Yehet och Kkaebsong [PRS]

”Jag tror inte att du behöver vara orolig över ditt rum..Wan och Euijin brukar ju vara ganska så ordentliga av sig”, började Zihao försäkrande och log blekt. ”Var glad över att du inte delar rum med mig, Jun och Lee. När du bodde med mig och Jun var det i alla fall inte alldeles för kaosigt, men nu? Det ser alltid ut som ett bombnedslag, till och med jag blir lätt äcklad av det”, fortsatte nittonåringen och rös till. Jo, rummet var allt annat en en skön syn, det var då säkert. Smutsiga kläder låg spridda över golvet tillsammans med en massa smulor och annan skit. För att inte tala om alla dammråttor! Fy fan, rent utsagt. Det var nästan så pass skitigt att man inte kunde vistas därinne längre, utan att få andnöd det vill säga.

"Zihao, känner du mig överhuvudtaget?" Frågar Joshua med rynkade ögonbryn och sluter ögonlocken, djupa andetag. Djupa andetag. Spelar ingen roll om artonåringens rum är fullständigt rent med inget snett, men om Samuels är det får han nästintill panik på sin bror. Eller badrummet, eller köket. "Jag kommer att städa igenom hela lägenheten.. känner att jag vill göra det nu." Med en djup suck sträcker han på benen, sparkar på dem, bara allmänt rör på dem. Ja, rastlös, hela kroppen kliar och känslan av att behöva fixa, städa och organisera kryper längs hela ryggraden. Joshua lägger händerna för ansiktet för att sedan gömma sig hos Zihao. "Dan."

”Äsch då, vi kan hjälpas åt att städa”, kuttrade Zihao med ett litet skratt och slingrade armarna tight om den yngre. Kanske han borde lagt sig över honom? Då skulle han ju inte kunna sparka på benen och bete sig rastlöst. Hm, en utmärkt plan. Men samtidigt var nittonåringen typ rädd att råka krossa Joshua med sin vikt. Vad kunde han väga? Tjugofem kilo mer? Kanske ytterligare, då kroppen var relativt muskulös. ”Du, allting kommer att vara fläckfritt när du kommer tillbaka, okej? Kan se till att alla städar upp efter sig innan. Sen kan jag ju inte lova att det kommer att hålla sig i det skicket för all framtid, men det är åtminstone en början. Så snälla, få inte panik”, bad han tyst och började gnaga i artonåringens ena öra. Nom nom nom.

Kanske det är en lösning, att de andra städar undan efter sig innan Joshua sätter foten i lägenheten. Kanske det kan gå? Med ett djupt andetag nickar Joshua för sig själv och gosar ner ansiktet i Zihaos bröstkorg. Förvånansvärt varmt, välkomnande. Nej, att städa under tiden då han faktiskt bor där kommer han nog att städa mer eller mindre hela tiden. Men det var bara att hela lägenheten antagligen kommer vara en enda röra när han kommer dit som ger honom panik.
"De kommer inte att avsky mig för att du tvingar dem att städa va?" Frågar artonåringen med stora ögon och kikar upp mot Zihao med ett litet skratt. Jisses, att Zihao nafsar på hand öra kittlas något förskräckligt. "Du har väldigt udda vanor du." Joshua glider upp över den äldres kropp, lägger sig nästintill över honom, och börjar nafsa honom i örat istället.

Kunde någon någonsin tycka illa om Joshua? För i Zihaos öron lät det jävligt otänkbart och bara bisarrt. Plus att alla i gruppen bokstavligen avgudade den yngsta medlemmen. Han var lite av en diamant i en samling med en massa juveler, så att säga.
”Nejdå, de längtar ju efter att du ska komma tillbaka och helt ärligt tror jag inte att de kommer klaga över att behöva städa. Kanske om de behövt göra det av en annan anledning, men om det betyder att du kan komma tillbaka utan att få ångest direkt..tja, då tror jag verkligen inte att de kommer protestera. Inte ens Jun”, rabblade nittonåringen på och fnittrade till - väldigt barnsligt och knasigt, ja. ”Och vadå udda vanor? Jag tycker att det är helt normalt faktiskt. Eller tycker du kanske inte om när jag biter på dig? Isåfall får ju du inte bota på mig heller!” Utbrast han därefter och knäppte till artonåringen i pannan. ”Rätt ska vara rätt.”

