PRS Aphrodite & wolfy

Hon sken upp som en sol då han gick med på att låta henne sitta på hans rygg. Hon gjorde precis som han förmanat henne och tog ett djupt andetag, ögonblicket senare satte han av. Känslan som spred sig i hennes kropp var svår att sätta ord på men hon kunde säga att det varit en positiv upplevelse. Med ett skratt bekräftade hon honom att hon var okej. Meila blev snabbt allvarlig igen då hon följde efter Killian mot den stora porten som ledde in till kyrkan. Synen hon möttes av gav henne en klump i halsen. Hon gick fram till kropparna som låg mitt i gången men det var inte några hon kunde påstå att hon kände igen. Hon fortsatte snart fram till liket som hängde över en av bänkarna och drog tyst efter andan. Det var Emily, en klasskamrat som hon stått relativt nära. Att hon gått ett sådant öde till mötes vid en så ung ålder var svårt att förstå. Meila fortsatte så småningom fram till Killian, iakttog den vackra kvinnan som lämnade altaret bakom sig för att komma fram till dem. Det var ingen tvekan om att de var syskon: de påminde mycket om varandra och båda hade utseendet för sig. Hon hälsade på Tara då Killian presenterat dem för varandra, tyckte synd om tjejen som ändå verkade full av ånger över det hon gjort.

Tara vände sig hastigt om igen och satte sig i en av bänkarna. Hon satte ihop handflatorna mot varandra och lutade sig fram, och stödde armbågarna i knät. Killian vände sig till Meila.
”Jag trodde inte hon skulle ha hunnit göra något, förlåt för detta” sa han och gestikulerade runt i rummet på kropparna. Han hoppades innerligt att Meila inte kände någon av de döda personerna. Han sänkte rösten.
”Tara är en av de vampyrerna vars själ har tvingats tillbaka in i kroppen på henne. Det resulterade i ett samvete, och du kan ju tänka dig vilket samvete man har efter att ha dödat människor under de senaste två decennierna. Dock blev det inte riktigt som det skulle, och hon får episoder där hon tappar det helt, till och med värre än när hon inte hade sin själ, men när hon återfår medvetandet så ångrar hon sig något enormt” förklarade han snabbt. Han tittade bort på sin syster, och sedan på offrerna inne i kyrkan.
”Staden lär väl inte se lättvindigt på detta” muttrade han och drog handen genom håret. Diskretion var ett av de första orden som vampyrerna lärde sig, tyvärr hände det att diskretionen sattes i andra hand, vilket oftast följdes av arga stadsbor.

Meila skakade på huvudet dä han vad om ursäkt och förklarade hur det stod till med Tara. Hon var inte arg och inte hade hon någon rätt att döma heller. Det var mycket som vampyrer gick igenom som hon omöjligt kunde förstå då hon inte själv upplevde det, men hon kunde försöka sätta sig i Taras skor och se det hela ur hennes synvinkel, få ett hum om vilka tankar som cirkulerade runt i hennes huvud. Meila backade några steg för att ge Killian och hans syster ro att tala ifred, gick själv fram till Emilys livlösa kropp igen.
”Hur ska jag förklara det här för dina föräldrar?” mumlade hon för sig själv och blickade sorgset upp i taket. De skulle behöva få bort kropparna från kyrkan och det fort. Hon slösade därför ingen tid utan började sätta igång. Med den farten hon hade kunde man kanske tro att hon inte gjorde annat om dagarna än flyttade på döda människor, men det hade hänt några gånger förut och det här skulle ge dem lite tid. Hon drog in dem en bra bit ifrån kyrkan vid skogsbrynet och stannade sedan upp för att andas.

Killian satte sig bredvid sin syster, och hon lutade huvudet mot hans axel. Han lade armen runt henne och han kunde känna hennes ångest.
”Det är okej, du menade det inte” sa han och såg hur Meila jobbade på att få bort kropparna. Han ville hjälpa henne, men Tara behövde honom just nu. De satt tysta en stund, och efter ett tag så började de prata om annat, mest för att leda Taras tankar bort från hennes dåliga samvete. De pratade om deras äventyr de hade gjort under åren, och tillslut reste sig Killian upp.
”Jag kommer strax” sa han och gick ut till Meila.
”Något bra måste jag ha gjort någon gång, med tanke på hur mycket du hjälper mig” sa han och skrattade till lite.

