[prs] yehet och lalemar

"Det är i och för sig sant, det är en liten speciell situation" svarar Noah eftertänksamt. "Men äh, så farligt är det inte."
Hans kompisar skulle säkert retas med honom, men det stod han ut med. De drev med varandra hela tiden ändå, så det skulle inte bli någon vidare stor förändring. Och om man bortser från lärar-grejen så kanske det t.o.m är bra för hans "rykte" att hänga med nån så smart som Edmund. Inte för att hans rykte hade fått nån tanke i det här scenariot från början, men nu när det kom på tanke.
Det lilla ansiktet går nästan inte att urskilja från allt fluff, han ser nästan ut som en liten inuit som är på väg att krypa in i sin igloo. Allt man ser är de stora ögonen, den fräkniga näsan och en skymt av de fylliga läpparna.
"Skulle du göra det?" frågar han sedan. "Läsa alltså. Du behöver inte, jag förstår om du inte orkar, men det skulle verkligen underlätta en hel del."

Hmh, Edmund ser fundersamt på den längre, han vet nämligen inte riktigt om han ska tro på det som kommer ut genom läpparna eller inte.
"Om du nu ångrar dig och skäms över att bli sedd med mig får du säga till, det tar jag faktiskt inte illa upp av." Nej, under sin tid på gymnasiet har människor, främst Eric, sagt en hel del elakare saker än det. Och gjort elakare saker, uppenbarligen. När nästa fråga kommer rynkas dock ögonbrynen ihop en aning. Han hade bara förväntat sig att Noah skulle ta hans nummer och sticka, då de inte direkt ska ha någon lektion nu. Men men, Edmund har inte direkt bråttom till något. "Klart jag skulle göra det." berättar sjuttonåringen med ett genuint leende. "Du ska lära dig, om lyssna och prata är det bästa sättet du lär dig på, så jobbar vi på det viset i början. Sen kanske jag blir lite elakare och smyger in några andra övningar... men det kommer vi kunna jobba på tillsammans, låter det okej?"

En varm tacksamhet sprider sig i hela kroppen. Inte ens vissa av lärarna anpassade sig så enkelt och tveklöst efter honom på det sättet. Hade han tur kunde han nån gång få en ljudbok, inspelad uppläsning eller liknande, men oftast blev det mer nåt i stil med "Äsch, han klarar sig nog!" Vilket han i och för sig gjorde, det var inte så att han inte kunde läsa alls, men det gick alltid bättre med något annat. Noah hade länge tyckt att det var rätt konstigt. Han kan ju inte vara den enda i sin årskurs, än mindre i hela skolan, som hade svårigheter. Konstigt att de då inte har lite bättre ersättningar.

"Ja, det är okej, det låter bra." svarar han och ler tacksamt, aningen rödblommig i ansiktet.
Han lutar sig bort från skåpen och står upp ordentligt. Han lyfter handen och lägger undan den envisa locken från ansiktet som fortfarande hängde ner i pannan på honom.
Ansiktet spricker upp i ett utmanande leende.
"Men tro inte att du kan bossa över mig hur som helst bara för att du är min lärare nu!" Han pekar skämtsamt varnande på den brunhåriga.
När han gör det så får han också en skymt av armandsuret. Han inser att om han ska hinna med tunnelbanan så måste han nog gå snart.
"Ses imorn blagueuse, jag hör av mig!"
Innan han avlägsnar sig så lutar han sig närmare Edmunds bleka ansikte och sänker rösten. Han låser blicken i de stora, nötbruna ögonen.
"Säker på att du är okej?"