Det nätter Joshua en hel del, även om nu den äldre kunnat komma upp med den fina lilla lögnen. Än en gång tvingas han skaka bort sig alla nedvärderande tankar, och påminna sig om att Zihao älskar honom. Han vill hjälpa honom, och han skulle inte ljuga om något så löjligt. Med ett genuint, varmt leende lutar Joshua sin haka mot nittonåringens bröstkorg, ögonen granskar det vackra ansiktet framför sig. De mörka ögonen, de skarpa kindbenen. Fan vad Joshua är kär, helt jävla stört förälskad.
"Jag antar att jag inte varit med om folk som nafsar i mina öron.. Men kanske bara de är udda." Påpekar han, rösten rykandes med ironi och ett blygt litet leende över läpparna. "Men jag vill nafsa på dig.. du smakar ju så gott." Joshua nafsar försiktigt till i Zihaos öra en sista gång innan händerna kupar sig om kinderna. "Hur mår du?" Ja, nu vill han prata om Zihaos välmående, Joshua har rabblar på alldeles för mycket.

”Åh, lilla Joshi. När du säger sådär börjar jag genast tänka på någonting helt annat”, skrockade Zihao och kände hur kinderna hettade till ännu en gång. Tonårshjärna? Jadå. Misstolkade den där Tonårshjärnan allt? Absolut. Nittonåringen suckade lätt inombords åt sig själv, innan han börjad pilla med den andres ljusa lockar istället. Frågan som kom därnäst fick honom att rynka lite på ögonbrynen. Hur mådde han egentligen? Ganska bra faktiskt, förutom att han avskydde det faktum att Joshua inte bodde i lägenheten längre. Eller snarare för tillfället, då han skulle komma tillbaka förr eller senare. ”Jodå, jag mår bra..det är inte precis som om någonting hunnit hända under den senaste veckan. Träningen rullar på som vanligt och alla kommer hyfsat bra överens med varandra. Varför undrar du?”

Orden får först en djup rodnad att stryka sig över Joshuas kinder, och med ett litet tjut som är ett mellanting av ett skratt och gnällande, gömmer han ansiktet i Zihaos nacke. Försiktigt nafsar han till i skinnet innan han låter läpparna fortsätta upp över halsen.
"Och du kallar dig själv oskyldig." Påpekar Joshua roat innan han lämnar en kyss på de perfekta läpparna framför sig, för att sedan luta sig tillbaka. Ögonen betraktar ungdomen framför sig, och nickar långsamt. Tar in varje ord varje ansiktsuttryck. "För att vi har pratat om mitt mående en hel del.m vill se till så att allt är okej med dig."

Vadå kallade sig själv oskyldig? Han var oskyldig. För det mesta i alla fall, host host.
”Jag är faktiskt oskyldig, det är inte mitt fel att du uppenbarligen vill göra mer än att gnaga mig i örat”, knorrade Zihao och lipade mot Joshua, innan han log blekt och skakade lite på huvudet. ”Jo, men jag mår bra..” försäkrade han och började försiktigt stryka med läpparna utmed artonåringens käkben. Sedan gled de långsamt upp mot kinderna och därefter ner mot läpparna. ”Har en känsla av att jag inte kommer vara oskyldig så länge till..men det är ta mig fan ditt fel.”

Joshua himlar lätt med ögonen åt den äldres ord, jisses.
"Nej, jag ville bara nafsa dig i örat, det är ditt egna fel att du tänker i de tankegångarna." Påpekar han, jo konversationen får honom att rodna. Även om nu artonåringen inte är särskilt oskyldig.. inte alla egentligen, så får hela konversationen honom att bli väldigt skygg och blyg. Åh Gud. Ögonen granskar ansiktet framför sig, mår han bra? Mår Zihao bra? Det är lite svårt att tyda, men förhoppningsvis känner Zihao sig tillräckligt trygg för att låta honom veta. Joshua nafsar försiktigt till nittonåringens underläpp innan han sjunker ner under täcket och drar det över sig. "Jag tänker inte tvinga dig till något, dumbom. Det där får du bestämma helt själv."