Egentligen borde hon bränna upp kropparna för att inte lämna några spår kvar, men hon hade ingen tändare med sig. En stor del av henne ansåg också att alla tre förtjänade en ordentlig begravning trots att det skulle vara hjärtskärande att se deras sörjande anhöriga. Meila gick ändå runt för att leta efter grankvistar och annat son hon kunde använda till sin fördel att dölja kropparna med tills hon kommit på en annan lösning. I samma ögonblick som hon fått den saken ur världen kom Killian gåendes mot henne.
”Att du är en vampyr gör dig inte till en dålig person,” påpekade hon. Han hade garanterat gjort flera misstag under sina levnadsår men vem gjorde inte det? Han var inte sämre som person än någon annan, åtminstone inte i hennes ögon. ”Hur mår hon?” Meila nickade mot kyrkan, kände sig fortfarande bekymrad för Taras skull.

Killian kunde inte hålla med henne. Det var ju vampyren i honom som gjorde honom till en dålig person. Han var ganska säker på att Meila inte skulle vilja hjälpa honom om hon visste vad han hade gjort genom åren. Han skakade på huvudet.
”Inte så bra, ångesten brukar lägga sig om en stund” sa han och ryckte på axlarna. Han tittade på henne, och mot hållet hon hade dragit kropparna.
”Du har handskats med detta förr, förstår jag” sa han och kliade sig i nacken. Han undrade hur Meila egentligen kände inför detta, det måste vara jobbigt att ha en själ och känslor, Killian kunde distansera sig från allt det där, vilket underlättade hans liv rätt mycket.

Hon kastade en blick mot kropparna som låg dolda under en hög med grankvistar. Det skulle inte dröja länge förrän någon hittade dem men hon hade åtminstone räddat Killians och hans systers skinn. Det var tur att ingen annan hittat till kyrkan före dem: det hela skulle se väldigt annorlunda ut då. Efter en stunds tystnad la hon armarna om sig själv då hon börjat frysa en aning. Det var ganska lustigt med tanke på att hon borde vara svettig efter allt släpande och springande runt i skogen.
”Jag ska nog återvända hem nu.” Meila såg mot Killian igen. ”Och din syster behöver dig. Ta hand om er.” Hon höjde handen för att vinka lite innan hon vände sig om för att gå mot den asfalterade vägen. Det kändes som ett bättre alternativ då det fanns gatubelysning, hon ville inte ta sig tillbaka hem genom den mörka skogen.

Killian noterade att Meila frös. Han tog av sig sin jacka, som han hade på sig mest för att inte skapa misstankar över att han inte hade jacka på sig när det var kallt ute, och lade den över hennes axlar. Trots att det var sommar kunde det bli kyligt. Han nickade.
”Tack detsamma, hoppas du inte råkar illa ut på grund av att du hjälpte Tyler” sa han innan hon gick iväg.

Killian gick tillbaka in i kyrkan och gick tillsammans med Tara hem till huset. Han gick in i köket och satte på vattenkokaren och tog fram te. Tara satte sig vid köksbordet och stirrade ut genom fönstret. Hon sa ingenting, och det gjorde inte Killian heller. Han satte ner kopparna på bordet och satte sig mittemot sin syster.

Under hela vägen hem andades hon in Killians doft från jackan, visste inte vad det var men den gav henne en känsla av trygghet samtidigt som den lugnade hennes nerver. Till hennes glädje var det fortfarande mörkt i huset vilket betydde att hennes föräldrar inte hunnit komma hem under tiden hon varit ute på äventyr, hon hade ingen ork att förklara sig. Så fort hon stängt och låst efter sig tog hon sig uppför trapporna till sitt rum för att göra sig i ordning och krypa till kojs.

Runt nio tiden följande morgon vaknade hon upp av solens strålar som värmde hennes ansikte. Med en stor gäspning sträckte hon på sig och låg kvar en god stund innan hon tog sig upp för att ta en dusch. Hon ville dra ut på tiden så mycket som möjligt innan hon behövde prata med sina föräldrar, de var garanterat flyförbannade över att en av burarna i källaren var tom.

Tara gick och lade sig strax efter att solen gick upp; hon hade gett sin solring till Killian att hålla säker tills det att de hade lyckats få bort hennes själ igen, det var för det bästa. Killian sov en stund, och gick sedan upp och drog på sig kläder igen. Han brukade inte behöva sova så många timmar. Fördelen med att vara en nattens varelse, bland mycket annat.

Han gick ut och bort till kyrkan, och till stället där Meila hade gömt kropparna. Hon hade gjort ett väldigt bra jobb. Killian tog upp en tändare ur fickan och tände fyr på löven och pinnarna. Han tog några steg bakåt och tittade på elden som började ta sig. Vad gjorde man inte för sin familj? Han tittade bakåt för att säkerställa att ingen såg honom, men stället han var på var ganska undangömt.