Edmund granskar den längre mittemot sig själv, jo han kan nog förstå varför Elliot blev förtjust i honom. De långa benen, välbyggda kroppen och lockarna som åker ner över de vackra ögonen. Han har faktiskt lust att sträcka på sig och stryka bort Noahs hårlockar, men hindrar sig själv i slutändan. Den andre sjuttonåringen gjorde ju det själv istället. Tankarna glider tillbaka till Elliot och Noah, varför känner han sig ledsen av bara tanken? Gud vad löjlig han är.
"Jag kommer bossa över dig för att du ska lära dig, det är för ditt egna bästa." protesterar Edmund och skakar på huvudet åt den andre, känner sig aningen bitter över att han ska gå därifrån, men det är nog bäst så. Edmund ska inte ha en för stor dos av sällskap, då kommer han bara tro att de blivit vänner. "Ja, jag är okej." svarar han med ett svagt leende, själv kluven på varför det gör så ont hos honom.. är det pågrund av Eric? Elliot? Noah? Jösses. "Gå du, du vill ju inte missa vad du nu ska med, eller hur?" Ja, det är inte särskilt svårt att förstå det.

Han ler varmt och lägger händerna i fickorna igen.
"Bra"
Noah backar några steg innan han lägger till: "Aha, mm, vi får se du!"
Därefter vänder han ryggen mot den andra och börjar svassa längs korridoren. Efter några meter lyfter han handen i en vinkning, fortfarande med ryggen emot, som en sista avskedsgest innan han försvinner bland havet av elever.

Ögonen följer Noah medan han sätter på sig sina hörlurar igen, ett litet leende strykandes över läpparna. Han höjer handen till den andre sjuttonåringen som ett hejdå, innan han börjar röra på klacken mot cykelstället. Jisses, förhoppningsvis förblir inte den längre så trevlig och snäll, då kanske Edmund i slutändan ser honom som en vän. Vilket inte leder till något bra.

You found me med the fray spelar högt i hörlurarna medan han cyklar mot mellanstadiet, dags att plocka upp sin lillasyster. Den korta flickan står vid trottoaren med sina vänner, ansiktet lyser upp när hon får syn på sin storebror och tar farväl av sina vänner bara för att skynda dit.
"Hur har skolan varit?" frågar Edmund och fixar till Hazels jacka, nej hon får faktiskt inte bli sjuk.
"Inte lika bra som din, dina kinder är så röda!" skrattar hon retandes och petar på en av de fräkniga kinderna, innan hon sätter sig på pakethållaren. Edmund himlar med ögonen åt henne, tänker skylla på regnet men hindrar sig själv. "Det var fint, du måste se min målning jag gjorde på bilden, blev jättenöjd!"

Noah går ut från skolbyggnaden och så småningom bort från skolområdet. Han styr stegen mot närmaste tunnelbanestation.
Han tänkte åka till mammas dansstudio och hänga där ett tag. Och ja, hans danslärare var hans mamma. Han hade tagit lektioner vid sidan om också när han var yngre, men hans mamma hade lärt honom de flesta grundkunskaperna han kunde. Elina Helsinger hade varit proffesionel dansare i sina yngre dagar, känd för sin stora talang, den som Noah nu hade ärvt och utvecklat till sin egen.
Egentligen var det inte mammas vecka förrän om ett par dagar, men studion räknades inte. Dessutom så brukade Noah komma och gå lite som han ville ändå. Han var ju liksom tillräckligt gammal för att ta hand om sig själv. Mamma och pappa brydde sig inte så mycket ändå, inte oftast i alla fall. Och när de väl gjorde det så var det inte om honom, utan mer 'jag vill inte att du spenderar din tid mer än nödvändigt tillsammans med den människan' typ.

Han ser den bekanta runda "UNDERGROUND" skylten och går ner för trapporna. När han väntar på att sitt tåg ska komma så pluggar han in hörlurarna. Inte rock den här gången, utan en av spellistorna han brukar dansa till. Låten som kommer på är en lugn, instrumental, contemporary låt. Pojken sluter ögonen och börjar gå igenom rörelserna i huvudet.

