Not what I wanted [PRS]

Medan Joshua skyndade sig till sjuttonåringens sida, efter en viss fördröjning, verkade det lite som om resten av rummet fryst. Alla hade blivit knäpptysta, Isaac hade tappat boken och Yaosu satt spikrak i fåtöljen. Det var som om allting stod helt stilla i flera timmars tid. Zihao satt fortfarande nöjd över kanten på soffan och försökte få in luft. De bruna ögonen hade blivit stora som tefat och de stirrade halvt maniskt mot den stora pölen blod som började sträcka sig över golvet. En del av den röda vätskan hade stänkt upp på den vita mattan och botten på soffan hade blivit alldeles röd.
”J-jag..” stammade den äldre och hostade upp ytterligare en munfull blod, som den här gången skvätte över hinken istället. ”Det gör ont”, fortsatte han, alldeles svag och darrandes på rösten. Snart därefter hade en sval hand placerats över pannan på honom, som snabbt drogs undan.
”Du brinner upp..du brinner bokstavligen upp!” Upprepade Yaosu för sig själv och kastade en osäker blick runt rummet. ”Zihao, det kommer bli okej, allting kommer att ordna sig”, försäkrade den äldre brodern fortsättningsvis, den här gången på deras modersmål. ”Kan någon hjälpa mig med att få upp honom på fötter?”
Några sekunder tickade förbi innan en ytterst motvillig Isaac reste sig upp och skyndade fram till de två bröderna. Det var inte det att han inte ville hjälpa till, men blodet, åh han gillade verkligen inte blod.
”Borde han inte ligga ner dock?” Frågade den jämnårige eleven osäkert, samtidigt som de på något underligt sätt lyckades få upp Zihao på rangliga ben.
”Inte här”, viskade nittonåringen och ruskade på huvudet. ”Absolut inte här”, konstaterade han mer bestämt och strök undan den svarta luggen från broderns panna. Brännhet, verkligen super varm. ”Joshua, tar du med hinken? Och kan någon typ fylla en skål med kallt vatten och is?” Frågade han lätt stressat och började släpa slytherinaren bort genom rummet, fram till en stängd dörr bakom den massiva trappan.
”Nej, inge källaren”, kraxade Zihao genast och ryggade tillbaka, vilket bara resulterade i ett stön.
”Du tycker alltså att det är bättre att stanna häruppe och försöka döda oss alla? Både du och jag vet att det är precis vad som kommer hända”, svarade Yaosu, återigen på modersmålet. Nej, nej det ville han ju faktiskt inte.

Det gör ont. Bröstkorgen värker något förbannat av de tre orden. Fan. Fan, fan, fan. Joshuas stora ögon blir alldeles glassiga på nytt. Skuldkänslorna han känt av för några minuter sedan har tredubblats. Han borde ha sagt något, han borde inte ha åkt hem. Dessa skamsna tankar får hela kroppen att stanna upp en stund, medan tummarna fortsätter att göra lugnande cirklar över den sköra huden på kinderna. Med tanke på att de första tankarna som först kommit till honom var smutsen och allt blod, så blir bara skuldkänslorna ännu större. Ännu värre. Fy fan för honom.
”Kommer du ihåg vad du ska i sjukhusflygeln?” Frågar han i en liten viskning. Zihao hade varit lika panikslagen som sextonåringen själv är nu, och verkligen försökt övertala både sig själv och Joshua att allt skulle bli okej. Att allt är okej. ”Allt kommer att bli okej, i slutändan.” Han är Yaosu lite i förväg. Hayley är snabb upp på fötter och har både hittat vatten och is innan efterfrågan kommit. Hon hittade även en drös med trasor och bunkar som tillåter vännen att få bort det blod som spritt sig över golvet. Nu är det försent att rädda mattan eller soffan, men golvet blir strax fläckfritt. Det går snabbt också, vilket är lite av ett under. Vanligtvis brukar det ta flera timmar för den lilla prefekten att bli någorlunda nöjd, men nu.. nu tog det någon eller några minuter. Kanske det är pågrund av stressen, kanske han nöjer sig vid det bara för nuläget. Den jämnåriga flickan bestämmer sig för att hålla sig kvar i vardagsrummet. Hon är hyfsat säker på att den äldre eleven inte skulle ha någon lust att ha en främling som inte är särskilt förtjust i honom närvarande. Joshua däremot, han följer efter. Skamsen sköljer verkligen över honom, får paniken att kunna tuppa över i vilken sekund som helst. Det får den inte göra. Inte nu. Inte när Zihao kanske behöver honom, om han fortfarande vill ha honom där det vill säga. Plus hade öronen varit snabba med att snappa upp det där med källaren, och om han minns rätt har slytherineleven diskuterat det innan. Bara lite kort. Långt ifrån lika mysigt som den spökande stugan, och sällskap och omtycke kan nog vara två viktiga ingredienser. Med hinken i ena armen och en bunke med både vatten, is och en handduk rör han sig efter dem. Nu skulle han gärna vilja vara en av de som bär pojkvännen, men han är troligen alldeles för svag för det. Det skulle bara ske någon olycka, plus har han händerna fulla till bredden..

