Yehet och Kkaebsong [PRS]

”Klart jag får bestämma själv..annars hade det väl varit olagligt?”, påpekade Zihao och kikade nyfiket på Joshua, när han gled ner under täcket. ”Är det här ett pinsamt samtalsämne eller?” Herregud, som om nittonåringen var i någon position att ställa en sådan fråga när hans egna kinder var alldels blossande röda. De brukade inte ens ha någon vidare märkbar färg, men nu..tja, de var som två tomater färgvis. Sedan var de ju kanske inte så puffiga eller runda. Äh, det spelade ingen roll, de såg ändå ut som tomater. ”Och tror inte att du bara vill nafsa mig i örat..inte alls faktiskt”, mumlade han med en glimt i ögat.

"Men Zihao, du vet vad jag menar! Jag menade inte att jag skulle tvinga mig på dig, för om du nog tror det behöver du nog ändra din bedömning om mig. Jag menar bara att du inte behöver känna dig tvungen till något.." försöker Joshua att förklara och lägger sina magra händer om sina kinder, som nu finner sig i en ljuv, hälsosam rosa färg. Dock är inte artonåringen hälsosam, men äschdå. Bättre att vara rosa än att vara likblek, som Joshua nu förstått att han är. Med en blängande blick vänder han på sig i sängen, gömmer ansiktet under täcket, jisses vad pinsamt. Visserligen kanske Joshua ofta kan skämta om lite vad som, men nu är det ju faktiskt allvar. "Men det var ju inte det jag syftade på." muttrar han i en viskning och putar med underläppen. Kanske han vill ha mer.. men han är en tonåring, så det är väl inte mer än förståeligt?

När Joshua grävde ner sig under täcket, efter att Zihao skymtat ett par bedrårnde små röda kinder, blev leendet på läpparna större. Och mer retsamt, defintivt mer retsamt. Vad var han? Normal och resonabel? Fan heller.
”Åhh, det var visst det du syftade på”, kuttrade nittonåringen och satte sig i grensle över den yngre, trots att han låg gömd under ett hav av täcket. Det spelade dock ingen roll, då den längre av dem ändå kunde fortsätta vara irriterande och bara allmänt jobbig. ”Och självfallet vet jag att du aldrig skulle tvinga dig på mig, dumbom”, fortsatte Zihao och kikade ner under täcket med glittrande ögon. ”Är jag jobbig eller? För det är liksom meningen..så om jag inte är det får du säga till, så att jag kan vrida upp graden av retsamhet.” Var det där sista en ett riktigt ord? Retsamhet..tveksamt.

Joshua är kluven, ska han säga att det visst varit det han menat för att tröttna ut Zihao, eller hålla sig fast vid sin ståndpunkt? Ett väldigt svårt val för artonåringen, då den äldre aldrig kommer att ge med sig.
"Du är alltid jobbig," gnäller han men kikar upp över täcket, låter de mörkbruna ögonen borra ner sig hos den andre. Han är så jävla, patetiskt kär. "Men det är en av aspekterna till att jag älskar dig, så du kommer inte kunna reta mig för mycket." Tveksamt det där, Joshua är faktiskt väldigt lättirriterad, särskilt när det kommer till folk som sätter orden i hans mun. Vilket Zihao utan någon eftertanke gjort. Klart han förstår att det är nittonåringens mening att irritera honom... så Joshua får helt enkelt stå fast sig.

”Jag vet, det är typ den absolut bästa aspekten med mig”, sade nittonåringen stolt och sköt ut hakan. Kort därefter gled han däremot ner bredvid Joshua och slingrade armarna omkring honom med en liten, nöjd suck. ”Nej, det är snarare en av de grejerna som är värst med mig..vill ju inte att du ska tröttna på mig bara för att jag är irriterande och jobbig”, fortsatte han och vände de svarta ögonen mot artonåringens, där de nästan automatiskt fäste sig. ”Snälla bli inte trött på mig, även om jag retas och är dum. Kan faktiskt inte hjälpa att jag är lika barnslig som en fem åring”, knorrade Zihao och putade med underläppen, samtidigt som ögonen märkbart smalnade. Femåring? Ha! Han var knappt lika mogen som en femårig ens, så vad fan kacklade han om?

