In the dark PRS Vidomina & Medi

Hon lade handen om nacken och såg upp och blinkade några gånger.
"och det här är anledningen till kidnappningen?" Hon lade huvudet på sned.
"Ni skrämde nästan ihjäl mig. Jag hotade med att slå er med en bok och det här är vad ni vill." Hon log och sedan började skratta.
"Ursäkta men det var det dummaste jag hört. Ni kunde ha bokat ett möte precis som vampyrerna. Det är inte ara för vampyrer utan för människor. Jag är inte så säker att de vill hjälpa er när de får reda på ni kidnappade mig." Hon skruvadepå sig.
"Har ni ringt dem?"

"Vi kan inte vandra in hos dig, i ditt palats, med flera par ögon som ska granska oss. Du kanske inte vet vilka vi är, men jag försäkrar dig, Halo, de vet vilka vi är."
Franco sträckte på sig och såg mot Vincent. Han hade fått nog av besöket hos Halo för stunden. "Vi går."
Franco gick mot dörren och öppnade den för att vänta på Vincent så att han kunde låsa om Halo.

hon såg på honom och reste sig.
"jag måste gå på toaletten." sa hon och såg på Vincent och sedan Franco.
Vincent log och packade ihop sina saker.
"Det är bra att gå på badrummet så gör det."
Marcus såg mot sin far och suckade.
"pappa?"

Franco snörpte på läpparna och såg mot Vincent och Halo. Han ville inte dröja. Han skulle inte låta Halo, eller någon annan för den delen, tala till honom på det sättet. Visste hon inte vad han var kapabel till?
Han backade undan och kastade en sista blick mot Vincent. Han skulle vänta in honom. Trots att Vincent var en av de, så litade han inte på någon annan än han själv att ta hand om nyckeln till Halos rum.

Matteo hade tagit farväl till sina vänner som lämnat huset för att återgå till sitt. Luca hade stannat kvar för att göra de sällskap till middagen. De gick tillsammans i korridoren när Matteo fick syn på Marcus och ursäktade sig för att se efter vad det var Marcus ville.
Luca hälsade på Marcus när han gick förbi honom och försvann sedan till matsalen.
"Marcus. Vad är det? Du låter uppgiven. Har något hänt?" Genast blev Matteo allvarlig och placerade en hand på hans axel för att möta hans blick.

Hon smet förbi honom och gick in på toaletten. Satte sig oh sedan kom hon ut och såg på honom.
"Tack" Hon gick sedan in och såg på sängen och slog sig ner på sängen och såg på honom.

Han suckade oh slog sig ner för att se på sin far.
"Det är inget. Jag är bara orolig för dig. Jag vet att jag inte är med i den stora familjen men jag kan inte rå för det. Jag är som mamma som du säger."

Ett leende formades på Matteos läppar och sedan utbrast han i ett skratt. "Min pojk.", började han och placerade varsin hand om Marcus kinder. "Du är en di Vittorio. Du kommer alltid att vara en del av den här familjen." Han nickade. "Och du har inget att oroa dig för. Låt inte mina handlingar kasta en skugga över dig. Fortsätt vara den du är. Jag och din mamma älskar dig. Och det gör dina syskon med."
Matteo böjde sig fram för att pussa Marcus kind. "Seså. Nu är det middag." Han klappade honom över axeln och gick förbi honom mot matsalen.

Han såg på honom och nickade. Gav honom en kram och såg på honom.
"Du har så rätt. Så rätt pappa." Han såg på honom och nickade.
Han slöt ögonen innan han började att gå mot matsalen.
"Vilka ska äta hos oss?"

Inne i matsalen hade de dukat fint för middagen. De levande ljusen, blommorna på bordet. Det såg inbjudande ut. Allting planerat i minsta detalj. Camille hade väl något med resultatet att göra, med hjälp av Marcus då förstås som från början var den som ville ha en festmåltid i sin mammas ära.
Luca stod och pratade med Gian. De verkade skratta åt något som roade så att Luca torkade bort en tår som rann nerför hans kind. Cecilia hade inte synts till än. Och Franco var med Vincent. Båda syskonen skulle väl dyka upp vilken sekund som helst.
Matteo hade gått för att hämta ett glas, ett glas whiskey innan maten.
Han gjorde Luca och Gian sällskap och stämde in i samtalet. De skrattade igen. "Marcus, du kan väl hämta Gio? Gio ska också äta med oss ikväll.", frågade Matteo och vände sig till sin yngre son.

Camille kom ut från ett rum med blommor i handen och hon log stort.
"Hej älskling!" Hon kysste Matteo och log.
"Jag tror detta kommer vara en underbar middag!"

"Självklart pappa. Kommer ta lite tid men vänta inte på oss. Om Gio behöver vila på vägen så låter jag honom det."
Han försvann till Gios rum och knackade försiktigt på innan han öppnade.
"farbror Gio? Middagen är klar. Jag hjälper dig att komma till matsalen." Han gick fram och lade huvudet på sned.
"Hur vill du ha hjälp att ta dig upp?"

"Äh, struntprat. Jag kan gå själv."
Gio hade suttit kvar i soffan där han blivit tillgodosedd sedan hans räddning i klubben. Vincent hade noga plåstrat om honom och Gio hade återhämtat sig kvickt. Men tyvärr kanske inte så snabbt som han hade trott. Vilket var tydligt när han reste sig. Det smärtade att lägga tyngden på den skadade foten. "Ahh..!", flåsade Gio och tog sig om benet. "Ska jag behöva använda de där jäkla grejerna alltså?" Han syftade på kryckorna som Vincent gett honom. Han sträckte sig efter de, tog en i varsin hand och stötte sig mot de för att på så sätt pressa upp sig från soffan.
"Ja. Vad ska man göra?", sa han bittert och började, så gott som han kunde, röra sig mot dörröppningen. "Då går vi, pojk."