prs yehet & kkaebsong

Joshua funderar en liten stund, försöker att klura ut vad det är den andra söker efter.
"Jag orkar inte gissa, vad?" frågar han tillslut, alldeles för trött på grund av solen för att kunna fundera en längre stund. "Känslolös har jag aldrig trott att du är, vad som förvånade mig var att du bryr dig om mig." Joshua känner den andres blick mot hans profil, och vänder än en gång på huvudet för att kunna se tillbaka mot honom.

När Zihao lutar sig närmre ryggar Joshua snabbt tillbaka och tvingar huvudet till den andra sidan, där slottväggen står. Aldrig har han gillat att ha ögonkontakt med folk han inte känner så värst, varken med Xavier eller Zihao. Dock finner han sig själv tro att i en snar framtid kanske det faktumet ändras när det kommer till Zihao.
"Nej, det gjorde jag inte," svarar Joshua ärligt, låter sina ögon för engångsskull möta den äldres. Ett genuint, svagt skratt lämnar läpparna av Zihaos ord och skakar lätt på huvudet. "Förlåt, hur mycket jag än vill slippa hans existens, tänker jag inte låta dig bli en lejd mördare."

När Zihao insåg att Joshua verkade bli besvärad av hans närgångenhet, lutade han sig tillbaka och vände ögonen bort mot Svart Sjön istället. Han drog lite på munnen för sig själv. An någon anledning kände han sig både rofylld och harmonisk i den andres sällskap. Det hade han väl egentligen alltid gjort, bara det att han använt känslan på helt fel sett. Där och då, i det ögonblicket, bestämde han sig för att det fick vara slut på det - han skulle bättra sig, även om det skulle bli en mödosam uppgift.

"Och jag som trodde att jag var trög i skallen", mumlade han och skakade på huvudet. "Jag har gjort många saker i mitt liv som jag kanske inte nödvändigtvis borde ha gjort", började han och kunde inte låta bli att låta läpparna spricka upp i ett leende. "Efter fem år har jag slutligen insett att det är bättre att skydda sitt byte istället för att låta andra ta för sig av det." Ibland lät han minst sagt komplett galen, men det var den bästa jämförelsen han kunde komma på...sorgligt nog. Zihao började återigen betrakta personen bredvid sig, till den punkten att det troligen började bli en aning obehagligt. Sedan lutade han såg återigen närmare Joshua, så nära att hans läppar nästan snuddade vid den yngres egna, och viskade: "vad skulle du säga om jag redan var det då? En mördare alltså."

"Hmh..." börjar Joshua och höjer på ögonbrynen mot Zihao. "Ge mig några exempel på saker du inte nödvändigtvis borde ha gjort," han ställer det som en fråga, genuint nyfiken på vad den andres svar kan vara. För från vad Joshua hör, och ser, har Zihao förändrats något drastiskt under sommaren. När den äldre kallar honom sitt byte, kan Joshua inte hindra sig själv från att rodna något förtvivlat medan han försöker att rygga tillbaka så gott han kan, känner hur nära Zihao är. "Hör du ens vad du själv säger..?" Ta för sig av det, det låter som att Joshua är en tårta, och ingen annan än födelsedagsbarnet får ta en bit.

Joshua kan känna den äldres andetag mot sina läppar, vilket gör honom alldeles frustrerad. Känner sig instängd, på ett helt annat sätt än han gjort tidigare år i Zihaos sällskap. Ändå märker han i stundens tystnad att han inte alls känner sig ensam. Att den konstanta känslan försvunnit så fort Zihao suttit sig ner. Joshua funderar en stund, frågan är minst sagt läskig, obehaglig och omständigheterna gör det bara ännu värre.
"Jag skulle nog.. be dig att flytta på dig."

