Nordiska halvgudar ÖPPET rollspel

Zeke ryckte lite på axlarna och log.
"Defensivt låter bra", svaradr han henne sedan. För honom spelade det inte någon jättestor roll vilken taktik dem körde på, bara dem hade en så. Han såg på henne och suckade lite över hennes fråga.
"Gissar det vanliga - sitter och tråkar på rummen fram till middagen", sade han sarkastiskt, han var uttråkad av livet här. Visst, man kunde få göra lite vad man ville, det fanns en massa olika saker att göra i Valhall. Det hade egna bowlingbanor, stall, tennisbanor, och så vidare. Men då allt gjordes till döds där, så var han inte särskilt sugen på nåt av det.

Chloe nickade lite och log smått. Hon bet sig på läppen och granskade killarna. Hon hade inga bättre förslag än att sitta och tråka på rummet så hon nickade bara lite.
"Men vi kan ju gå till spat." sade Jacob och såg på Chloe som tittade upp från bordet med ett leende.
"Ja! Är du med?" log hon mot Zeke.

Váli öppnade ögonen när han kände hur en skugga föll över honom. Bredvid stod damen som han tidigare talat med. Långsamt reser sig Váli upp, rättar till sin uniform och följer efter kvinnan, fram till en för honom okänd person, eller kanske okändare person, då kvinnan inte var känd för honom. Váli granskade henne, hon var blek, och hade hår som påminde honom om snö, något han inte upplevt på år. Förvisso föredrog Váli snö och kyla, kanske för att som han nu förstod, att hans far varit a frost giant, men han hade trotts detta faktum levt de senare åren av sitt liv i öken landskap. Váli vände sig emot kvinnan som nu stod bakom disken.
"Välkommen till hotell Valhalla" inledde hon. "Följ mig till era rum"

Váli la omgivningen på minnet, som den soldat han var, information som den kunde vara viktig. Kvinnan framför honom ledde dem tyst, och Váli fick nästan känslan av att de inte hade någon betydelse för henne, för henne kunde de allt väl inte finnas. Eller var det endast för att han befann sig där? Intrycket Váli hade fått av historierna om hans far, var att han var illa omtyckt av de andra. Förvisso kanske detta inte var obefogat, men han ansåg nästintill att Loki endast givit de andra vad de förtjänat.

Plötsligt stannade kvinnan på en våning och klev in.
"Ni kommer bo i denna korridor. Ditt rum är placerat längst ner" sa hon och pekade på Váli "Ditt är placerat närmare ingången, era namn står på dörrarna"
Váli nickade endast åt instruktionerna.
"Sällskapsrummet ligger mitt i rummet, där kan ni möta de andra invånarna. Ni förväntas befinna er där under kvällen för en närmare presentation"
Med de orden lämnade kvinnan dem. Váli såg som hastigast på kvinnan bredvid sig, innan han ryckte på axlarna och gick med säkra steg för att finna sitt rum.

För Avena gick det mer och mer upp att allt fadern berättat var san. Det hon tagit som sagor och hon senare knappt lyssnat på, det var alltså sant? Hon sneglade på mannen vid sig, var det också ett gudabarn? Kanske? Men hon hade mest svårt med att svälja att det var hon själv var det. Att hon var något mer än de andra? Visst visste hon att hon var annorlunda, det hade hon hört till leda. Men såhär, detta var ju ändå något bra eller?
Hon såg sig om där de gick, detta hotell måste ju vara enormt, men om det var Valhall var det inte särskilt konstigt.
Kvinnan lämnade dem och mannen som hon inte ens visste namnet på gick till sitt rum. Hon hittade snart sitt och la handen på handtaget och gick in. Dörren stängdes bakom henne och hon kunde inte annat än att gapa. Ett fullt möblerat rum var det där, med till och med hennes gosedjurs isbjörn och bilden på fadern i ramen. Hur länge hade hon varit död om de kunde ordnat detta? Eller de var gudar som ägde detta så de kanske kunde.
Avena hängde slutligen av sig jackan och tog av sig de varma kläderna. Hon var inomhus och inte i ett tält eller en liten stuga utan på ett hotell, något som hon aldrig varit förr. Hon kunde inte minnas sist hon varit såhär varm.
Slutligen hade hon sina vita mjukisbyxor och linne på sig.
Plötsligt kom hon på vad kvinnan sagt, de skulle vara i sällskapsrummet, tänk om det var nu och hon hade kommit försent?
Snabbt går hon ur rummet och ser sig om i korridoren. Hon går till det stället hon gissar att sällskapsrummet är. Hon hör röster och tvekar, som på sin vakt kliver hon sedan beslutsamt in, rädd för de som var där eller snarare deras ord.

