Det sagolika uppdraget

Evie ryckte på axlarna.
"Det är ett sätt för att överleva. Gör vi inte så kommer en att gå under." visst kunde hon erkänna att det inte var optimalt, men vad skulle de annars göra? Kanske var lösningen att de båda öarna åter blev en och att sidorna blandades med varandra.
"Jag förstår." sa Evie, visst hade hon listat ut att inte alla rykten var sanna, det stämde inte på alla i alla fall.
"Vi har lärt oss att slåss och allt annat sedan vi var mycket små barn. Det är därför vi kan det. Ni gör det mer utifrån intressen gissar jag." svarade hon enkelt. Att slåss som ett intresse det skulle alla barnen på den onda sidan göra, det och andra livsfarliga intressen fick de ha inte annat som konst, dans och musik.
Båten stötte till land och Evie studerade snabbt ön de kommit till. Hennes ögon smalnade, men hon kunde inte se något konstigt, men en obehaglig känsla kröp genom henne, något som hon snabbt sköt undan.
"Det stämmer nog det." svarar hon Juliette och drar på sig sina vapen innan hon hoppar i land och förtöjer båten.

Juliette nickade och hoppade av båten. Hon lossade lite på flätan, hon visste inte om hon behövde den fort. Hon höll handen på sin dolk och började gå.
”Har du varit här innan?” frågade hon lågt. Hon visste inte varför hon viskade, men det kändes som en bra idé. Inte för att Juliette kunde något om det, men det kändes som om magi låg i luften som en tjock dimma, som de trängde sig igenom. Det var som om solens strålar inte riktigt nådde ner ända till marken, för det var lite mörkare än tidigare på ön. Juliettes känslor var kluvna. Hon var orolig för vad som kunde hända, men samtidigt fascinerad av ön som förmodligen var präglad av en massa magi. Hon kände sig även nervös, hon hade ju aldrig slagits mot någon på riktigt. Hon försökte andas lugnt och inte göra så mycket ljud av sig. Hennes bara fötter tryckte ner jorden när hon gick, och hon klev över stenar och grenar så smidigt som hon kunde. Smidighet var ingenting som var ett problem för henne, men hon undrade hur hon skulle vara i stridens hetta.

Evie skakade på huvudet.
"Nej, men det känns som om något är skadat här inne. Än mår inte bra." viskar även hon fram lågt och kastar en blick på Juliette.
"Vill bara att du ska veta, jag är inte fullärd inom mörk magi ännu och detta." hon gjorde en gest med handen samtidigt som hon tog sig fram. Detta osade ondska, uråldrig ondska men även lidande. Evie hade inte varit med om något liknande, det hela gjorde henne nästan illamående. Nog för hela hennes barndomshem och ö var full med svart magi så var det ändå inte som här. De hade inte skadat ön på samma sätt, här led ön, dess invånare eller vad det nu var.
Evie gick vidare in i skogen och var på sin vakt. Hon undrade hur det hela påverkade Juliette, hon som inte alls var van vid det hela.

Juliette sa ingenting utan fortsatte att gå in mot ön. Ju längre in hon kom, desto tyngre blev hennes andetag. Det var som ett lock lade sig över hennes strupe, och hon hade svårt att få ner luft i lungorna. Hon kämpade vidare, hon kunde hantera det. Hon undrade exakt vad den här mörka magin kunde göra, det kändes som om den kunde göra vad som helst. Hon såg inte en skymt av några djur, fanns det inga här? De kanske också kände av magin och flydde från ön. Mörkret lade sig tätare om dem också, även om det fortfarande gick att se. Juliette bet sig i läppen. Skulle ljus magi kunna hjälpa dem här? Hon tittade på Evie.
”Även om du inte är helt fullärd, vet du vad som händer om man blandar ljus och mörk magi? Kan det ljusa trycka bort det mörka?” viskade hon tungt, det var jobbigt för henne att prata när andetagen inte var som de skulle. Det gjorde nästan ont varje gång hon tog ett andetag.

Evie stannade upp och såg på Juliette, eller försökte se henne i mörkret. Hon hade tänt en varsin fackla till dem med grön eld, men de lyckades knappt lysa igenom dimman.
"Det skadar inte att prova, men det känns som att du inte skulle kunna vinna över detta. Kanske du bara retar upp vad det nu är." sa hon fundersamt och såg på Juliette. Hon hörde att kvinnan hade svårt att andas. Då mörkret påverkade Evie hur påverkade det då inte Juliette.
"Men det kanske är bäst att du försöker, så vi lockar fram vad det nu är och försöker besegra det." fortsatte Evie dock tvivlande, Juliette verkade svagare än förr.

