[PRS] Yehet & Allie Mazur

Daniel granskar sin väns ansikte och märker den lilla rynkan som dykt upp mellan hans ögonbryn. Han känner sig lite besviken på hur den blonda inte lagt större intresse till hans ord, men försöker att skjuta undan den tanken. Noah gillar inte allt han tycker om, det är bara att inse det.
"Vad tänker du på?" frågar han medan han påbörjar degen till deras scones. Ärligt talat vet han inte vad som är fel på honom, på sistone har han känt sig tvungen att framgå bra framför Noah. Tanken att Daniel har känslor för den kortare försöker han att skaka bort, då Japan inte direkt är särskilt pepp på något som inte är inom normerna.

Noah rycker till och sliter sig från de bekymrade tankarna då den andre tilltalar honom.
"Allt. Inget. Universum och meningen med livet." svarar han skämtsamt med ett litet skratt. "Lite djupare saker, you know."
Han pausar och kollar på Daniel.
"Okej, nu ska vi alltså baka. Vad ska jag göra?" undrar han.

Daniel skulle ljuga om han sa att han inte är bekymrad, för det är han. Visst han får blackouts där han bara tänker på allt och ingenting, men han blir bekymrad för sin vän i vilket fall som helst.
"Kom du på ett bra svar, till meningen med livet?" frågar han med ett enkelt leende på sina läppar. Han låter sin blick skumma igenom receptet på mobilen och nickar lite för sig själv. "Vi ska blanda mjöl, vaniljsocker, salt och bakpulver."

"Vet inte." suckar den blonde. "Skaffa ett bra jobb? Bli rik? Gifta sig och få barn? Bygga en miniatyrverision av Paris i sin källare? Råna småbarn på godis? Det ärr en väldigt komplicerad fråga."
Med ännu en suck lutar han sig mot bänken bredvid den andre.
"Vad tror du själv då? Om du nu är så smart, berätta meningen med livet för mig." retas han skämtsamt.

Ett flin gör sin väg upp över Daniels läppar och han rycker på axlarna. Hans händer börjar att blanda ihop de torra ingredienserna medan han funderar på frågan.
"Jag är inte smart, det vet du mycket väl," säger han och rynkar lite på ögonbrynen. "Men det är väl olika för alla? Jag vettefan." Han drar en hand genom sina mörka lockar innan han tittar upp på sin blonda vän återigen. Daniel har alltid ogillat djupa konversationer, vem vet vad meningen med livet är. Daniel har ingen aning om vad det är meningen att han ska göra med sitt liv.

"Mm..." mumlar Noah medhållande. Han kan känna att han gjort sin vän lite obekväm med frågan. "Meningen med livet just nu kanske är att baka scones."
Därefter sträcker han sig efter ett mått och mäter upp mjöl. Han ska precis hälla ner det i skålen då han känner hur det kittlar till i näsan, och innan han reagerar nyser han kraftigt. Nysningen får hans arm att rycka till, vilket i sin tur leder till att måttet med mjöl flyger ur hans hand och landar på... Daniels huvud. Noah slår handen för munnen när det vita pulvret silar ner över den andres hår och kläder. Ett litet skratt sipprar ut när han inser det roliga i situationen.
"Ojdå." skrattar han.

Det tar en liten stund för Daniel att förstå vad det är hans vän just gjort. Han känner hur mjölet dalar ner från hans hår, ner mot hans axlar. Ett helt decilitermått vetemjöl ligger över honom. Han blinkar några gånger innan hans ögon for upp mot Noah ännu en gång. Redan då förstår han att ett matkrig kommer att påbörjas.
"Du är djävulen själv, vet du det?" frågar han. Utan att vänta på ett svar tar han upp smöret han finfördelat för att slå ner det på Noahs huvud med ett roat flin på läpparna.

"Neeej!" ropar Noah när han känner smöret kleta ner hans hår. "Sluta! Jag gjorde det inte med flit!"
Hela hans hår känns kladdigt och äckligt, och nu finns bara en tanke i hans huvud: Hämnd.
Blixtsnabbt grabbar han en näve mjöl som han därefter kastar mot den andre.

Ett skratt börjar genast att bubbla inom Daniel, och han släpper glatt ut det.
"Mjöl är inte värre än smör, vet du," säger han men ångrar sig när han känner en näve mjöl kastad rakt mot hans ansikte. Efter ett par hostningar får han tag på saltkartongen och börjar hälla ut lite över den kortare. "Du är så salty, Noah." ordvitsar har han alltid tyckt om.

"Synd att jag inte har lite ost att kasta på dig då, du är ju så cheesy hela tiden." biter den blonde tillbaka med en fnysning innan en briljant idé dyker upp i hans huvud. Eller briljant är den kanske inte, men en bra hämnd är det definitivt.
Innan Daniel hinner flytta på sig grabbar Noah den två tredjedels fulla mjölpåsen och tömmer ut allt innehåll över sin vän.