Jo, Zihao kom mer än väl ihåg vad han sagt den där dagen i sjukhusflygeln, hur han gång på gång konstaterat att allting skulle bli okej i slutändan. Fast nu kändes det som allting var extremt långt ifrån okej. Inte ens nästan okej. Världen snurrade framför ögonen på den äldre av de två eleverna. Det var svårt att ens försöka hjälpa till att röra på benen. De gjorde ont, fruktansvärt ont. Däremot var han tvungen att hålla sig positiv, precis som Joshua gjort under den svåraste av tider. Just därför lyfte han på huvudet som nyss hängt, med blod över hakan och blodsprängda ögon.
”Allt kommer att bli okej”, upprepade sjuttonåringen, knappt hörbart, innan ytterligare blod sökte sig upp genom munnen.
Både Yaosu och Isaac rörde sig med hastiga steg nerför trappan. Den var ganska lång då källaren låg djupt under marken. Hela källaren var inte sådär obehaglig och dunkel som det rum slytherinaren brukade hålla till i. Nu var det däremot många, många månader sedan han tvingats göra det, men han kunde inte komma ihåg den på något annat sätt. Korridoren de kom ner till efter ytterligare några steg var lång och varmt upplyst. Väggarna var gjorda av sten och det fanns dörrar på vardera sida. Många av dem innehöll förråd, ett rum med filer från fadern, en te kollektion och några badrum. Sedan, längst bort i korridoren, låg ett ensamt rum med en tjock dörr. Den skulle sig från de andra dörrarna, även om det inte var någonting som kunde jämföras med dörrarna på Azkaban.
I några sekunders tid fick han hänga slött över bara Isaac, medan Yaosu började lirka upp alla lås. Tre slag med trollstaven på vänster sida, två till höger och sedan ett litet mumlande. Dörren gled upp, tyst som ett spöke, bara för att avslöja vad som gömde sig därbakom.
”Vad har ni..” Zihao avbröt sig i och med ännu en hostning, men nittonåringen verkade ha fattat vad det var han ville fråga.
”Ah, jag och pappa tyckte att det var lite väl tråkigt härinne förut”, förklarade han, tydligen också beslutsam med att vara så positiv det bara gick. Rummet hade förut haft vägar, tak och golv av sten, vilket det fortfarande hade. Skillnaden låg i att de hade fixat till utrymmet bakom gallerväggen. Det räckte inte att bara ha en barriär liksom, utan två var definitivt nödvändigt. På riktigt alltså. Golvet inne i halvan av rummet som avskärmades av galler var täckt av en grön, fluffig matta och trädstammar sträckte sig mellan golvet och taket lite här och var. Som en liten, privat skog.
”Tack”, började han tyst och snörvlade till, både på grund av tårarna och blodet. ”Jag..” Nittonåringen avbröt honom genast och skakade på huvudet. Försiktigt, med gemensamma krafter lyckades Yaosu och Isaac få ner Zihao i sittande ställning på golvet. Sjuttonåringens huvud föll genast bak mot stenväggen och han knep ihop ögonen av smärta. Urk, det värsta var nästan att det verkligen kändes som om han stod i brand. ”Joshua”, gnällde han och började vifta med armarna framför sig, som om han försökte fatta tag i den yngre på måfå. ”Lämna mig inte.”