Juliette bet sig i läppen. Hon ville inte använda sin magi, men om det fungerade så var det kanske lika bra, Evie skulle ju ändå får reda på det förr eller senare. Hon tog ett djupt andetag, eller så gott som det gick i alla fall. Hon öppnade munnen och började sjunga.
”Flower, gleam and glow. Let your power shine. Make the clock reverse, bring back what once was mine. Heal what has been hurt, change the fates design. Save what has been lost, bring back what once was mine. What once was mine.” (gillar den engelska versionen bättre hehe)
När hon sjöng började ett ljus sprida sig från toppen av hennes hår, och sköt ner till topparna i flätan. Det blev ljusare för dem och hon kände hur trycket från lungorna lättade. Hon såg sig omkring och sneglade lite på Evie. Hon gissade på att det inte ens skulle finnas ett spår av reaktion i hennes ansikte. Juliette tog ett djupt andetag, för nu kunde hon det i alla fall. Hon släppte ut flätan och tog tag i håret. Hon slängde iväg det så det hängde mellan grenarna i träden som var framför dem, och lös upp en rätt så stor bit av deras gångväg. (Disney får återigen förklara logiken i att man kan kasta runt ett hår som ett lasso xD). Det var fortfarande mycket magi i luften, men det var lättare än vad det hade varit innan.

Evie stirrade på Juliette som från ingenstans började sjunga. Inte nog med det, hennes hår började lysa. Evie visste inte vad hon skulle tro, men hon borde inte vara förvånad över det undvikande svaret hon förut fått om Juliettes hår. Dessutom sång? Det var inget hon hade hört på evigheter om hon ens hört det? Det hela var fullständigt absurt.
Men det verkade fungera för trots att Evie höll sig undan från håret så blev luften enklare och hennes gröna eld flammade starkare. Ett bevis på att Evie inte var genomrutten och insyrad av ondska. Det var egentligen ingen på den onda sidan ön, inte alla, de hade bara olika tänk som oftast ledde till deras undergång.
"Jag förstår varför du inte ville klippa av det." mumlar Evie fram och ser på håret som Juliette nu kastat över en gren. Detta var stark magi det förstod hon och i alla sagor, vann det goda inte över det onda? Vad gjorde ens Evie här då? Det blev dock enklare att andas även om det nya också gjorde Evie något yr. Det var stark magi från båda hållen och det mörka kom allt närmare, hon kände det. Evie bleknade och vacklade till något, två starka magier var mycket att hantera. Hon tog tag i ett träd, andades djupt för att åter få kontrollen.

Juliette nickade.
”Klipper jag av det så förlorar jag kraften i det, och det blir brunt” sa hon. Hon hade funderat på att göra det några gånger, speciellt när hon ville ge sig ut på äventyr. Men det hade alltid kommit tillbaka till hur mycket det kunde hjälpa skakade och sjuka människor, som vägde över hennes egna intresse för äventyr. Hon älskade att hjälpa folk, och med sitt hår kunde hon göra det. Hon tittade mot Evie, som såg blek ut.
”Hur är det?” frågade hon och lade handen på hennes axel. Blev det för mycket för henne kanske? Skulle hon släcka håret? Men i så fall så skulle mörkret ta över Juliette. Det verkade som om oavsett hur de gjorde så skulle en av dem må dåligt.
”Ska vi turas om? Om en stund så släcker jag håret så blir det lättare för dig” sa hon och log lite. Hon tittade bort mot träden där håret lyste upp vägen. Hon såg någonting i slutet av stigen, som ett flytande, rött klot. Hon tittade på Evie.
”Vad är det där?” sa hon tyst och nickade bort mot klotet. Mörk magi var nog en bra gissning.

Evie rycker till då Juliette rör vid hennes axel. Hon var inte beredd på det och oftast när någon rörde henne betydde det att någon ville henne illa. Hon förbannade sig själv att det syntes vad som skett, att Juliette hade genomskådat henne.
"Nej, det behövs inte, det är bra nu." svarar Evie slutligen och rätar på sig med en kraftansträngning. Magin sköt på från båda hållen och hotade att ta över henne. Evie följde slutligen Juliettes blick och gick långsamt fram mot det röda klotet.
"Jag har läst om det, hört berättelser. Fast jag trodde han var död." mumlade Evie fram och stirrade som förhäxad på klotet, fast i dess skönhet som nu tog all hennes uppmärksamhet. Då ur skuggorna kom en högrest man, klädd i svart och med korpsvart hår. Evie höjde blicken och stirrade på mannen.
"Morfar." fick hon fram i en knappt hörbar viskning. Han hade förvisats från de ondas ö när hon var liten. Av vilken anledning visste hon inte, men hon gissade att det även fanns en gräns av vad man kunde göra och hur ond man kunde bli.

Juliette bet sig i läppen när Evie ryckte till av hennes beröring. Hon verkade inte vara van vid den sortens beröring. Juliette antog att kramar eller liknande närhet inte fanns i hennes uppfostran. Hon drog sig undan, hon fick ju ändå respektera henne reaktion. Juliette tittade förundrat på mannen som nu stod framför dem. Hon tittade på Evie när hon påkallade mannens uppmärksamhet, var det hennes morfar? Var det han som var källan till all denna mörka magin? Juliette harklade sig, skulle hon hälsa? Hennes uppfostran sa ja, men hennes magkänsla sa nej. Hon drog i sitt hår och samlade ihop det så det inte längre hängde över grenarna, utan det låg runt henne istället. Hon tittade på Evie igen.
”Är detta din morfar?” frågade hon och tittade på mannen igen.