Zihao skrattade till och sträckte ut en hand mot Joshuas ansikte. De långa, smala fingrarna kände fjäderlätt sidan av hans porslinsfärgade hy och han spärrade upp de svarta ögonen en aning, vilket bara medförde att han såg ännu mer vrickad ut än vad han redan gjorde. Varför han berättade allt det här för någon som hatat honom under flera år visste han inte, men nu var det för sent att vända tillbaka. Att ljuga var inte precis han starkaste sida och det var busenkelt att se om han ljög eller inte.

"Det var inte mitt fel", började han och sänkte sin hand samtidigt som han gjorde samma sak med ögonen. "Och jag vet inte direkt om man kan säga att det var ett mord, snarare en olyckshändelse", fortsatte han och vände plötsligt blicken mot den andre igen, när han slutligen insåg vad det var han verkligen höll på att berätta. "Tala om det här för någon och jag svär på mitt liv att jag kommer döda dig, och den här gången kommer det inte vara en olyckshändelse."

Han gjorde en grimas och skakade på huvudet. I en fråga om sekunder hade han lyckats bli så bekväm med den yngre att han redan avslöjat alldeles för mycket om sig själv - personen som alla visste var korkad, högljudd och troligen helt harmlös. När sanningen egentligen dolde en helt annan karaktär bakom ett hölje av osanningar.

Joshua är inte redo för något sådant, vet inte om Zihaos hot är verkliga eller på skämt och det skrämmer honom mer än vad Xavier tidigare gjort.
"Okej.." viskar han i tyst stämma, flyttar sig längre ifrån den äldre innan han ställer sig upp från gräset. "Jag kommer inte berätta för någon." försäkrar Joshua, granskar den äldres ansikte innan han tvingar sig själv att inte stanna.

"Förlåt, jag borde väl gå." är det enda Joshua får ut, även om han inte har en lektion på ett tag så behöver han komma därifrån Att bli skuren med en kniv i nyckelbenet, och livshotad på sin första dag tillbaka i skolan är alldeles för mycket för honom. Även om han för en kort stund, i Zihaos sällskap inte kände sig ensam kan han inte stanna om det ska vara sådär.

"Men herregud, Lewis. Du förstår väl ändå att jag aldrig skulle döda dig med flit, hur dum tror du att jag är?", utbrast Zihao och grep tag i Joshuas handled, återigen tacksam för sin längd. "Jag menade inte att det skulle låta så...brutalt", fortsatte han, lätt skakandes på rösten. Som vanligt var han dålig med ord, dålig på att formulera sig och framför allt urusel på att bete sig som en vanlig person. Han började tyst svära för sig själv och släptte greppet han hade om handleden för att gömma ansiktet i händerna. Antagligen hade han väl gått och hållit på minnena om sina illdåd alldeles för länge och de var väl helt enkelt tvugna att komma ut förr eller senare. Bättre att det Joshua som visste än att han råkat låta det slippa ut framför någon lärare, eller ännu värre sina föräldrar.

Innerst inne ville han inte att den andre skulle gå, även om det var ett mysterium varför han kände på det viset. Men så som han betett sig nu och, för den sakens skull, de föregående fem åren kunde han inte finna det i sig att klandra honom för det. Som svar på hans känslor drog en sval vind över grässlätten intill slottet som fick hans hår att guppa upp och ner, innan den avtog i styrka och tynade bort. Det var i sådana lägen som Zihao hade världens lust att sjunka ner genom marken och försvinna för gott från jordens yta.

Blicken glider ner mot handen runt hans handled, får honom att stanna till i sitt steg. Joshua kollar dumt på Zihao. Visst har allt som sagts mellan dem det senaste dygnet varit minst sagt udda, men han hade inte förväntat sig att den äldre skulle stoppa honom. Det kanske är dags att vänja sig vid det, då det hänt ett par gånger under morgonen också. Joshua känner en viss tomhet när Zihao släpper taget om honom, men känslan försvinner när han ser den lidande ställningen den äldre sitter i. Ansiktet gömt i händerna. Sextonåringen fixar till sin uniform i tystnad innan han sätter sig ner bredvid den längre på nytt.