Fint. Halva insidan av cellen ser väldigt mysig och välkomnande ut, med den varma mattan och trädstammar lite varsom. Nu är de tjocka stenväggarna och bristen på ljus och luft fortfarande avskräckande, men uppenbarligen är det mer hemtrevligt än vad det förmodligen varit innan. Huaze syskonen verkar allihop ha en liten talang för inredning, fadern lika så. Det värmer Joshua, att åtminstone Zihaos familjemedlemmar funnits där och gjort något väldigt fint bakom kulisserna. Tillskillnad från Joshua själv. Hans förundran till rummet försvinner däremot i samma sekund som pojkvännen yttrar hans namn. De stora ögonen granskar honom på en bits avstånd. Blek, ögonen alldeles blodsprängda och blod som rinner ner över hakan. Det gör ont. Så himla ont att se någon så fantastisk lida så mycket. Om han bara hade stannat kvar där i skolan, hjälpt till så mycket han bara kunnat.. ja, då kanske det inte skulle ha kommit till den här nivån. Då kanske sjuttonåringen inte skulle lida så hemskt mycket. Eller om han bara pratat med Dumbledore utan att ha lyssnat på den äldre. Kanske han skulle må bättre nu. Han sväljer hårt, och det är inte förrän då som han inser vilken stor klump som byggts upp, att han hållit andan hela tiden. Med bunken och hinken i famnen rör sig prefekten in till den andre. Långsamt ställer han ner de två skålarna och sätter sig ner på huk framför Zihao.
”Jag tänker inte lämna dig,” viskar han och lutar pannan mot den andres. Så varm, kokhett. Läskigt, väldigt läskigt. Den nu friska armen sträcker sig efter en ren trasig, duttar den i svalt vatten och börjar försiktigt att torka bort blodet som rinner ner mot den bleka huden. Efter detta tar han en ren handduk, en som är fylld med is, och håller den uppe mot Zihaos panna. Dutta, dutta, dutta. ”Jag stannar med dig inatt. Okej?”

”Okej, jag klarar inte av det här mer”, konstaterade Isaac tillslut och rusade ut från rummet, ner genom korridoren för att sedan kasta sig in i ett av badrummet. Jaha, nu var det tydligen hans tur att spy. Zihao gjorde en grimas och försökte ignorera ljudet att det skvättande vattnet i toaletten. Det hördes lite allt för väl för hans smak.
”Du kan inte stanna här alldeles själv hela natten”, protesterade Yaosu och gled ner på broderns andra sida. ”Och ska jag vara helt ärlig tror jag inte att kommer ha någon lust med det när..” Han tystnade och skakade på huvudet. ”Det finns ingen säng.” Bra ursäkt, väldigt snygg räddning.
”Kan ni vara tysta?” Utbrast sjuttonåringen plötsligt och pressade händerna mot öronen. ”Jag kan inte ens höra mina egna tankar”, fortsatte han och vek sig dubbel. ”Det..det..” Ännu mer blod trängde sig ut och snart började det även rinna från ögonen. Huden var så varm vid det laget att hans eget blod nästan avdunstade. Äckligt och obehagligt, men främst av allt smärtsamt. Olidligt smärtsamt. Slytherinaren hade så ont att han inte längre visste vart han skulle ta vägen. Med en kraftansträngning sköt han sig bort från väggen så att knäna istället slog i golvet. Bort från Yaosu, bort från Joshua. Zihao var rädd av många olika anledningar - han visste inte vad som skulle hända därnäst och samtidigt var han livrädd för att råka göra någon av personerna i rummet illa.
”Lås den”, anades han och släpade sig själv innanför gallret, genom den öppna dörren. Lås den nu.”
Till en början tvekade nittonåringen, som osäkert plockade ner den stora nyckeln som hängde intill dörren.
”Är du helt säker?” Frågade han tyst och rörde sig osäkert närmare.
”H-helt säker”, fastslog den yngre och tog några djupa andetag. Klick Bra. Nu kändes det bra. Han behövde inte oroa sig längre, inte hålla emot. ”Förlåt.” Viskningen var riktad mot Joshua, någonting han hoppades att denne förstod. ”Lova att inte ge upp hoppet.”