Zihao mår inte bra, inte när han nedvärderar sig på det viset. Eller tänker om alla möjliga scenarion och oroar sig sådär. Med ett svagt men ändå varmt leende vänder Joshua sig mot den äldre och lägger sina händer om de markerade kinderna. Med stora ögon släpper han inte ögonkontakten en endaste sekund.
"Jag tycker inte att du är irriterande och jobbig, verkligen. Du är rolig," försäkrar artonåringen och lutar sin panna mot den andres, känner hur sömnen börjar dra ner honom mot mörkret och drömmarnas värld. "Jag kommer inte tröttna på dig, du är ju så söt!" Joshua ler brett, lämnar en kyss på de där bekanta läpparna medan tummarna stryker sig över huden. "Du behöver inte oroa dig över det, okej?"

Söt? Nåja, det stämde väl säkerligen i vissa sammanhang. Men nittonåringen visste mycket väl att han inte var söt. Inte när det kom till kritan i varje fall.
”Du säger att du inte kommer tröttna på mig..men om ett år eller så när jag lägger salt i ditt vatten för den tusende gången, så kan jag lova att du kommer tröttna rejält på mig”, protesterade Zihao och bet löst tag i den andres underläpp, nu när den ändå var inom räckhåll. Händerna fann sin väg längsmed artonåringens rygg och utan någon som helst förvarning hade satt han halvt om halvt över den taniga kroppen. ”Joshua, du är väldigt, väldigt perfekt”, mumlade han och rätade på ryggen, drog fingrarna utmed bröstet på honom. Alldels för perfekt. Farligt. Väldigt farligt. Fy på dig, Xie Zihao.

Visserligen kanske Joshua kommer bli trött på skämten, som uppenbarligen inte är så bra, men trött på Zihao?
"Jag har aldrig älskat någon så här Zihao.. jag kommer inte kunna tröttna på dig sådär. Skulle du tröttna på mig, och lämna mig efter jag klankar ner på mig själv den tusonde gången?" Frågar artonåringen medan fingrarna glider upp mot de mörka lockarna, borrar ner sig där de hör hemma och drar den äldre intill sig. Gud vad de är klängiga, men Joshua älskar det. Zihaos tänder mot underläppen, handen mot bröstkorgen. "Vad jag menar är Zihao att det spelar ingen roll om vi irriterar varandra, vi älskar varandra ändå, eller hur? Ett snedsteg betyder inte att vi kommer göra slut."

”Nej, det betyder set verkligen inte”, konstaterade Zihao och slöt ögonlocken med en liten suck. ”Jag kommer aldrig att tröttna på dig heller..däremot finns det en risk att de i lägenheten gör det förr eller senare. Speciellt Jun, som fortfarande tycker att kyssar är äckliga”, skrockade han därefter och började lämna små pussar över det perfekta ansiktet som tillhörde den andre. ”Men du tycker inte det va? Alltså att kyssar och små oskyldiga pussar är äckliga?” Dum fråga. De hade klängt på varandra under hela kvällen och kyssts mer än en gång, så varför skulle Joshua tycka att det var äckligt? Speciellt när det var han som börjat en del av de där små sammanstötningarna. Host, host.

"Menar du att de i lägenheten kommer att tröttna på oss, eller mig?" Frågar Joshua med ett lätt roat leende. Ansiktet ligger nerborrat i den andres nacke, innan han sluter ögonlocken. Han är så trött, men ändå vill han stanna uppe med den andre hela natten. Med tanke på att de varit borta från varandra så länge så är det väl ändå inte särskilt förvånande? Ja, en vecka är väldigt länge. Joshua slår upp ögonlocken och lutar sig tillbaka, äckliga? Jisses. "Klart jag inte tycker det, de är fantastiska, de andra har så fel så."