In the dark PRS Vidomina & Medi

Han hoppade till och såg upp på sin far.
"Förlåt pappa. Jag ville bara kolla att hon mår bra. Att hon inte är för rädd" Han såg ner och svalde.
"Det skulle vara synd att hon inte litar på människor efter detta."

Camille suckade.
"Nu släpper vi allt med pappas jobb. Vi äte OCH sen kan ni göra vad ni vill. Cecilia jag har en sak till dig. Något som skulle passa klänningen så bra." Hon log stort

Cecilia torkade sig om munnen med en servett då hon hörde Camilles stämma och vände sig åt hennes håll. "Jasså? Vad är det för något?" Genast såg hon mer uppspelt och nyfiken ut. "Kommer jag att gilla det?", fnittrade hon försökte se ifall Camille tagit med sig något till bordet. Men så funderade hon ifall det kanske var efter frukosten. Inte här. Inte i matsalen.
Hon fnittrade igen och såg sedan på Matteo. "Kan jag få gå nu? Jag ska möta mina vänner inne i stan."
Matteo harklade sig. "Bara du är hemma i tid till middagen.", svarade han. "Hur tar du dig in?"
Cecilia log stort. Det kändes kul att få träffa sina bästa vänner igen. "De kommer och hämtar mig.", svarade hon.
Matteo såg från Camille till Cecilia. Han ville ju att Camille också skulle godkänna det. Men nickade då när han såg hur glad hans dotter var. Han var svag för henne. Och det visste Cecilia.

Hon nickade och reste sig.
"Jag kommer snart." Camille gick ut och kom tillbaka med ett vackert armband i guld och ädelstenar som gnistrade i solljuset.
"Här min skatt. Jag hoppas du kommer gilla den." Hon såg på Matteo.
"Och jag är säker hon är i bra händer."

"Till mig?", utbrast Cecilia när hon synade armbandet Camille räckt över till henne.
Hon tog det i sina händer för att se närmare på det. "Åh, det är så fint! Tack, mamma!" Hon reste sig för att krama om henne.
Hon hörde det välbekanta ljudet av bilen som rullade in på den grusiga infarten. Hennes vänner var där. "Nu måste jag gå. Tack. Hejdå, Franco, Gian, Marcus, pappa."
"Hejdå Cecilia.", svarade Matteo med ett roat leende. "Du skämmer bort henne, Camille.". Han kramade om sin hustrus hand och log mot henne med.

Dagen hade flutit på. Många av Matteos bekanta hade kommit över för att se efter Gio och komma till botten med vad som hade hänt. Vem skulle få straffet för det egentligen, och hur kunde de rätta sig?
Många timmar spenderades i sällskapsrummet där Gio hölls i vård av Vincent. Franco och Gian var också där för att delta i mötena.
Efter många timmar sedan kom Cecilia tillbaka från staden. "Jag är hemma!", ropade hon från hallen samtidigt som hon sparkade av sig skorna för att gå in i huset. "Mamma? Är du här?", ropade hon i hopp om något svar.
Cecilia märkte att de börjat laga för middagen. Det doftade så ljuvligt därinne.

Hon kramade om henne och såg sedan på sin make.
"Hon är min ända dotter. Du gör lika dant så säg inte något" Hon gav honom ett leende.

"Jag är här." Camille såg upp från boken hon läste och reste sig.
"Sett något snyggt?" Hon lade huvudet på sned. Hon suckade.
"Din far har möten som vanligt men han har lovat att komma ner till middagen. Dina farbröder kommer på middag skulle jag tro. Gio kommer att sova här några dagar. Jag har bestämt det för att hålla er andra lugna."