Säng? Jisses, om Yaosu uppriktigt trodde att det skulle vara någonting som skulle hindra sextonåringen, ja då har han långt ifrån rätt. Flera gånger har Joshua gjort sig bekväm på golvet, somnat där enda sedan han var liten. Så det skulle verkligen inte vara något problem. Det är däremot det minsta av deras bekymmer. Ännu mer blod tränger sig ut ur Zihaos mun, och strax där efter börjar det att rinna ner från ögonen. Handen som legat mot den varma pannan med isen, ja den skjuts snabbt bort. Pannan vid det här laget är glödande hett, det lämnar ett litet brännmärke på den lilla handflatan. Fräter upp huden en aning och lämnar sina märken. Den dumma hjärnan har så mycket att gå igenom att han inte märker hur slytherineleven rör sig in bakom gallret. Vilket leder till att han inte protesterar på direkten. Nu hade pojkvännen gått in dit självmant, men det är fortfarande så uppenbart att han inte vill vara där ensam. Han ser alldeles förstörd ut. Ensam. Sedan vrider den äldsta Huaze brodern om nyckeln i nyckelhålet, och därmed kan han inte länge röra vid sin pojkvän. Små tårar tränger sig ner över kinderna, men Joshua är väldigt noga med att snabbt stryka bort dem. Det ska inte Zihao bekymra sig över, inte nu. Han sluter ögonlocken en kort stund, innan han sätter sig ner på det svala golvet framför gallret. Förlåt, förlåt? Varför ber sjuttonåringen om ursäkt? Han har överhuvudtaget ingenting att be om ursäkt över.
”Det är jag som ska säga förlåt,” viskar han och lutar pannan mot gallret. Tillsammans med den brända handflatan, lite kyla mot den känns bra. Även om det kan bli infekterat. Där och då får han inte panik för det, där och då är det helt och hållet oviktigt i jämförelse med allt annat som sker. Ögonlocken slås tillslut upp, och granskar pojkvännen med glansiga ögon. Ge upp? På sig själv låter det rätt frestande. Joshua har tagit så många snedsteg på sistone att han inte har någon lust att ge sig själv en andra chans. Men nu är det inte det Zihao menar. Av allt att döma. ”Så klart jag inte ska.”

Zihao var verkligen inte någon främling inför smärta, men det här var på en helt ny nivå. Precis som Isaac var han inte heller något stort fan av blod och synen av scenen framför honom var minst sagt frånstötande. Som tur var fanns det ett litet, litet ljus mitt i allt det mörka och det var Joshua. Även om han knappt kunde urskilja den yngre eleven längre, människan som han älskade så innerligt, kunde han fortfarande inte slita ögonen från honom. Från pojkvännens perspektiv var det säkert extremt obehagligt, men i den stunden var det det absolut enda som kunde bringa lite ro till den äldre.
”Joshua”, började Yaosu försiktigt, vars ögon var överfulla med tårar, och drog försiktigt i sextonåringen. ”Sitt inte så nära, det kommer bara sluta illa”, fortsatte han och försökte lossa på greppet den andre fattat om stängerna. Sluta illa? Förmodligen, nittonåringen brukade ha rätt för det mesta och om han såg fara i det hela, då var det säkert så. Fast det betydde väl ändå inte att slytherinaren inte kunde få titta på det enda ljuset inom synfältet? Eller gjorde det kanske det?
Tankarna hade blivit stökigare än de brukade vara och Zihao hade svårt att förstå vad det var som sades. Han hade uppfattat det där sista - att Joshua inte skulle ge upp hoppet, vilket i grund och botten hade ytterst många innebörder när man började rota i saker och ting. Däremot förstod han knappt vad storebrodern sagt och när denne fortsatte gräla på den yngre att lossa greppet, då var orden bara en drös av underliga läten. Vad var ord liksom? Sjuttonåringen kunde inte längre hindra sig själv från att släppa ut de där skriken av smärta. Ljuden studsade mot väggarna flera gånger om och då de inte slutade komma, försvann de aldrig. Han kunde inte se någonting längre, åtminstone inte förrän de mörkbruna ögonen ordagrant trillade ur sina hålor. Det här var fel, så grovt, jävla fel. Klorna pressade sig fram genom knogarna och fingrarna försvann, smälte utan problem in i handflatorna som blivit hårda och robusta. Huden slets på vissa ställen, tänderna trillade ut och nosen pressade sig fram. Inifrån och ut.
