rollspelare & tippest prs

Sophia önskade nästan att hennes mor och Frankrikes kungapar ännu inte hade bestämt att hon och prinsen var mogna nog för att träffas. Hon log svagt när han berättade vart de skulle och nickade lite, trädgården ville hon gärna se.
"Gärna, tack så mycket." sade hon och tvingade fram ett litet leende i tacksamhet. Hon fortsatte att gå men stannade framför en tavla. "Är inte det här den första kungen i din ätt?" undrade hon och kollade på Henri lite snabbt.

Henri nickade. Även fast han var, konstigt nog, ointresserad av sin släkt visste han vem mannen var. Kanske för att hans far hade präntat in det i huvudet på honom; förståeligt, det var viktigt att Henri hade koll på sin ätt.
”Ja, Philippe VI de Valois”, svarade han och granskade tavlan lite. ”Jag antar att du har läst på om min ätt?” Ett svagt leende smög sig fram på hans läppar. Även fast han inte brydde sig något vidare om sin ätt så betydde inte det att han inte blev smickrad när andra gjorde det.

Sophia vände blicken till prinsen och skrattade lätt åt hans antagande.
"Nej, tyvärr inte. Jag vet inte mycket om min far men jag vet att han såg upp till honom." sade hon leendes och kollade på honom med stora ögon. Hon menade inte att förolämpa honom eller något. "Jag hade inte riktigt tid att läsa fransk historia på klostret, dagarna var långa och det var fullt med aktiviteter hela dagarna." förklarade hon och la försiktigt sin hand på hans axel. "Men av det jag hört, så var han en utmärkt kung."

Åh. Helvete. Han skulle inte gjort ett sådant antagande - alldeles för riskfyllt. Sådana antaganden ledde oftast till förödmjukelser, de visste han mycket väl.
”Jo, det vad han”, sa han med en nickning. Han sneglade på handen hon placerat på hans axel. Den gjorde honom obekväm; vilket var annorlunda, då Henri inte var typen som var rädd för tjejbaciller. Han harklade sig lite innan han fortsatte gå. Snart var de framme vid den östra utgången - där dörrarna även stod öppna. När det var varmt brukade hans mor beordra tjänarna att låta dörrarna stå öppna; förmodligen så att hovets besökare skulle bli imponerade av trädgården när de vandrade runt på slottet.

Sophia drog tillbaka sin hand då hon la märke till att han var obekväm. Hon nickade lite åt hans svar och gick sedan ut genom dörrarna. Hon lyfte klänningen lite för att kunna skynda ner för trappen. Hon såg sig omkring och log stort åt hur fint allt var.
"Din mamma hade rätt, det är helt underbart." log hon och kollade mot honom.

Han följde efter henne ner för den korta trappan. En stig kantad av buskar fulla med rosa och gula rosor var framför dem. Det var faktiskt vackert, det var han tvungen att erkänna. Fortfarande onödigt spenderande, däremot. Han vände blicken mot Sophia som hade fått ett stort leende på läpparna.
”Hon har bra smak”, sa han och nickade instämmande. Han började gå på stigen. ”Jag skulle fortfarande föredragit soldater istället för en fin trädgård, men det behöver du inte berätta för henne”, la han till, med ett litet skämtsamt leende på läpparna.

Sophia kände sig nästan som hemma i klostret då omgivningen var otroligt fridfull och vacker, på klostret hade hon fått ta hand om trädgården för att sysselsätta sig om dagarna. Hon vände blicken mot prinsen, hade nästan glömt att han stod där men log smått åt hans ord.
"Jag förstår vad du menar men jag håller inte med." log hon svagt och fortsatte gå, längre bort från slottets isolerande väggar. "Just ja, du behöver inte följa mig överallt. Du borde gå och ta hand om den där flickan." log hon och kollade på honom.

Kvinnor var väl mer intresserade av blommor och liknande ting än vad han själv var, även fast det var en väldigt generaliserande tanke. Han följde efter henne en bit men höll ett par meters avstånd.
”Vi har ingen relation tlll varandra”, ljög han. Hon hade förmodligen redan listat ut deras relation - men han kunde i alla fall försöka förneka det. Hon var ändå hans framtida fru, han ville inte erkänna att han varit med någon annan före henne.

Sophia såg sig omkring medan hon gick och fick hålla sig från att brista ut i skratt åt hans förnekande. Hon vände sig om och granskade honom noggrant.
"Du är den blivande kungen, du får ha hur många älskarinnor du vill. Du behöver inte bli blyg för min skull." log hon roat och vände honom ryggen igen när hon talat färdigt. Hon kunde inte bry sig mindre om vilka han hade varit med, hon såg ändå ingen emotionell framtid med honom utan för henne var det enbart politiskt.

Han nickade. Känslan inom honom var en blandning av förödmjukelse och lättnad - han kunde inte urskilja vilken känsla som var starkast.
”Det, förstås”, sa han. Han var väl medveten om sin rättighet till att ha älskarinnor (och hennes saknad av samma rättighet) - men han ville göra ett bättre intryck inför sin blivande fru. Inte för att han ville gifta sig med henne, men han ville inte heller att hon skulle vägra att gifta sig med honom. Hans föräldrar skulle - tja, vad skulle de göra? Avrätta sitt lands framtida kung?