"Zihao," börjar Joshua och funderar på hur han ska formulera sina ord. Han vet inte riktigt vad det är han vill, hjärnan och kroppen är fortfarande på vakt och förberedda för de elaka svidande orden som Joshua vant sig vid. Men han bestämmer sig för att ignorera de känslorna, kanske det hela kommer att fungera. "Vill du berätta för mig om vad som hände?"

Utan att ta bort händerna från ansiktet, drog Zihao upp benen intill sig och skakade på huvudet så att håret ännu en gång guppade som vågor ovan på hans huvud. Om han skulle vara helt uppriktig ville han få det ur sig, berätta för någon. Men det gick inte. Orden fastnade på tungan så fort han försökte yttra dem och han skämdes över sin egen dumhet. För det var inte bara ryktena som sade att han var korkad - det var den simpla sanningen. Korkad och obetänksam, dum och vresig...listan var lång. Och den påverkade honom, även om han sällan vågade erkänna det för sig själv.

"Nej", mumlade Zihao slutligen till svar och tog ner händerna från ansiktet, som han istället knäppte runt knäna. "Jag vet knappt vad som hände...eller alltså jo, jag vet vad som hände men inte hur, var eller när", fortsatte han i en sådan hast att han snubblade med orden över tungan om och om igen. "Äsch, varför försöker jag ens?"

Joshua kan inte göra mycket mer än att granska den äldre, som skakar försiktigt på huvudet. Visst har han ingen aning om vad som hänt Zihao, men det är tydligt att han ångrar sig. Benen lägger han utsträckta på gräset, sträcker på dem så att det knakar. Försiktigt slår han sina skospetsar mot varandra, påminner om ett litet barn som sitter och väntar, väntar på ett svar.

"När man är med om ett trauma kan man ofta glömma bort stora delar ut av saker, få minnesluckor," berättar sextonåringen, låter blicken glida från den äldre till sina skor. "Ibland kommer det aldrig tillbaka, ibland gör de det. Ofta om man är med om någonting som kroppen och hjärnan känner igen, men förträngt, så kan det komma tillbaka i liknande situationer." Joshua vet inte om det han säger gör det minsta bättre, men han tycker att det är viktigt att Zihao förstår att det är helt normalt att förlora ett minne. "Okej, om du ångrar dig någon gång är det bara att säga till. Är faktiskt rätt duktig på att hålla hemligheter."

Zihao betraktade Joshua när han talade, med obeslutsamhet skrivet över ansiktet. Skulle det ens tjäna någonting till att berätta för honom, skulle det överhuvudtaget göra någon skillnad? Han kliade sig i nacken med en grimas innan han till slut bestämde sig för att det kanske trots allt kunde vara bra att få det ur sig en gång för alla. Med fumliga fingrar började han knäppa upp sig skjorta, med ögonen fästa rakt framför sig. Försiktigt lirkade han av sig den helt och lät den falla mot gräset bakom sig. Runt bröstkorgen hade någon slarvigt lindat ett bandage, som täckte huden ända ner till revbenens slut.

"Jag trodde att det var en stor hund", började han och lindade varsamt upp bandaget för att blotta ett frånstötande ärr. "Du vet hur korkad jag är", fortsatte han och kände hur det hettade i ansiktet. "Så eftersom att jag kom undan relativt lindrigt tänkte jag inte mer på saken och såg mest till att hålla det rent. Mina föräldrar skiter för det mesta i mig så det var inte direkt någon där hemma som märkte något annorlunda, vilket inkluderar mig", fortsatte han och log för sig själv. "Och sedan...sedan sa det pang."

Snabbt slängde han en generad blick mot Joshua innan han övergick till att stint stirra ner i gräset och dra upp grässtrån ur marken. Nästan genast ångrade han sig, ville ta tillbaka allt han sagt. Det var pinsamt och dumt. Han var pinsam och dum - som vanligt. Men det här var på en helt annan nivå.