world war II [Privat Zora & Wolfy]

modern log mot Joy
-tackar
sa hon tyst och klev in och såg snabbt på jhande oh tog den
-Maria. och jga har hört mycket om dig
sa hon och släppte flickans hand mjukt och log


Julie såg på diana snabbt och suckar
-jag kommer aldrig klara av sitta där och brodera när jag e orolig, så en minut till
sa hon roat och sucka
r-se ndem tror ju bara på rykte dem där damenra
sa hon ärligt.

"Bara gott, hoppas jag." Joy släppte taget om Marias hand innan hon gjorde en gest mot vardagsrummet som en inbjudan för den äldre kvinnan att sätta sig ner där. "Kan jag bjuda dig på någonting? Lite te kanske?" föreslog hon, kunde inte hjälpa att känna sig väldigt nervös över att ha Antons mamma där.


"Jag är också orolig, kära vän, men vi måste göra det bästa utav situationen. Ed skulle inte vilja att vi går runt och oroar oss varje minut." Diana log smått och fick något sorgset i blicken innan hon rätade på sig. "Det är sant. Men att lyssna till dem är bättre än ingenting."

Maria kollade bara på flcika nlgunt när de kom in i vardagsrummet
-nej. det e en nyhet från kriget om anton jag vill ge dig
sa hon tyst och suckar tyst, man såg hur kvinnans ögon blev glansiga och oroa men även sorg. Hon var säkert tyst i 5 min
-anton e allvarlit skadad, vi vet inte om vi får hem honom
sa hon och man hörde rösten var så ansträngtd


Julie såg på Diana tyst och suckar
-vet du sen jag kna inte brodera
viskar hon skamset fram men släppte det tyst oc hgick med kvinnan till sist. Hon var rlig hon kunde inte brodera, hon var den som sprang efter grabanar som lite.

Den långa tystnaden gjorde henne väldigt obekväm men hon förväntade sig också det värsta. Det visade sig också att hon kunnat lita på sin magkänsla för det som hon fick höra var hjärtskärande. Förtvivlat sjönk Joy ner i närmsta fåtölj då Maria berättade att Anton blivit allvarligt skadad i kriget och att det inte var säkert att han skulle överleva.
"Var är han någonstans?" frågade hon tyst, ville åka iväg omedelbart.


"Jag kunde inte heller brodera när jag var i din ålder," skrattade Diana till, "men det är inte så svårt som det kanske ser ut att vara. Och övning ger färdighet." Hon hälsade på de andra kvinnorna i rummet innan hon satte sig ner i soffan.

Modern satt tyst och såg flickans min bli orolig. hon svalde lite tyst och sträckte på sig tyst.
-deras bas, jag kan inte säga exakt då dem inte säger exakt p.g.a i hans fall var det en mullvad som fick Anton i problem.
sa hon tyst och gav ett försök till artgit leende.

Julie såg på henne
-säger du till mig att jga ska lära.
sa hon på skoj tyst och gick tyst efter henne helt nu och såg snabbt på de andra som satt, de lyfte blickarna lite. hon satt sig tyst och visste inte alls om hon skulle göra eller bara sitta där

"Mullvad?" upprepade Joy oförstående. Hon gnuggade förtvivlat handflatorna mot sina tinningar, visste inte vad hon skulle ta sig till. Det här var nyheten hon ständigt gått runt och varit rädd över att få höra.


"Det kanske hjälper dig att få tankarna på annat håll, det är allt jag säger." Diana lyfte blicken för att se på Julie. "Vi kan inte gå runt och oroa oss jämt, det är inte hälsosamt." En av de andra kvinnorna tog till orda. Hon berättade om sin upplevelse och hur hon klarat sig med tre småbarn efter att hennes man dött i kriget.

Maria såg på joy
-en mullvad är en fiende på vår plan, spion. Anton kom på hen enligt brevet och fick straffet av mullvaden.
sa hon tyst och suckar tyst, hon fick inte veta mycket detaljer ur brevet från generalen som hade skrivit det. Det värkte i en mors hjärta att inte få veta det.


Julie log tcksmat till mit diana bara och hade fullt upp med att faktiskt klura ut hur man gjorde detta, hon kunde vara tuff i mun men spelade lite finare av sig. Hon suckar och lyssnar på kvinnan, tre barn? ensam.. Honvar glad över inte ha barn just nu menar bli lämnad med barnen e hemskt ju. Men hon hoppades på Ed i framtiden gick med på någon liten.

"Å," var det enda hon fick ur sig då Maria förklarade vad mullvad betydde. Hon skämdes smått över att inte själv ha kunnat räkna ut det men hon var inte så van vid termer som man använde på slagfält och då man pratade om krig. Det var ett samtalsämne hon helst undvek.


Den ena kvinnan efter den andra hade nästan sorgligare historier att berätta. Diana himlade smått med ögonen innan hon bestämde sig för att byta samtalsämne: det var mer underhållande att lyssna på då de skvallrade om det senaste som hänt. Samtidigt hjälpte hon Julie att komma igång genom att förklara hur man broderade.

~Hopp~

Anton hade fått komma hem för vila, han hade fått skjuts av en bil då han inte klarade av bussen direkt. Han grimserade när han fick hjälp ner från bilen och modern hade direkt kommit ch tagit emot sin son. Anton hade berättat om Joy för fadern tidigare ochh ade fått brevför några veckor sen om det e väl okej. han hoppas på Joy kom..


Julies pappa hade smält allt och låtit henne komma hem igen. hon hade varit väldigt tacksam ver Eds familjs gästvänlighet men var skönt få sova i sin egna säng just nu. hon satt ute i trädgården på gräset och hjälpte granflickan med lite läxor. Men en sida av henne höll koll på vägen om Ed unde dyka upp

Att komma iväg från huset och ge sig av till det område där Anton bodde hade varit svårare än Joy trott. Hon hade provat ett flertal klänningar, övervägt att ta på sig den allra finaste hon hade men ändå bestämt sig för en mer vardaglig. Hon tänkte inte försöka låtsas vara någon som hon inte var. Accepterade inte Antons pappa henne som den hon var så hade hon åtminstone försökt. Nervöst höjde hon handen för att knacka på dörren.


Ed hoppade ner från bussen och vinkade hejdå till sina vänner. De som fortfarande var vid liv. Många hade stupat och andra låg fortfarande i olika sjukstugor där de kämpade för sina liv. Ed kände sig otroligt lyckligt lottad som kommit därifrån med livet i behåll och dessutom relativt oskadd. Lätt visslande närmade han sig sitt hus med glada steg.