[Prs] Yehet och Kkaebsong [Prs]

Det Natsume gjorde därnäst, efter att Hideo bad honom ta av sig kläderna, var bara grymt pinsamt. Med en anklagande blick och underläppen putande, pekade han ber mot vattnet som skvalpade runt i det stora badkaret.
”Du också”, knorrade han och spärrade upp ögonen. ”Inte bara jag”, envisade han och lät filten slingra sig ner mot golvet, där den föll ihop i en stökig hög. Nittonåringen hade inte ens lagt någon tanke vid vad som skulle hända om den där andra männsikan kom tillbaka. Men nu gjorde han helt plötsligt det, då han insåg hur underligt det måste vara att plötsligt se en naken främling i sitt badrum. Han hade nog också tyckt att det varit jävligt konstigt och uppretande på samma gång? Speciellt om sambon varit med på det hela och stod redo med en schampoflaska. Ja, shit vad den synen hade kunnat ställa till det. Dessvärre betydde den vetskapen inte att Natsume blev lättare att hantera. Hans hjärna var ju som sagt inte på topp, så han tyckte att det var lite orättvist om bara han var tvungen att bada. Väldigt orättvist. Därför skulle en viss Hideo också ner i det varma vattnet. Vem visste, det kunde ju finnas sjömonster där i?

Och Hideo som trott att saker och ting inte kunnat bli underligare, så fel han haft. Han tvingar bort blicken från den andre, ser aningen besvärat ner mot sin schampoflaska. Han är riktigt tacksam över att sambon inte är hemma, men ändå känner han sig hemskt besvärad. Även om ingenting kommer att hända mellan de två. Nej, kanske den äldre inte har några problem med att vara otrogen, men Hideo själv har det verkligen.
"Jag kommer hjälpa dig, jag lovar.. Men jag har redan tagit ett bad idag." Förklarat tjugoåringen medan han hjälper Natsume ner i badkaret med det varma vattnet, lugnt och försiktigt. "Kommer inte lämna dig ensam dock, du är säker."

”Orättvist”, knotade Natsume och gled motvilligt ner i det varma vattnet, utan att ta blicken från den andre. Hideo kunde väl inte vara mycket äldre än vad han själv var? Eller? Kanske ett år, max två. Mer än så kunde det väl ändå inte vara? Med ett knorrande läte skakade nittonåringen på huvudet och gled längre ner i vattnet. Till skillnad från det vattnet han var van vid, var det varmt och bara allmänt skönt..nästan en aning lugnande. Ögonlocken slöts och det dröjde inte många sekunder innan allt som stack upp ovanför ytan var ansiktet. Hade han vetat ett det kunde vara så bekvämt att ta ett bad hade han inte bråkat så mycket om saken. Fast det hade han ju inte gjort, han hade väl bara fått för sig att det var orättvist att bara han behövde bada. Men nu när han väl låg där och jäste kändes det inte farligt alls, och helt ärligt kunde det nog vara ganska nyttigt för Natsume att bli lite ren och fin.

Det varma, välkomnande vattnet verkar verkligen göra susen för den andre. Hideo lägger märke till hur han sluter ögonlocken, och de spända axlarna sjunker en aning som ett tecken av avslappning. Med ett leende, glad att det hjälper åtminstone lite, sätter tjugoåringen sig på knä vid badkaret. Fingrarna börjar försiktigt stryka sig över de mörka lockarna. Han bestämmer sig för att inte prata, tystnaden och tiden för att tänka eller inte kan nog vara väldigt nyttig för Natsume. Uppenbarligen. Han tar lite schampo i sina händer, svag doft av vanilj, för att massera in det i hans hårbotten, försiktigt och noggrant.
"Du får låna lite kläder av Kotaro senare.. så att du inte fryser ihjäl."

Allting var så lugnt och fridfullt tills det där förbaskade namnet nämndes. Kotaro.
”Nej”, sade nittonåringen tvärt och slog genast upp ögonlocken, så att blicken snabbt kunde fästa sig på Hideo. ”Vill inte”, muttrade han därefter, lika bryskt som innan. Några kläder från den äckliga själen ville han verkligen inte ha, då frös han hellre. Innan hade det ju också varit så att kyla varit något som kunde trigga pälsigheten. Det var väl någon underlig försvarsmekanism och helt ärligt kunde den nog låta den andre undslippa en massa onödiga frågor från Kotaro. Tänk om han kom tillbaka och fann en okänd människa i sitt hus? Vad skulle han då tro? Natsume vägrade bli en anledning till att varför parets förhållande föll isär. Så efter badet kunde han väl bara vandra ut genom dörren och försvinna? Sanningen låg nog i att det var bäst så. För dem båda två.

