PRS Emma07 och wolfy

Thomas log ett litet försiktigt, prövande leende emot henne. Han tog försiktigt hennes hand och kramade den lite, ville inget annat än att dra in henne i en stor kram och dra in hennes härliga doft. Men riktigt helt vågade han inte än.
"För din skull väntar jag hela livet om det skulle vara så. Jag förlorade dig en gång på grund av det och jag klarar inte av att förlora dig igen. Adeln kan säga vad dem vill, säger jag ifrån så har dem inget annat val än att lyssna", sade han ärligt, fördelen med att vara kung var ju åtminstone att folk egentligen varken vågade eller kunde säga emot.

Medan han pratade höll hon andan. Åh, vad hon önskade att Thomas sagt ifrån tidigare till adeln. Att det aldrig behövt sluta som det då hade gjort. Men det kanske hade varit nödvändigt för dem att vara ifrån varandra, att de varit tvungna att stå på egna ben ett tag. För att verkligen inse vilka de var, med och utan varandra. Långsamt andades hon ut igen.
"Tack." Hon uppskattade att det var något han skulle göra för hennes skull.

Thomas granskade henne och log mjukt mot henne av hennes svar. Att vara ifrån henne hade väl på ett sätt ändå hjälpt honom hitta sig själv på ett vis, att bli lite mer självständig. Nu kunde han inte hålla sig helt längre, kunde inte låta bli att lyfta sin andra hand till hennes kind. Som han hade saknat att få se på hennes så vackra ansikte.

Hon sneglade mot hans hand som lagt sig tillrätta mot hennes kind, vände sedan blicken till hans ansikte igen för att se in i hans vackra ögon. Hon tvekade inte många sekunder förrän hon lutade sig närmare för att mjukt och prövande kyssa honom. Alysia var inte direkt rädd över att han skulle säga nej men det kanske var för tidigt?

Thomas såg tyst på henne, betagen av hennes skönhet. Det spelade ingen roll hur mycket han var med henne, det kändes ändå som om hon var vackrare för varje gång man såg på henne. När deras läppar möttes var det som om världen runt dem försvann för några sekunder, och där bara fanns de två. Mjukt besvarade han hennes kyss, hade bara henne i tankarna.

Hon lät kyssen vara i några ögonblick innan hon försiktigt avslutade den. Det hade redan samlats folk i korridoren och hon ville inte ge dem någon privatshow. Alysia log pånytt mot honom innan hon vände blicken från honom för att se på några av adelsmännen, som tydligen inte hade något bättre för sig än att stå där och glo.

Thomas log mjukt tillbaks mot henne, vad han hade längtat efter att få kyssa henne igen. Det var först nu som han lade märke till alla de som samlats runt dem och bara verkade stå och glo. Av någon anledning hade Thomas nästan en känsla av att adelsmännen kunde vara närapå mer oförskämda än vanligt folk även om dem skulle föreställa väluppfostrade. Han harklade sig lite och gav några av dem en sträng blick, vilket verkade få dem att komma ihåg lite mer vett och började gå därifrån.

Alysia kunde inte låta bli att tyst fnissa till åt en del av adelsmännen som fick fart på benen då Thomas vände sin uppmärksamhet mot dem. Hopplösa fall. Hon vände blicken mot två figurer som stod längre bort i korridoren, Caspian och Sophie. Honom stod hon nog i tacksamhetsskuld till.

Thomas kunde inte heller han låta bli att le lite åt när adelsmännen smet iväg. Det var rätt roande hur de kunde vara rätt fräcka och sedan bli rädda som små möss utan att han knappt öppnat munnen. Bara för hans titel. Han hade haft mycket roligt åt det i sina yngre dar, jösses vad han hade kunnat jäklas med dem ibland bara för skojs skull. Han fick snart se Caspian och Sophie, som höll den lilla dottern på armen. Han hade från början tänkt tala med Caspian om att han nog planerat mötet, men han kunde inte med att vara sur på honom direkt när han ändå fått ihop dem igen.


Sophie kunde inte låta bli att le lite, hon hoppades på att Alysia nu kanske skulle komma tillbaks till slottet igen. Självklart för hennes och Thomas skull, men också för hon gärna ville ha sin vän i slottet igen.

Alysia knäppte händerna framför sig då Caspian kom gående mot dem. Han såg lika glad och nöjd ut som ett litet barn på julafton. Utan förvarning drog han in henne i en hård kram. Hade hon varit så saknad? Caspian och möjligen Sophie var väl de enda i såfall.
”Det här är lilla Keena,” sa han sedan och gjorde en gest mot den lilla flickan som Sophie höll i famnen. Alysia log mot babyn som viftade med händerna i luften. Något emot andras barn hade hon inte men själv ville hon inte ha ett. Än.