att ha släppt taget om Alysia. Huvudsaken var att hans plan fungerat. Hade den inte gjort det hade han bara behövt klura fram en ny plan. För alla som kunde se med sina ögon såg ju att Thomas och Alysia hörde ihop.
”Tack.” Alysia lyfte blicken från babyn för att se på Sophie med ett litet leende.

Thomas suckade lite åt Caspians intetsägande svar, han gissade att han väl aldrig riktigt skulle få något ordentligt svar på den saken. Men det var väl bara att leva med det. Han log snabbt mot Alysia, det syntes på honom hur glad han var över att få vara med henne igen. Sophie log mjukt mot Alysia, glad över att få tillbaks sin vän dit igen.

”Vi ska låta er turturduvor vara ifred nu,” retades Caspian och la en arm om Sophie för att gå iväg. Alysia såg efter paret innan hom vände blicken mot mannen hon älskade, höjde lätt på ögonbrynen som en tyst fråga om de skulle stå där i korridoren hela dagen eller kanske gå någonstans där de kunde få prata ifred.

Thomas suckade lite åt Caspians kommentar, såg efter dem i några sekunder innan han såg på Alysia och log mjukt mot henne.
"Kom", sade han snällt och gick emot sin kammare, efter all den här uppståndelsen var han hellre i hans kammare där de kunde vara lite mer ifred.

Med lätta steg följde Alysia efter honom mot kammaren. En gång hade den varit hennes också men nu kallade hon den helst, både högt och i sina tankar, för Thomas gemak. Hon stängde dörren efter dem innan hon knäppte händerna framför sig igen, det märktes att hon var lite rastlös.

Thomas klev in i sin kammare, vände sig mot henne igen och log lite. Det kändes som en evighet sen sedan han hade delat den med henne, även om det egentligen inte var särskilt länge sedan.
"Jag har saknat dig otroligt mycket", sade han ärligt, han älskade henne så otroligt mycket även nu. Försiktigt tog han hennes lilla hand i sin.

Om Thomas bara visste hur mycket hon hade saknat honom också. Alysia hade alltid önskat att han ens för en halv minut kunde se sig själv genom hennes ögon. Då kanske han skulle få en bättre uppfattning om hur värdefull han var för henne. Trots att hennes handlingar hade visat något annat.
”Och jag dig.” Hon slöt fingrarna om hans hand för att krama om den.

Thomas log mot henne, lyfte försiktigt återigen hennes hand till sina läppar och gav hennes hand en lätt kyss. Hon var hans allt i princip, ville inget hellre än att de båda kunde bli sams igen och börja om på nytt. Det var otroligt egentligen hur mycket någon annan kunde betyda för en, för Thomas var hon viktigare än han själv. Han skulle flera gånger om utan tvekan ha offrat livet för henne.

Med vaksamma ögon studerade hon Thomas. Det gjorde nästan ont i hennes ögon varje gång hon såg på honom. För då påmindes hon också om vad hon hade gjort. Hennes dumma val hade kostat väldigt mycket. Men trots att hon mådde dåligt över det så visste hon också att det hade varit ett val hon behövt fatta för sin egen skull.