Sarvenheim - Den nordiska trollkarlsakademien

"Det verkar ju ha gått ganska bra" ler Edith.
Hillevi var den ända människan här hon faktiskt umgås med, de var inte direkt lika, Hillevi är trevlig och social medans Edith är en asocial ganska otrevlig person. Men de hade ändå bondat på något sätt.

Irina och de andra järvarna utbrast i missnöjda rop då det vlev klart att de förlorat matchen. Kanske det var lika bra så, snöyran började bara bli värre.

Irina skyndade sig igenom folkvimlet. Det var hennes ansvar att se till att saften och de olika bakverken var framme då quidditch laget och resten av eleverna anlände.

Vid trapporna snubblade hon. Någon hade byggt en snölykta som upptäckt allt försent och föll rakt in i.

"Så vad har du gjort idag?" frågar Hillevi medans de går tillsammans nedför trapporna.
"Sovit" svarar Edith (för det var exakt vad hon hade gjort).

"Jag kunde inte ha gissat annat!" svarar Hillevi. Hennes vänner hade stannat kvar en stund vid quidditchplanen. "Jag gillar att sova!" sa Edith. Även fast hon sovit såg hon fortfarande lite trött ut.
"Nej! Någon har råkat snubbla på min snölykta!" sa Hillevi när de närmade sig yttertrappan. "Du kan väl bygga en ny!" sa Edith och de gick in.

Hillevi skakade sakta på huvudet.
"Det där var den ända snölyktan i mitt liv"
"Men herregud" stönar Edith och slår till henne på armen. Hon vet mycket väl att Hillevi skämtar, för att hon är verkligen inte (till skillnad från Edith) en lat och negativ person

Lyra ser i ögonvrån utanför ingången hur två
personer står och dividerar kring en söndersparkat
snölykta. Sen dras hon med av de andra vargarna
som hurrande och huttrande drar sig in i värmen.
Inne i entren har man satt upp två enorma granar
på var sida av portarna. I Dem skiner ljus och skapar
ett värmande intryck i rummet. Något annat som
värmde var de tolv braskaminerna som står mot väggarna.
De var tända och sprakade nu rofyllt. Mörkgröna och guldiga gobelänger hängde också ned från taket mellan de mörka träbjälkarna. Det var verkligen riktigt hemtrevligt och riktigt
juligt. Lyra hann också kika in i Stora gläntan där snö
singlade ned från taket. (Ungefär som på Hogwarts,
speglade det vädret ute).

Sedan bar vargarna av till Varglyan (Uppehållsrummet).



där det vankades festligheter
till kvällen. Älgörtsmjöd, varm glögg, hjortronbskelser, tunnbröd, och nu helt klart lussekatter och annat gott. Trots den enomna snöstorm och kyla som rådde där ute, kände sig Lyra varm i hela kroppen, "Fast nog skulle en riktigt varm bastu inte sitta helt fel." tänkte hon då hon såg sina blå läppar.

Edith vinkade adjö till Hillevi och började gå tillbaka mot Loklippan. Där inne var det nu fullt av folk, men hennes fåtölj var ledig (som sagt folk har sina revir). Hon sjunker ner där.

Lyra gjorde sig i ordning för att gå till den gemensamma bastun. Den låg några trappor ned.

"Tuntemusksia sensibus"
(Det betydde förnimmelser)
sade Lyra då hon kom far till väggen med det stora klibbblocket. Genast rullade stenen bort och en öppning in till något som såg ut som en grotta uppenbarade sig.

Inte en kall, och mörk grotta, utan mer som en gömd plats. Som ett naturligt nordiskt paradis. Där droppade stilla små droppar som ekade genom stenväggarna. Där brann en stor öppen eld i mitten av rummet. På ena sidan fanns tre olika bastuer. "Elden" som var väldigt, väldigt varm, "Dimman" som var en ångbastu och "Röken" där det luktade tjära och eldrök. På ett ställe rann "Fjällbäcken" igenom. Det var en äkta fjällbäck som kom från en oupptäckt källa någonstans inifrån bergen. På den ena sidan stenarna var den väldigt varm och på den andra sidan, var den isande kall. Vadade man runt det lilla röset i bäcken fick man en väldigt bra cirkulation i fötterna.

Lite till hör om badstuerna fanns vaken. Den var iskall, och lite mer till höger kunde man simma ut till varmkällan.
Den var utanför det stora fönstret som vette ut mot fjällen och skogens dunkel, som båda nu var täckta av kolossala mängder med snö. Man behövde bara simma under "Tjärnen", den lilla poolen som skulle föreställa ett grunt och ljummet vattendrag me klart vatten. Under mossan kom man ut i en än mindre pool där vattenångan skapade röt mot den kalla temperaturen som rådde ute.

Det fanns också platser där man bara kunde sitta med fötterna.i en varm trähink och lyssna på det stilla droppandes, eller fågelkvittret av skogsfåglarna. Det var verkligen förnimmelser av den nordiska naturen. Ett naturligt spa.

Lyra hade sin grå morgonrock och gick in i "Grottan". Hon gick genast in i Röken, där hon skulle kunna värma upp sin ilande kyla. Där stötte hon på någon hon längtat att få träffa hela dagen.
"Och här ligger du och slöar." Sade Lyra skämtsamt. Idun satte sig upp och såg upp och ett bredd flin.

Legnowia

-Det var riktigt nära!
Sigmund och Argot satt och pratade om matchen i Björnidet.
-Man såg nästan inget i snön men man såg kvicken klart och tydligt.
-Men varför attackerade Dunkaren åskådarna?

Hoppar fram lite i tiden och hoppas att fler vill haka på!


Det var Måndag morgon och Försvar mot Svartkonster stod på schemat.

Lyra sprang ikapp Idun, och de slog följe till lektionen.
"Har du hört vad som hände i natt?" Sade Lyra medan hon hämtade andan. De var uppe på fjärde våningen.
"Nej vadå?" Svarade Idun nyfiket men fortfarande med fokus på att leta efter ett bra bort att sätta sig vid. Hon gick mot ett långt fram, men Lyra ryckte henne i armen mot ett längst bak.
"Ajee!" Sa Idun men Lyra nonchalerade henne.
"Du vet ju hur Sigmund och Argot pratade om att dunkaren attackerade åskådarna."
"Jaa.."
"Ja, tydligen är det verkligen ingen slump att det hände just igår." Fortsatta Lyra och men avbröt sig nu när en hon hörde en mörk röst bakom sig.

In genom dörren stegade nu en sargad man. Han hade mörkt, vågligt hår som böljade sig ned mot axlarna. En kall och genomskådande blick låg i hans isblå ögon, därav ett av dem hade ett stort ärr över sig. Buskiga ögonbryn och en bistert uttryck. På hans långa mörka kappa hade han inte som eleverna, pälsar från sina elevhem, utan en isbjörns, förmodligen en han själv besegrat, som bara förstärkte hans redan skräckinjagande, men ändå inte ondskefulla uppsyn. Han hade allas respekt, och det märkes, för det sorl som funnits i klassrummet innan var nu som bortblåst med smövinden.

"Det är en alldeles korrekt iaktagelse du verkar gjort Pilgrim." Sade han medan han gick förbi dem, och vände stig sedan till klassen. Många började plocka fram sina böcker. "Idag behöver ni inte era böcker, de kommer inte kunna hjälpa er mer än er trollstav gör. Vi ska bege oss ut till skogs."