PRS Emma07 & Aphrodite

Lorelai klev in i rummet och tog tag om den ljusblåa handen. Den var fortfarande kall, men pulsen fanns där. Hon satte läpparna mot handen och vände sig sedan mot varulven.
"Så det är en människa alltså. Konstigt egentligen, för människor är oftast spårbara, men magin spårar inte henne. Verkar som vi har någon form av jägare på halsen" sa hon och suckade.

James såg runt i rummet igen och nickade.
"Ja, ganska säkerligen en jägare. Vi hade märkt dem annars", sade han ärligt, försökte uppfatta någon mer doft ifrån rummet.

Lorelai nickade.
"Inget mer hon kan hjälpa med?" frågade hon och släppte Moiras hand. Hon strök henne över håret innan hon gick ut genom rummet. Hon visste att de andra magikerna höll på att tillverka motgiftet så Lorelai kunde väcka Moira igen, men det skulle ta ett tag.
"Jag hade gärna fått tag på den här kvinnan så snart som möjligt" sa hon och suckade.

James lyssnade på henne och såg snabbt runt i rummet. Han gick lite närmare kvinnan i dvala och slöt snabbt ögonen, drog ett djupt andetag igen för att få in dofterna. Han öppnade ögonen igen.
"Vart kommer den lfrån", mumlade han för sig själv och gick med henne ut, tänkte så det knakade. Han såg på Lorelai sedan.
"Jag tror jag vet vart vi kan leta", sade han och gjorde en kort paus.
"I hennes doft fanns spår av en slags växt, den växer bara i en del av skogen. Så hon måste ha varit där, jag kanske kan spåra henne därifrån", sade han.

Lorelai tittade på varulven när han gick närmre Moira. Det gillade hon inte, men hon hade inte mycket till val. Hon nickade när han talade, och rörde sedan på armen likt som hon hade gjort tidigare. Rökmolnet omslöt dem igen och lika fort var de framme vid kanten av skogen.
"Det är bara att börja spåra" sa hon och tittade på varulven.

James suckade lite inombords då hon förflyttade dem sådär igen.
"Uppskattas om du säger till innan du gör sånt", sade han kort, slöt ögonen och drog in dofterna därifrån, då han öppnade ögonen igen var dem röda. Han kunde lättare koncentrera sig ju mer förvandlad han var, särskilt nu vid fullmånen. Han började gå in i skogen, hade inget direkt spår än utan letade mest. Det var nästan helt mörkt där nu, han såg bra trots mörkret plus att han orienterade sig en del med sina andra sinnen. Han hade alltid älskat att vara ute i mörkret, det var så mycket som vaknade till liv. Han såg snabbt på Lorelai.
"Kan hända att jag behöver förvandla mig helt för att kunna spåra den ordentligt, hon döljer spåret väl. Du har inget problem med hundar va?", frågade han smått retsamt med ett flin, fast hund var ett väldigt felaktigt ord. Snarare varg, fast värre. Det var extremt ovanligt att kunna förvandla sig helt till varg, men han kunde det.

Lorelai flinade när varulven muttrade om deras förflyttningsmetod. Det var ju trots allt den mest effektiva. Hon höjde på ögonbrynet.
"Tja, så länge de är rumsrena så är det inget problem" sa hon och flinade. Lorelais öron plockade upp ett ljud från skogen, men det var förmodligen ingenting alarmerande. De var ju trots allt i en skog, där djur rörde sig fritt. Hon slängde bak sin fläta på ryggen och väntade på att varulven skulle göra något.

James flinade roat efter att ha lyssnat till hennes ord, såg runt igen. Det var lite olika djur runt omkring dem, han hade uppfattat två harar och något enstaka rådjur än så länge. Han suckade och muttrade lite för sig själv då den kvinnliga jägaren dolt spåren väl, han skulle inte kunna klara att spåra hela utan att förvandla sig. Som fullt förvandlad till varg förstärkes hans sinnen ytterligare, så det var då han kunde spåra som bäst. Han gick vidare, medans han gick knyckte han på nacken och började förvandla sig, till en början började håret växa ut överallt på kroppen, och det var som om hans egen form smälte in i vargen tills han gick på fyra ben som fulländad varg. Eller varg var egentligen också det ett missvisande ord, han var inte riktigt varg utan snarare värre. Han var kraftigare och mycket större, nådde utan problem en lång man till midjan i mankhöjd, magikern var han väl nästan i brösthöjd med så bra större än vanliga vargar. Han hade helt kolsvart päls, och än lös ögonen klart blodröda.

Lorelai betraktade hur varulven förvandlade sig. Hon tittade upp mot himlen där månens ljus träffade henne i ansiktet. Björnen inom henne vaknade till liv, som för att göra sig redo ifall varulven skulle tappa kontrollen. Lorelai visste ju faktiskt inte om varulven kunde kontrollera sig, även om det verkade som det. Han var inte liten heller, med storleken som en mindre häst. Hon följde varulven och såg sig omkring samtidigt; man visste aldrig vad som lurade bakom träden.

James gick vidare framåt med nosen i marken, kände månens påverkan vilken också var större som förvandlad. Men han hade inte problem med kontrollen, hade inte haft det på många år nu. Man lärde sig till slut även om det tog sin tid för vissa. Han kunde åtminstone följa spåret lättare nu, han travade framåt och nästan utåt ifrån skogen vilket han på ett vis inte gillade då han trivdes bättre i skogen. De kom ut i skogsbrynet, James hade nu helt klart för sig vart spåret ledde. Det låg ett hus ganska strax utanför skogsbrynet. Fortfarande i steget förvandlade han sig tillbaks, som om han smälte in i sin egen form igen, så att han tog ett steg som varg och tog nästa steg som en man. Dock naken man nu efter att ha varit fullt förvandlad.