Jullan Bullan & Hufflepuffisen prs

"Vänta" ropade Adam efter henne och sprang ikapp henne.
"Snälla Meg. Det var inte så jag menade. Du hade säkert kunnat klara dig där ute, men det enda jag hade gjort hade varit att oroa mig för dig. Och när man är där ute måste man koncentrera sig. Jag vill komma tillbaka till dig, inte att du ska överleva äventyret men inte jag" sa han snabbt.

” jag är trött på att aldrig få hjälpa till” sa Meg ilsket och såg på Adam.
” jag vill få hjälpa till för en gångs skull och jag trodde du skulle veta att jag vilja det” sa hon ilsket. Hon var trött på att behandlas som att hon var gjort av porslin.

"Okej, okej." Adam höll resignerat upp händerna. "Godkänner din pappa det, så fine. Följ med då."

” jag trodde du skulle förstå men jag hade uppenbarligen fel” sa meg och såg sårat på honom.
” vi kanske inte är ett sånt bra par” sa hon tyst och såg på honom.

"Meg. Jag förstår. Du är trött på att alltid vara den som alla försöker skydda. Egentligen klarar du dig lika bra som vem som helst, om inte bättre. Du är en utmärkt pilbågsskytt. Vem hade kunnat närma sig dig utan godkännande och utan att få en pil i hjärtat?" sa han ömt till henne. "Jag älskar dig och är bara lite rädd om dig. Okej?" sa han och kysste henne mjukt.

Meg besvarade kyssen och såg på honom.
” förlåt för att jag blev arg” sa hon tyst och kysste honom. Hon var glad över att han brydde sig så mycket.

Adam suckade av lättnad. Det hade inte varit kul om hon lämnat honom nu, han hade blivit alldeles utom sig av sorg.
"Ingen fara" sa Adam till henne. "Jag är bara glad över att du inte är sur på mig längre."

” bra för var inte meningen att bli arg på dig, du är för söt för att bli arg på” sa Meg och log mot honom.

Adam log glatt mot henne och kysste henne snabbt igen. "Vet du när vi måste åka" frågade han henne lite allvarligare.

” senare ikväll” sa min pappa” sa Meg och log til.