"Vi lyssnade mest på olika band och åt lunch ute sedan. Det var trevligt. Jag fick skjuts hem sedan."
Cecilia såg på Camille med ett glatt leende. Men det syntes att hon var ivrig att gå därifrån. "Jag.. Jag ska ringa en kompis nu, men vi ses senare. Det låter trevligt att mina farbröder kommer. Jag ser fram emot middagen." Hon kramade om Camille och gick sedan raskt därifrån för att försvinna bort till sitt eget rum.
Därinne stannade hon upp och lyssnade. Stod helt stilla.
Hela dagen hade hon haft en känsla och tanke som inte kunde släppa henne. Halo. Kanske var det morgontidningen som påmint henne. Eller Marcus nyfikenhet som smittat av sig. Eller var det så att Cecilia faktiskt låtit sina känslor ta över? Låtit samvetet visa henne vägen?
Hon ville förstå. Ville veta. Matteo hade ju sagt något om att Halo kanske kunde hjälpa de. Hjälpa de med vad? Matteo skulle aldrig låta Cecilia veta. Ingen av de andra heller. Allting de gjorde och sa var så hemlighetsfullt och det angick henne inte.
Cecilia hade beslutat sig för att komma till botten med det här.
Hon tog mod till sig för att lämna rummet och sedan gå till rummet där Matteo och de andra var. Hon skulle ha en ursäkt för att få prata med Franco och hon skulle ta hans nyckel. Ja, det var en strålande plan! Tänkte hon medan hon gick i korridoren för att utföra den.

Halo hade inte fört något större oväsen av sig under dagen. Knackat på dörren när hon behlvt gå på toaletten och varit snäll. Om de var snälla mot henne skulle hon va snäll tillbaka. Att vara besvärlig och skrika skulle bara leda till sår, kanske avklippta fingrar eller värre, död. Hon såg upp frå boken och satte sig upp och kände doften av mat och magen kurrade.
Hon var så hungrig.

Hennes samtal med Franco hade inte varit särskilt lätt. Han var för misstänksam. Cecilia började fundera ifall det hade gått lättare med Gian? Han hade kanske inte ställt lika många frågor?
Cecilia visste ju att han behöll nyckeln till Halos rum i sin ficka. Om hon bara kunde nå den.
"Okej, Franco. Ursäkta att jag störde då. Gå tillbaka till pappa och de andra. Och hälsa Gio så mycket." Hon kramade om honom och lyckades sträcka sig efter hans ficka för att sedan fiska upp nyckeln. Med ett sista leende åt sin äldre brors håll lämnade Cecilia honom och försvann därifrån.
Hjärtat klappade. Hon hade lyckats! Hon vågade inte tänka vad som skulle hända ifall hon blev påkommen. Nä, nu skulle hon fortsätta med sin plan. Halo var svaret. Så mycket förstod hon.
I korridoren utanför Halos rum syntes inga av livvakterna till. De gick ju en vända, visste hon, så de skulle väl dyka upp snart igen. Det var bäst att hon skyndade sig in innan detta hända.
Fort. Nyckeln i nyckelhålet. Så vred hon om. Hon pustade lättat ut och tryckte ner handtaget för att öppna dörren inåt och sedan kliva in i rummet. "Halo?"
Cecilia stängde dörren om sig.

Hon såg upp från boken och hostade till
"Cecilia?" Hon såg sig om och tog sig ur sängen.
"Jag vet inte vad jag gör här. Är det dina bröder som är Gian och Franco?" Hon var redan lugnare och gick fram till henne.
"Cecilia. Vad vet du egentligen om mig?" Hon lade huvudet på sned och man såg hennes röda kinder. Hon hade gråtit mycket.
"Hennes hå var tovigt och hon såg mot dörren innan hon tog om Cecilias hand, mjukt.
"får du vara här?"

Cecilia flämtade när hon fick syn på henne.
"Halo. Jag ville inte tro att det var sant. Men här är du.", sa hon och gick ett steg närmare. Hon iakttog henne. Det gick några sekunder. "Jag såg din presskonferens, Halo.", svarade hon henne. Hon var inte säker på att det var det svaret Halo ville ha, men det var bättre än att säga som det var.
Men när Halo sedan tog tag om Cecilias hand flämtade hon igen och ville dra tillbaka handen, men stoppade sig själv när hon insåg att Halo inte ville henne något ont. Bara ha henne nära. Som sällskap.
Men Halo rätt. Cecilia fick inte vara där. Hon hade ingen tid att förlora. "Vad vill min pappa dig? Han säger att du har makt. Vaddå för makt?"