Det tar halvt om halvt en evighet för de två syskonen att komma hem, då de stannar och köper lite Ben & Jerrys och pizza, för att sedan cykla vidare. Jo, Hazel fick tjata en hel del, men tillslut fick hon sin pizza. Edmund som hade tänkt laga mat.
"Kan du fläta mitt hår idag?" Frågar hon medan hon skuttar in i huset, slänger av sig sina skor och hänger upp sin jacka.
"Visst, gå och duscha så fixar jag pizzan så länge." Svarat Edmund tröttsamt, jo deras får skulle komma hem sent.. kanske han jobbar, kanske han ska på dejt. Det är ännu ett problem, även om nu Edmund skulle vilja få ur på kvällarna, så skulle det inte gå för att fadern inte är hemma. Hazel springer in på badrummet med sin pyjamas, och sjuttonåringen sätter på lite musik, innan han svarar på några meddelanden.. känner han sig besviken över att Noah inte skrivit? Han håller definitivt på att bli galen.

Till slut glider tåget gnisslandes in på stationen.
Noah tränger sig in och tar en sittplats. Han brukar oftast ta en ståplats för att han brukar känna sig rastlös efter skoldagen, men resan till mamma är typ 30-40 minuter lång, så då är det faktiskt skönare att sitta ner. Vanligtvis var det väldigt mycket folk på det här tåget eftersom majoriteten av sträckan går under de mer centrala delarna av staden, men idag lyckades han knipa en stol.
Några låtar senare kliver han sen av på stationen nära hans mamma. Den ligger typ 100 meter bort från studion, så det är inte långt att gå.
Han rundar knuten på det röda tegelhuset och kommer fram till den mörkblåa trädörren. Det var en väldigt gammal byggnad, ironiskt att det såg så modernt ut inuti.
Han skramlar med nycklarna och öppnar dörren.
Första dörren till höger i den gröna korridoren öpnnas och han skrider in i studion.
Den var inget speciellt egentligen. den såg ut som en helt vanlig danssal. Stora högtalare som hängde i taket från varje hörn och två på golvet. Längs väggen till vänster var balettstänger uppställda, och väggen till höger var helt täkt av speglar. Rummet var väl belyst med lampor i taket, och golvet var av ljus parkett.
Han dumpar ryggsäcken på golvet och drar av sig skinnjackan.

I en byrå längst ner i högra hörnet i rummet har han alltid en uppsättning mjuka kläder när han inte orkar gå upp till mammas lägenhet en våning upp. Japp, lägenheten låg i samma byggnad.
Noah drar på sig kläderna, drar igång lite musik och börjar värma upp.

Edmund stirrar på sin spegelbild i tystnad, låter en hand glida genom det mörka, lockiga håret. Granskar ögonen med de tjocka, mörka ögonfransarna, fräknarna och de fylliga läpparna. Vad håller han på med egentligen? Sjuttonåringen har bestämda rutiner under dagarna, och när det inte gått som han förväntat sig blir han alltid ångestfylld, och det är aldrig något positivt.
"Vill du fläta nu?" sjunger Hazel där hon kommer in dansandes i det andra badrummet där Edmund står lutad mot handfatet. Han granskar sin lillasyster i spegeln, den rosa lurviga morgonrocken som täcker hennes taniga kropp, och de gråa mussepigg pyjamasen under. Gud, han är så jävla tacksam över att ha henne.
"Absolut, sätt dig i soffan så kommer jag med pizza och tofsar." berättar han med ett gulligt leende, nej Hazel ska inte behöva se en annan familjemedlem alldeles deprimerad, hon är alldeles för ung för det. Dock är hon väldigt duktig på att tyda ansiktsuttryck, även om hon är ung....
"Är något fel Eddie?" frågar hon oroligt och kramar om sin brors arm med stora ögon. Jo, de är faktiskt väldigt lika. "Har det med de rosa kinderna att göra? En ny pojkvän? Har han australisk dialekt som Sam? Kan han köra bil?" Brodern frustar till och puttar ut sin lilla syster från badrummet.
"Det kallas förkylning, trodde ni lärt er om det vid det här laget." Nej, Noah är definitivt inte som Sam. Och Edmund är helt ärligt inte intresserad, nej, det är mer chocken av att den längre sjuttonåringen faktiskt frågat om han är okej som ligger kvar i hans stackars hjärna.