Svaret var väl vad Hideo förväntat sig, efter det som hänt är det lite svårt att vilja begrava sig i tjugotre åringens kläder.
"Snälla?" Ber han sakta medan fingrarna fortsätter att jobba med hårbotten. Därefter drar han åt sig duschhalsen för att skölja av det, lika försiktigt och noggrant som innan. "Kanske du kan få på dig några av mina kläder.." jo, storleksskillnaden är hyfsat uppenbar, men det är bättre än ingenting. "Du, jag vill gärna se till så att din arm blir bättre, skulle verkligen uppskatta om du skulle kunna tänka dig att stanna till dess? Du måste inte, såklart.. Men jag hoppas innerligt att du vill det. Du kan gå när du vill, om du vill." Dock vill han inte lämna Natsume ensam i skogen direkt, han ser verkligen inte frisk ut, varken fysiskt eller psykiskt.

”Nej”, envisades Natsume, som absolut inte tänkte ge med sig. ”Om jag..du vet..poof”, fortsatte han trevande, betydligt mjukare på rösten än innan. ”Då kan du..stanna..med mig”, avslutade han, efter en hel del svårigheter med att få fram orden. Hideo hade redan hunnit bli någon form av safe space för nittonåringen. Dennes närvaro var snarare hans trygga plats i denna nya, läskiga värld. Plus att den andra personen haft rätt om att han borde stanna tills det där såret läkt åtmsintone lite. Annars kanske han gav sig av och det hela slutade med att han svalt ihjäl. Dock så var det inte det enda som hindrade honom, nej. Det kändes fel att lämna Hideo alldeles ensam med en person som Kotaro. Visserligen hade de bott ensamma i flera år, men det spelade ingen roll för nittonåringens resonemang.

"Poof.." upprepar Hideo undrandes med huvudet på sniskan och ögonbrynen rynkande, dock tar det inte lång tid för honom att komma på vad det är den andre menar. Kanske det är en fungerande plan, dock är det svårt för honom att gå med på att Natsume ska ändra form pågrund av det.. hur han nu ens gör det. Jo, konversationen om faktumet att den andre nyss varit i en annan skepnad har gått lite för snabbt. Han har verkligen inte fått svaren han vill ha, svaren som han egentligen inte har någon rätt att be om. Nej.. han påminner sig själv om att det måste vänta, Natsume måste komma på ben igen, bli lite friskare. Kanske han någon gång känner att han vill prata om det. Hideo vet nämligen av egen erfarenhet att det inte går som man vill om man tvingar fram ett svar. "Det behöver du inte göra, jag menar om det gör ont kanske det är bra att försöka se till så att du inte gör det?"

Men jag vill verkligen inte sova ensam, jag har tyvärr redan hunnit fästa mig vid dig. Det betyder att utan dig är det huset som en fucking bur, och jag slipper helst den känslan. Ännu en gång låg Natsume där och blängde på Hideo, ögonen smala som springor och läpparna ihopknipna så pass att de knappt syntes.
”Ont? Ja. Men d-det är..ehm..okej”, sade han, komplett ärlig, samtidigt som armarna sträcktes upp mot den andre. Händerna ville liksom vara uppe i Hideos ansikte och peta omkring, varesig denne ville det eller ej. Natsume var ju ganska envis och när han väl bestämt sig för någonting, då gick det nästan inte att ändra på det. Ville han fingra på det vackra ansiktet snett ovanför honom..tja, då gjorde han helt enkelt det. Spela roll att det var ett minst sagt underligt beteende, han brydde sig inte.

Att Natsume ska skifta, - hur han nu gör det, - vilket gör ont, samtidigt som hans arm är allt annat än okej kommer Hideo tyvärr inte gå med på. Under tystnad sköljer han igenom håret en sista gång, innan han tar i lite hårolja.
"Det är inte okej.." protesterar han. Nej, verkligen inte. Visserligen kommer Korato att höja på ögonbrynen och bli riktigt arg om han får syn på Natsume in all his glory, men Hideo måste bortse från det. Kanske det här tagit mycket på deras förhållande, tjugoåringens förkärlek för djur och vård. Dock låter han den andre pilla med fingrarna i hans ansikte.. konstigt, jadå. Men han förstår även att Natsume inte är van vid så många nya intryck. "Jag får prata med Kotaro om det imorgon, om han dyker upp. Det löser sig."