Pirates! PRS Medi & Vidomina

Hon lade armarna om honom och lät sig kyssas och bet sig i läppen.
Sedan log hon och pekade på filten och såg sedan på Ethan. Log mjukt och rullade ner så hon låg på kudden igen.
" Vi tar filten och gömmer oss med. " Hon såg på honom och smekte hans hand och log.
"Jag har aldrig täkt på det. Mn du har stora händer."

"Era avskum! Det är dags att ni gör någon nytta!", ropade en välbekant röst och Ethan ryckte till. Han hade somnat på däck med Kiliah som sällskap. Med ens förstod han vad som hade hänt och vems rösten tillhörde. Det var kapten John. Ethan fumlade med filten och kom upp på fötter i en snabb rörelse. Några av de andra från besättningen flinade åt hans håll. De gillade att Ethan och Kiliah äntligen verkade hittat varandra, för än som bara för en natt. "Ajaj, kapten.", sa Ethan och svalde. Han borstade bort smuts från sina kläder och sträckte sig.
John var ombytt i rena kläder i vit skjorta och med sin fjäderprydda hatt. Han hade knäppt sina händer bakom sin rygg där han stod vid rodret för att se ner på de andra.
"Vi ger oss av med detsamma, sätt kurs mot Antigua. Det finns en skatt som väntar!", beordrade han med en hög röst och med ens var det fart på däck.

Hon vaknade ned ett ryck och öppnade ögonen till en strålande sol och vände på huvudet och såg alla i besättningen. Hon blev flammande röd och drog filtem om sig medan hon satte sig upp och täckte ansiktet.
"Ajaj kapten!" Hon virade filten om sig och fiskade upp sina kläder och sprang ner till sin kammare och bytte om. Hon lade filten och kudden i hängmattan och kom sedan upp igen.

När Kiliah kommit upp på däck kasta han en blick åt hennes håll och höjde handen mot sin panna för att sedan vika sina fingrar och på så sätt ge tecken att han hade sett henne, att de delade en hemlighet, eller att det bara delade något. Ethan kände varken skam eller ångest. Förvånansvärt nog, verkade han stolt över att han tillslut verkat delat en stund med Kiliah, som han suktat efter under en tid. Han flinade och gick efter de andra för att sätta segel och lossa ankar. Tillsammans med besättningen styrde de skeppet från hamnen för att sätta kurs mot ön som kaptenen beordrat de att göra.
John kom ner på däck och drog in luft i sina lungor. Han verkade lugn och såg sig om på sin besättning medan de rusade efter deras kaptens order. Kapten John var en omtyckt person, men hade även en stor respekt från sina mannar. De skulle aldrig gå emot honom och de visste han om.

"Förlåt oss kapten. Det var inte meningen att i skulle se oss." Hon kom upp vid hans sida och såg på honom och såg sedan ut mot horisonten.
" Ska vi hitta en skatt montro?"
Hon log medan hon drog handen genom håret och vände sin blick mot John och blev röd i ansiktet.
"Sov ni gott?"

John verkade först inte bry sig om Kiliahs kommentar. Han förstod henne, han förstod honom, han hade själv varit ung en gång. Och att han tidigare, kvällen innan, frågat henne om de två, gjorde det egentligen bara roligt. Men kaptenen höll minen. Han stod med händerna fortfarande knäppta bakom sin rygg när Kiliah sökt upp honom. Han blickade ut över vattnet. "Ja, det finns en skatt. Det är den vi ska hämta.", sa han och nu syntes ett litet leende på hans läppar. ".. Hoppas ni inte är rädd för spöken, den sägs ha en förbannelse över sig, men med en sådan skatt.. ja, då, kan en ha förmögenheter för resten av sitt liv.". Han lät drömmande och viskade orden.

Hon vände blicken mot horisonten igen och nickade.
"Jag hart talas om den. Förut var jag rädd för det men nu verkar den mest dra mig till den. Jag är inte alls rädd." Hon såg på honom och lade huvudet på sned och log mjukt.
"Jag har varit med om värre än något spöke."
Hon nickade och lutade sig mot kanten av båten.
"Det skulle vara så skönt. Men att ha den gör oss fortfarande till pritater."

"Så du har hört talas om den?". Han lät mer nyfiken än förvånad. John vände blicken åt Kiliahs håll och iakttog henne. "Du har mer överraskningar än ögat ser, min vän.", sa John och släppte greppet om sina händer för att låta de falla till sidan. Han ställde sig vid kanten och vilade händerna över den. "Glöm inte att vi är pirater.", sa han och med ens lät han mer bestämd. Kapten John hade aldrig skämts över att vara pirat och aldrig skulle han. Det visste han. Det skulle inte gå med att någon såg ner på honom. "Att ta skatter är en del av vad vi gör, Kiliah. Komihåg din plats på skeppet.". Han kikade på henne. Han ville inte bli arg på henne, men han gillade inte ifall hon verkade ha något problem med honom eller besättningen.

"Ja klart jag har hört talas om den kapten." Hon såg på honom och lade på sned.
"en dagsresa så är man där. Personerna som bodde där flydde för de var livrädda så det är ett hus där men ingen bor där." Hon log och nickade.
"Självklart kapten. Jag är en pirat och jag är alltid till din tjänst." Hon såg över axeln och log svagt.
"Jag tror det finns bläckfisk häromkring. har du ätit det?"

Han sneglade på henne och drog på sina läppar i ett tvingat leende. "Då vet du vad som väntar, Kiliah.", sa John och såg ut över vattnet igen. Men när hon lämnade bläckfisken såg han fundersam ut och såg åt hennes håll. "Bläckfisk, säger du? Nej, vad är så särskilt med den? Vill du fånga den?", sa han och knäppte händerna igen bakom sin rygg, vilket verkade vara en vana som kaptenen just nu hade.
Han senglade mot besättningen som verkat lugna sig på däck vid sina positioner. Blicken for tillbaka på Kiliah igen.