”Joshua, nu”, utbrast Yaosu panikartat och lindade armarna omkring midjan på gryffindoreleven för att därefter slita honom bort från gallret med ett ryck. ”Titta inte, han skulle inte uppskatta det”, viskade han sedan och slöt själv ögonlocken. Tårarna trillade nerför kinderna och han hade stora problem med att hålla gråten inom sig. Bröderna må ha bråkat till och från i hela sina liv, men de älskade varandra och för den äldre att se den yngre ha ihjäl sig själv, det var svårt. Svårt och hemskt och allting däremellan.

Joshua skulle med största sannolikhet ha suttit som fastklistrad där på golvet hela natten om Yaosu inte gripit tag om honom. Ögonen var som fastfrusna på pojkvännens ansikte och tårarna hade runnit ner över de vagt puffiga kinderna okontrollerbart. Händernas grepp om gallret hade hårdnat och benen hade dragit upp till bröstkorgen, som att det skulle ge någon värme. Spelar ingen roll hur hårt han trycker brännskadan mot stången, det gör inte ont. Hjärnans alla funktioner verkar ha försvunnit, kopplats bort totalt. Allt han kan göra är att titta på Zihao och låta tårarna rinna ner för kinderna. När skriken sedan ökar sig, slår hårt in mot öronsnäckan.. ja, då blir bara tårarna ännu värre. Det går inte att kontrollera dem längre. Även om han inte vill att sjuttonåringen skulle se dem så gick det inte att hålla dem gömda längre. Underläppen darrar något förskräckligt, och hjärtat brister flera gånger om. Ögonen trillar ner från ögonhålorna, lämnar en del av hans ansikte ihåligt och alldeles blodigt. Det får Joshuas egna ögon att fördubblas i storlek. När han väl blivit bortryckt med hjälp av den äldsta Huaze brodern, ja, då kan kroppen inte sluta att skaka. Som ett litet asplöv. För innerst inne vet han att allt är hans ruttna fel. Om han bara hjälpt den andre, om han bara berättat för Dumbledore från första början. Då hade säkerligen inget av det hänt. Ögonlocken trycks ihop, tårarna stryker sig ner över kinderna utan något stopp, och de smala armarna klamrar sig fast i den arm som är lindad runt midjan på honom. Ingen förtjänar att genomgå en sådan smärta, ingen förtjänar att skrika på ett sådant sätt. Speciellt inte någon som Zihao. Så snäll, godhjärtat. Under tillfällen som dessa önskar Joshua verkligen att han kunnat gå tillbaka i tiden, pratat med Dumbledore och försökt att förhindra allt. Men det kan han inte. Han kan inte hjälpa på ett endaste sätt, och det är i grund och botten hans fel. Joshuas jävla fel. Nej, han förlorar styrkan i sin kropp och låter den svaga, fullständigt patetiska kroppen falla ner mot det svala golvet. Nittonåringen har rätt, Zihao skulle inte vilja att han såg honom.. så ögonlocken håller han stängda, men tårarna är fortfarande lika många, och fortfarande lika tjocka.

Tiden flöt långsamt förbi. Under vad som kändes som timmar, höll Yaosu envist fast i Joshua. Det spelade ingen roll att han slutat kämpa emot, att kroppen blivit alldeles slö. Han behövde någon i den stunden, någon att hålla om och dela smärtan med. Förmodligen hade det varit precis vad Zihao också behövt, men det skulle bara ha försatt de två mänskliga varelserna i fara. Däremot betydde det inte att det inte gjorde ont i hjärtat på den äldre brodern, som så småningom vågade öppna ögonen.
”Zihao?” Viskade han prövande och hasade sig en gnutta närmare gallret, efter att försiktig ha släppt den yngre. Allting var så otroligt förvirrande - det såg ut som Zihao, på pricken. Den svarta, tjocka pälsen, de bärnstensfärgade ögonen, den fluffiga svansen. Men han hade en gnagande känsla inom sig som talade om för honom att det där inte var hans bror. Eller jo, men inte på samma sätt som det brukade.
