[Privat] Unicornhorn

Celeste granskade Tara i tystnad medan hon berättade, och skakade snabbt på huvudet efteråt.
"Nej då, det gör absolut ingenting" sade hon genast. "Jag... Jag vet bara inte vad jag ska säga. Jag själv har aldrig förlorat någon, så jag kan ju inte riktigt förstå... Men jag kan förstå att det inte kan ha varit särskilt lätt för dig och din familj. Jag skulle egentligen ha haft en äldre syster, men hon dog strax innan jag föddes... Mina föräldrar blir fortfarande ledsna över det ibland." sa hon och log lite. Celeste som inte ens fanns när hon fortfarande var vid liv kunde ju inte förstå, men eftersom hennes föräldrar hade sina stunder då de sörjde över det som skett så påverkade det henne ändå, förstås.

Tara nickade.
"Jag beklagar, oavsett om du kände henne eller inte så är det en förlust" sa hon och bet sig i läppen.
"Du skulle ha sett när jag kom andra året, och skulle åka i vagnarna upp till slottet. Ingen av mina vänner kunde se testralerna, men jag kunde. Snacka om att tro att man var galen" sa hon och skrattade till lite. Hon ville ju lätta upp stämningen lite, den var lite tryckt tyckte hon.

Celeste nickade kort som svar men sa inget, inte för att verka oartig, men hon visste inte riktigt vad hon skulle säga.
"Åh... Du kan se dem?" sa hon, och så skrattade hon till. "Det förstår jag. Jag blir nästan lite avundsjuk... Är de vackra?" frågade hon.

Tara skakade på huvudet.
"De är hiskeligt fula, men de är så lugna på något sätt. Deras ögon är dimmiga, men de är som om de förstår en, vad det är man har gått igenom när de tittar på en. Det är dock ingenting att vara avundsjuk på, jag hade helst haft det att de fortfarande var osynliga" sa hon och lutade sig bakåt i fåtöljen.
"Förlåt, det sista var inte menat att låta elakt" sa hon direkt efter, hon ville inte att Celeste skulle tolka hennes ton fel.

Celeste skrattade.
"Jo, jag har ju aldrig sett dem själv.. Men jag tänker mig att de är fina på sitt sätt. Och ja, jag förstår. Det var därför jag sa nästan." svarade hon med ett litet leende men skämdes nästan lite grann, tills Tara plötsligt bad om ursäkt.
"Nej, det är ingen fara!" svarade hon genast. "Jag förstår."

Celeste såg ännu en gång ned på sitt armbandsur och hennes ögon vidgades när hon såg vad visaren stod på.
"Oj då... Det börjar bli väldigt sent. Det kanske är dags att gå och lägga sig?" Hon gäspade innan hon långsamt reste sig upp och sträckte på sig. Lektionerna skulle ju trots allt börja redan imorgon bitti.

Tara sneglade på sin egen klocka. Hon nickade.
”Ja, det är nog dags” sa hon och reste sig.
”God natt” sa hon och gick upp för trappan som ledde till hennes sovsal. Hon drog av sig uniformen, gjorde sig i ordning och lade sig i sängen. Trots att klockan var mycket hade hon svårt att sova, men tillslut somnade hon och när hon slog upp ögonen igen var det i alla fall socialt accepterat att gå upp, eftersom solen var uppe. Hon satte sig upp i sängen och drog handen genom håret. Klockan var 6 på morgonen, så frukosten skulle inte serveras på ett tag. Hon reste sig och gjorde sig i ordning för dagen, och gick ut till uppehållsrummet.

[ Jag ber om ursäkt för att jag inte har svarat på ett bra tag, livet kom emellan Är du fortfarande intresserad av att fortsätta? ]