In the dark PRS Vidomina & Medi

Marcus hade lyssnar på sin syster och hioade till när det knackade på drren. Snabbt la han skyddande armen om sin syster och såg sedan mot sin mamma.
"Skulle han skydda dem?
"Mamma kom här." Marcus höll ut sin hand och såg på henne.
"snälla." viskade hon. Rösterna fick honom att rysa. De var så lugna och han visste inte vilka de var. Något pappa hade tappat?"

Matteo gick lugnt efter. Han visste att han var i gott skydd och oroade sig därför inte för gästerna. Men för säkerhetsskull höll han handen bakom sig för att dra pistolen från sitt bälte om så skulle behövas.
Han hejdade sig då han fick syn på Rion och Leo i dörröppningen och gav strax därpå tecken till sina vakter att sänka sina vapen. Dessa gäster var ofarliga. De skulle inte skada de. Dessutom hade de ju sagt att de skulle återlämna något. Och hämta tillbaka.. Pusselbitarna for på plats. Halo. Såklart. De var där för prästinnan. Tyst förbannade han sig själv att han inte hunnit tala med henne. Han visste att hans äldste Franco, kanske Gian också, talat med henne. Men det var allt han visste. En frustration växte i honom. I försök att hindra känslan svalde han och nickade åt gästerna.
"Javisst. Sir Rion. Leo. Välkomna. Ni kommer just till middagen. Skulle ni vilja göra oss sällskap?", frågade Matteo.
"Nej, tack. Bara återlämna det som är erat och ta tillbaka det som är vårat.", förklarade Rion.
Matteo harklade sig och flyttade sig så att vampyrerna kunde passera förbi. "Javisst, Rion. Kom, vi går till mitt kontor."

Camille såg upp på sin make och såg sedan på sina söner.
"Franco kan du vara snäll och se efter din syster så hon inte hamnar i någon fara?" Hon log mot honom och reste sig,
"Jag måste bara se efter maten.." hon såg orolig ut och hon svalde.

Hon suckade där hon satt och lade ifrån sig boken. Hon var så hungrig men hon ville itne göra sig till besvär. hennes håruppsättning hade försvunnitt och såg mer ut som ett råttbo nu. Klänningen luktade svett och hon hade fortfarande plåster runt halsen.

Franco såg mot Camille. Såg hon inte att han var upptagen att se efter hans pappa?
Men när Matteo visat att han litade på gästerna förstod han att det inte funnits något hot där. Därför gick Franco till Cecilia för att ta henne därifrån, vilket hans syster lade märke till.
"Jag kan gå själv.", sa hon och ryggade undan då Franco sträckte sig efter henne. Hon var inte intresserad av att följa med honom. "Jag ska hjälpa till med disken.", sa hon då och Franco stannade upp. De hade ju hjälp redan. Han var förvånad att någon som hon, hans syster, som var så bortskämd, skulle hjälpa till. Men hon lät så säker. Därför lät han henne vara. "Okej. Men då vill jag se att du går dit. Till köket."
Cecilia muttrade något och rynkade pannan för att sedan vända sig om och gå över till köket. Franco såg roat efter henne.
"Hon klarar sig, mamma. Jag ska se efter pappa nu.", förklarade Franco och gick tillbaka till Matteo.

"Vincent!", ropade Matteo. "Kom, vi behöver din förstärkning. Hämta flickan. Vi ska träffa henne i salongen igen. Gio, Luca, kommer ni med?", frågade Matteo och han hörde hur hans bröder reste sig från bordet för att gå efter sin boss. "Våra gäster vill träffa henne igen."

Hon såg på sin son och såg sedan på sin dotter. De hade ju tjänare som tog undan men Cecilia hade alltid tagit bot sin egen disk Hon log och nickade.
"Inget skjutande bara för då blir jag arg." sa hon och såg menande på sin son.
"Arg och orolig som alltid." Hon reste sig och gick efter Cecilia.

Vincent nickade och såg på Franco.
"Jag har ingen nyckel. Skulle jag kunna få låna?" Han gick upp och stannade vid Halos dörr och knackade försiktigt.
"Jag kommer snart in. Så är ni vaken?"