Yaosu förväntade sig självfallet inte något svar, men kanske en liten nick eller ett frustande? Ögonen gled över ytan runt sjuttonåringen, noterade allt blod, allt skinn och andra kroppsdelar som låg utspridda. Det var äckligt, så jävla äckligt. Han kunde nästan inte hålla sig från att krökas där och då, resa sig upp och rusa till badrummet precis som Isaac gjort. Kroppen var dock fastfrusen. Tårarna blev på något sätt ännu fler och han torkade dem gång på gång bort från kinderna.
”Zihao, jag-” Med en skräll slog den yngre Huaze brodern mot stängerna. Tänderna var blottade och ögonen galna, som om han inre ville annat än att äta upp de två personerna i rummet. Yaosu backade flera meter, tills ryggen slog i väggen. Hans älskade lillebror, den där klumpedunsen som hela tiden råkade hamna i trubbel..han var som bortblåst med vinden. Det var först då som han brast ut i riktig gråt, med ansiktet begravt i händerna och benen uppdragna mot bröstet.

Nu har Joshuas svaga kropp nästan gett upp helt och hållet. Armarna ligger slött på hans sidor och huvudet har fallit ner mot nittonåringens axel. Men han är tacksam över den lilla värme han får, en liten tröst. Däremot har Zihao alltid varit duktigare på att ge det. Tårarna fortsätter att rinna, de verkar inte ha något slut överhuvudtaget, och bara vida tanken på pojkvännen får dem att fördubblas än en gång. Det är inte förrän Yaosu viskar sjuttonåringens namn som den yngre av dem vågar öppna ögonen lite grann. Han ser precis likadan ut. Den mörka pälsen, de stora ögonen. De är så vänliga när han ser sig omkring. Försiktigt för prefekten sina händer mot golvet och hakar sig framåt på alla fyra. Han rycker till när lurvbollen slänger sig mot gallret med de vassa tänderna blottade och hungriga. Turligt nog är det tillräckligt för den äldsta Huaze brodern att dra sig långsamt tillbaka, men inte för Joshua.. kanske det är skuldkänslorna som får honom att agera på ett sådant dumdristigt sätt. Han vill verkligen finnas där för pojkvännen, hålla om honom och viska övertalande, vackra ord. Det vill han verkligen alltid, inte pågrund av skuldkänslor utan bara för att han är så sjukt förälskad. Nu är skuldkänslorna för starka. Om han inte känt någon skuld hade han nog hållit sig borta från den ilskna vargen, även om han velat finnas där för honom. Men, som sagt, skuld får honom att göra riktigt dumma, korkade saker. De små fingrarna glider än en gång upp mot det svala stängerna med ögonen fästa i Zihaos. Nu rinner tårarna fortfarande ner nonstop, men det har aldrig varit ett problem innan, att hålla ögonkontakt. Kanske doften kan ge någon värmande känsla? Kanske rösten?
”Förlåt Zihao, jag borde inte ha stuckit ifrån dig.. fan, det hade kanske inte gått så här långt då,” rösten skakar, precis som den lilla kroppen. I en liten sekund tror han nästan att det fungerar, men icke. Puff. Han märker det inte ens först. Smärtan stryker sig över hela handen, upp över armen och tillslut hela kroppen. Det är en bedövande känsla, och blodet dränker nästintill hela handen och faller ner i en stor pöl på golvet. Armen skakar hjälplöst vid det här laget, och sextonåringen kan inte hindra sig själv från att kvida till i smärta. Det gör knappast lika ont som det den äldre behövt genomgå, men smärtan är fortfarande bisarr. Överkroppen viker ihop sig mot benen, till en liten boll medan den friska handen tappert försöker att hålla koll på blodet. Där innanför gallret ligger hans tumme. En liten, fläskig, blodig tumme. Joshua vaggar försiktigt fram och tillbaka, fram och tillbaka. Han behöver ignorera den stickande känslan över hela armen, och försöker att röra sig mot en av de rena handdukarna. Mysigt.