Zeke log snabbt till mot Chloe och Jacob.
"Visst", svarade han sedan, glad för att få något att göra. För ärligt talat så var det ganska tråkigt i Valhalla, det hände inte mycket förutom vid middagen och vid striderna på kvällen. Men däremellan? Där hände inte mycket. Det var ifall det kom några nya till våningen, men det var inte så vanligt. Iallafall inte på deras våning. Han såg direkt upp då det klev in en tjej han inte kände igen i sällskapsrummet. Han var ganska säker på att hon måste vara ny, då hon hade vitt hår som han troligtvis kommit ihåg om han sett henne någon annanstans.
"Hej?", sade han sedan något undrande, var nyfiken på vad hon var för en och om hon var ny.

Chloe log stort och tänkte säga något men märkte att Zekes blick försvann uppåt. Hon rynkade på pannan och vände sig om för att se vad han tittade på. Hon spärrade lätt upp ögonen och granskade tjejen innan hon log stort mot henne.
"Hej, du är ny va? Jag är Chloe." sade hon leendes och sträckte fram handen. Hon ville fråga hur hon fått sitt hår så ljust utan att slita det, då Chloe tänkte att det var blekt.

Avena andades obemärkt ut, de hade varken kastat glåpord eller kastat sten på henne. De hade bara sagt hej och det var bra nog.
Hon tar den utsträckta handen och skakar den lätt.
"Hej, jag heter Avena." log hon och hälsade på de andra med i rummet.
"Kan någon förklara vad som händer? Jag kom hit med en till. Att vi är i Valhall förstår jag, men vad innebär det?" frågar hon och ser på dem.
"Är alla här gudabarn?" frågar hon och tystnar, kanske hon gått över gränsen nu och kanske detta inte alls stämde. Kanske hon fantiserat ihop allt om hennes moder.

Chloe log nöjt och flyttade åt sidan så att Avena kunde sätta sig ner.
"Nästan alla är gudabarn men det finns vanliga människor också. Så länge man dör med heder och typ ära så kommer man hit. Sen på middagen så bestämmer rådet eller något ifall du får stanna. Vi kommer alltså se din död på middagen. Vet du ifall du är ett gudabarn?" babblade Chloe och åt några vindruvor.

"Va? Ska ni se min död?" frågade Avena och satte sig, hon bleknade om det nu ens var möjligt så blek som hon redan var. Avena hade inga pigment i kroppen, något som kallades albino. Skinnet, håret, läpparna och ögonen saknade färg, även om ögonen hade en ljus, ljus nyans av blå.
Tankarna skenade, det där med att dö med heder? Hade hon gjort det? Hon hoppades att de tyckte det i alla fall.
"Jo, jag tror det, min far sa det. Skade sa han." och såg frågande på de andra.

Chloe nickade lite och log stort.
"Äsch, alla här är vana med det." log hon då flickan verkade orolig över att alla skulle se henne dö. Hon rynkade sedan på pannan och nickade lite. Hon hade hört namnet innan men var inte säker på vem det var.
"Vintern och jakten alltså? Häftigt." log Jacob och granskade henne lite snabbt också.
"Så det är därför ditt hår är så ljust! Jag som tänkt fråga hur du blekt det utan att slita så mycket." sade Chloe och suckade.