Rion och Leo såg sig om. Leo var häpen. Huset såg ut som något från Halos palats. Det var ståtligt, vackert. Stort. Magnifikt. Det fanns för många ord att beskriva det. Det märktes att det var någon med en förmögenhet som bodde här. Helt klart.
När de tvingats flytta sig från hallen in i korridoren gick Leo närmare Rion. Javisst, nog hade Leo stött på Matteo tidigare, men det var bara Rion som hade haft affärer med mannen i fråga att göra tidigare. Leo var obekväm, men Rion behöll sitt lugna jag. Vilket Leo inte alls förstod.
De följdes åt till salongen och parkerade sig på varsin stol i väntan på att Halo skulle anlända.

"Här, Vincent." Franco räckte över nyckeln till Vincent. Han såg mot dörren, beredd att dra sitt vapen ifall Halo skulle försöka göra något dumt.

Han låste upp och fann Halo på sängen och han sträcke fram handen.
"Kom här. Det kommer gå bra." Han såg mot Franco och sedan på Halo som gick fram och nickade.
"Okej. Om jag inte blir skadad så litar jag på dig." sa hon och Vincent nickade och lade en hand om hennes axel.
"Så kontoret alltså?" sa han och såg mot Franco.

"Låt inte bossen vänta.", svarade Franco och flyttade sig så att Halo och Vincent kunde passera förbi.
De gick mot salongen sedan. Franco var beredd med vapnet. Utom synhåll för Halo såklart. Det var kanske inte något han behövde. Men inga risker skulle han ta. Inte i hans hem. Inte så nära sin boss. Eller sin pappa.
"Boss.", sa Franco när han lett de bort till salongen.
Därinne satt Leo och Rion i varsin stol, med Matteo, farbröderna i andra stolar. Livvakterna stod parkerade runtom i rummet. Beredd att skydda sin boss ifall något skulle hända. Nog för att gästerna var vampyrer, men då lätt skulle de inte komma undan.

"Ah. Bra. Tack, Franco. Halo, välkommen. Sätt dig. Jag är ledsen att det tagit så lång tid tills jag fått träffa dig igen. Jag är en väldigt upptagen man.", förklarade Matteo med ett leende på sina läppar. Han visade med en hand att hon skulle sätta sig ner i soffan framför honom.

Tillsammans med Vincent och Franco leddes hon till rummet och Halo såg att Rion och Leo satt där. hon ville springa fram och omfamna dem men hon vågade inte och såg på Matteo. Vincent lossade greppet och gick fram och slog sig ner. Hon hade börjat frysa och lade armarna om sig.
Hon var tyst medan hon sneglade på Rion och gav honom en tacksam blick.
"Åh mr Di Vittorio." hon pressade fram ett svagt leende.
"Trots omständigheterna så har ni behandlat mig bra. Jag har fått utsökt mat och en säng att sova i. Det kunde ju ha varit mycket värre."

När Leo fick syn på Halo flämtade han och reste sig för att gå fram till henne, men Rion stoppade honom. Han lade en hand om hans arm och hejdade hans steg. Leo satte sig ner igen på sin stol. "Halo..", viskade han häpet. Hon var där. Bara någon meter ifrån honom. Vad skulle Julian, Juniv.. eller de andra vmpyrerna gjort, om de hade sett henne nu? Han ville förklara för henne hur mycket och länge de letat efter henne. Hur mycket Adelaide saknade sin bästa vän. Ruby. Som gjorde allt i sin makt för att försökt hitta henne. Och där var hon. Där satt Halo. Men Leo kunde inte göra något.
Han stirrade åt hennes håll.

"Nå, som jag sa, Halo, så är jag ledsen att jag inte talat med dig tidigare.", förklarade Matteo med ett litet leende på läpparna. "Men för att inte göra det här långrandigt, så är det bäst att vi sätter igång." Han vände sig till Rion och Leo.
"Här, Mr Di Vittorio.", sa Rion och räckte över skotten till honom. Men Giovanni var den som tog emot de. Matteo skulle inte röra de. "Anklagar du mig?", sa Matteo och lät genast med misstänksam mot vampyren. Rion skakade på huvudet. "Åhnej. Jag vill bara återlämna det som är ditt. Och ni vill vi ha Halo tillbaka.", sa Rion utan att se åt hennes håll.
Matteo tystnade och vände sig sedan till Halo igen. "Halo.. Du kanske känner till det.. Men vi behöver återta vår makt här i staden. Om vi inte gör det.. så är det kanske ute med oss. Kan du hjälpa oss? I gengäld.. så hjälper vi dig. Vi har många resurser."