Privat VA (rollspelare och Uniconrnhorn)

Grace andades häftigt.
”J- jag vet inte” stammade hon och tittade på sina händer. Det var som att vissla på en hund. Hennes rädsla och oro orsakade att viskningarna började långsamt återkomma. Hon lade ena handen på huvudet och skakade på det.
”Sluta” mumlade hon och stapplade bakåt i rummet. Hon tittade på orkidén igen. Hon hade aldrig hört om någon som kunde få dött att bli levande igen, även om det bara var en planta. Hon tittade på Calvin, han hade tyckt det var coolt, inte sjukt.
”Det bara hände” sa hon och kände hur händerna skakade, men denna gången var det mest av chock.

"Vad har du för element?" undrade han nyfiket och granskade henne, märkte då att hon skakade. "Hey, kom nu." sade han och drog med henne till sängen där han fick henne att sätta sig ner. "Behöver du något? Vatten eller blod eller?" frågade han och tog hennes händer i sina.

Grace skakade på huvudet.
”Jag har inget element, det är därför jag går på extralektioner” sa hon och tittade ner i marken. Hon kände hur han fattade tag i hennes händer, och det lugnade ner sig.
”Det är okej, jag blev mest chockad tror jag. Jag har aldrig hört om något som detta innan” sa hon och nickade mot orkidéen. Tusen tankar for runt i huvudet på henne. Om detta kom ut, vad skulle folk säga? Skulle de vilja undersöka henne och kanske ta henne ur skolan? De kanske skulle låsa in henne och behandla henne för posttraumatiskt stressyndrom? Hon ville inte tänka på det, hon ville bara att det skulle sluta.
”Du får inte berätta för någon vad som precis hände” sa hon och tittade honom i ögonen.

"Inget element? Det där såg ut som något element." sade han och kollade på henne med stora ögon. Han skakade sedan på huvudet, han hade inte ens tänkt tanken på att berätta för någon. Det var hennes egna sak att berätta. "Vem hade trott mig? Mitt ord mot ditt." sade han och kramade lätt om hennes händer. "Dessutom är det inte min sak att berätta."

”Ja, det är ju då inget av de fyra elementen” sa hon och reste sig upp. Hon tittade på sina fingrar. Plötsligt kändes det som hon skulle kräkas.
”Tänk om jag kunde göra detta för ett år sedan?” sa hon högt för sig själv, och kände hur tårarna började bränna igen. Hon tittade på Calvin.
”Jag hade kunnat rädda dem” viskade hon och lade händerna på huvudet och satte sig på knä. Hon lade huvudet på knäna och nu gick det inte att hålla inne längre. Hon kände hur tårarna började rinna och hur vattnet trängde in i hennes byxor. Hon tyckte faktiskt synd om Calvin, att han hade fått skolans psykfall till skyddsling.
”Jag ska be dem avbryta uppgiften för oss, så du kan få en annan skyddsling” sa hon mufflat, eftersom munnen var pressad mot hennes lår.

Calvin rynkade på pannan och såg förvirrat på henne. Han visste inte riktigt vad han skulle göra då han inte kunde tänka sig hur hon verkligen mådde. Han drog försiktigt upp henne och kollade på hennes ansikte, kände hur sorgsen han själv blev av att se hur förstörd hon var.
"Skyll inte det här på dig själv, du hade inte kunnat göra något. Vi vet inte konsekvenserna av allt det här och jag vill inte ha någon annan." sade han och smekte hennes kind lite försiktigt. Han kramade om henne igen och suckade tyst, han visste inte alls vad han kunde göra.

Grace tittade på honom. Hon visste inte vad hon skulle säga, hur kunde han vara så förstående? Hade hennes kompisar sett henne nu så hade de aldrig pratat med henne igen. Hon drog fram en bag från under sängen.
”Jag måste packa till imorgon” sa hon bara och började slänga i det nödvändiga. Inte för att de skulle vara borta länge, men hon ville ändå komma förberedd. Man visste aldrig med drottningen, hon kunde komma på saker i sista sekund. Hon tittade på Calvin.
”Du borde också packa” sa hon och lade ner sitt smyckeskrin, lika bra att ta med allt. Hon öppnade lådan under nattduksbordet, där hon hade alkoholen som en av hennes vänner hade fixat till framtida fester. Hon tänkte tillbaka på natten där alkoholen hade lugnat ner hennes anfall. Kanske hon skulle fylla en plunta och ha med sig, i fall något hände? Hon kunde inte skämma ut sig bland de kungliga, det skulle hon aldrig förlåta sig själv för.

"Jag vill inte att du är ensam ikväll, Grace." sade han allvarligt och hjälpte henne att plocka ner lite saker i väskan. "Ska du ha den här?" frågade han och höll upp en blus som han tyckte var fin. "Och din blåa klänning borde du ha, den hade varit otroligt fin på dig." log han.

Grace nickade. När hon var klar stängde hon väskan och satte den vid dörren. Hon vände sig mot klänningen och stoppade ner den i en separat påse så den inte skulle skrynkla sig. Hon nickade.
”Ja det får bli den, mamma hade velat att jag hade den” sa hon och satte sig på sängen. Hon tittade på sina händer igen.
”Jag förstår fortfarande inte, finns det andra som också kan göra sånt här?” frågade hon och tittade på Calvin som om han satt inne på alla svar hon behövde.

Calvin satte sig bredvid henne och tog hennes små händer i sina. Han log uppmuntrande och granskade henne.
"Det tror jag säkert, så speciell är du inte." sade han retsamt och blinkade lätt med ena ögat. "Nejmen ärligt, jag tror det men bara att de inte går ut med det av samma anledning som dig." log han.