Superheroes [PRS]

Jag stannar när jag inte längre kan se Nema, tar ett djupt andetag och rullar tillbaka axlarna.
Såja, Hazel. Lugn nu. Börja inte hacka sönder nästa person som kollar på det och du överlever.
Det peppar jag med själv med när jag börjar gå mot Argo II's - lyftplats - och jag måste säga att hon är ett mästerverk.
Stolthet bubblar till i bröstet när jag studerar hennes detaljer, trots att jag inte gjort lika mycket som Leo, till exempel.
Leo.
Skuldkänslorna och skammen över att jag bara drog ifrån för att slå sönder en spegel plus att gråta ut alla känslor till Newtmas sköljer över mig som en iskall våg.
Varför skämde jag ut mig hela tiden?
jag tar ännu ett djup andetag för att samla mig och inte lägga mig på marken och gråta.
Jag skrattar nästan högt åt mig själv - det är James Dashner's fel att jag är som emotionell.
Jag når själva ingången till vårt vackra skepp och en flämtning lämnar min mun när jag stiger in på skeppet.
Hur hade vi kunnat fixa bokstavligen talat ingenting till det här?
"Om du ska hålla på sådär är det väl ändå ingen vits att du kommer med!" skriker en röst.
Leo. Shit, det är Leo.
"Jag vill inte följa med heller!" skriker den andra rösten. "Ser jag så jävla frivillig ut eller? jag vet ju att du och Hazz kommer hålla på ändå!"
Nema.
Deras röster kommer från sällskapsrummet/matsalen och med snabba steg skyndar jag dit.
Nema och Leo står så nära varandra och om deras blickar kunde döda hade ingen av dem funnits där.
Jag ser att Nema håller hårt i de svarta lockarna på Leos bakhuvud och Leos fingrar håller hårt i Nemas krage.
"Vad fan håller ni på med?" utbrister jag med ett mållöst ansiktsuttryck.
---

Waiting for the whistle, a pistol
Waiting for a sign in the line
on a target like a missile
Waiting for the go, for the big show
Laying out the wire, light the fire
Now we're waiting till it blows

Fight like you'll never die
Fight to stay alive
Fight to raise the crown
Fight to take them down
Fight like you're gods and monsters

Med ett fräsande ignorerade jag henne, drog hårdare i dem nyduschade lockarna, hoppades att det sved.
Jag kände mig som ett rovdjur där jag morrade åt honom, och gillade det.
Sammanbitet, och med ett skadeglatt leende på läpparna for jag ut "Idiot". Pantern fräste till.
Greppet han hade fattat om kragen på jackan hårdnade en aning, samtidigt som han hotfullt lyfte näven.
En sekund följde. Två. Tre, han slog inte. Än.
En fnysning, en kokhetsmäll. Två sekunder senare tog jag mig för min rödblossande kinden.
Smärtan blossade upp efteråt, hettade till värre än vanligt, och lukten av bränt kött nådde mig.
Ilskan sjönk in. Slaget hade inte varit det kraftfullaste, men tillräckligt för att jag skulle få en plåtira och ett regält märke i efterhand.
Jag kollade upp mot honom, visade tänderna i ett jag hoppats var hotfullt morrande. "Jag ska döda dig!"
Han log hånande mot mig, knuggade sin fria hand- vi hade släpt tagen om varann- mot dem röda knogarna.
JAg hindrades i mitt försök att slänga mig över honom, då någon tog till orda med en tyst, hjärtkrossande röst.
"Jag trodde du älskade mig"
Det gör jag, tro mig.
Med en sista blick på henne stormade jag ut ur hytten med en fnysning.
~~~~~~

As a child you would wait
And watch from far away
But you always knew that you'd be the one that work while they all play

In youth you'd lay awake at night and scheme
Of all the things that you would change, but it was just a dream!

Here we are.
Don't turn away now (don't turn away)
We are the warriors that built this town.
Here we are.
Don't turn away now (don't turn away)
We are the warriors that built this town from dust.

Leo stirrar på mig och flammorna i de chokladbruna ögonen har släckts.
"Förlåt", mumlar han, harklar sig. De mörka ögonen vänder sig neråt, mot golvet och hans svarta lockar faller ner i ögonen och jag motstår lusten at gå fram till honom och stryka bort dem ur hans ansikte.
Leo, som nyss såg ut som ett vilddjur, ser ut som ett skamset barn väntandes på sin förälder att ge honom en rejäl utskällning.
Hjärtat sväller till och jag tar ett djupt andetag för att lugna ner mig själv. Ilskan som nyss bubblat - deras bråk gjorde mig arg, som om jag var en av dem som bråkade - jäste i maggropen lite lätt.
"Varför?" frågar jag tillsist.
Det tunna ljudet av min röst i den spända tystnaden får Leos huvud att skrämt rycka uppåt.
Det ser ut som att han själv inte riktigt fattat att han nyss slagit Nema med knytnäven - en brinnande knytnäve - och än mindre verkar han själv förstå anledningen.
"Förlåt", säger han igen, lite klarare, möter min blick. "Jag blev bara så jävla arg, liksom från ingenstans.."
Leo tystnar, ler halvt och hans sneda leende får mig att automatisk le tillbaka.
"Förlåt", säger jag också och snabbare än jag hunnit göra något drar Leo in mig i en hård kram.
"Leta rätt på Nema nu", säger han, stryker bort håret ur pannan på mig.
Jag nickar, ler, och går därifrån mot Nemas hytt.
Något hårt slår i väggen, exploderar i småbitar och faller ner på golvet.
"Fan!" skriker hen. "Varför?! Kan jag inte bara gilla någon jag kan ha? Nån som älskar mig?!"
Det sista är nästan en ljudlös viskning och jag måste anstränga mig för att höra.
---
You do shit on purpose
You get mad and you break things
Feel bad, try to fix things
But you're perfect
Poorly wired circuit
And got hands like an ocean
Push you out, pull you back in

En tår letade sig ner på kinden, sen en till, plötsligt flöt dem ut ur ögonen som en flod. Som om det skulle hjälpa försökte jag torka bort dem salta dropparna med baksidan av armen, förgäves.
Fan, ta dig samman, Noema. Sluta böla som om det vore nått.

Hytten jag stängt in mig på, hade variit designat åt mig- till min förvåning. Det stod med silvriga bokstäver N. Willson på den tjocka svängdörren. Förvånade mig att LE o ens hade fixat nått här till mig.
Leo.
Plötsligt lade jag märke till vänstra kinden, den som hettade så förjävligt.
JAg snyftade efter luft, svettades och kände paniken stiga. Ingen vill ha dig. Värdelösa...-
Två knackningar, långsamma, men kraftiga.
Dörren drogs åt sidan.
Med paniken fortfarande i bröstet for jag upp från sängen, spände mig.
Hazels oskyldiga ögon tittade försiktigt in i hytten. "N-Nema"
Känslorna rusade, och hur mycket en del av mig ville att hon skulle hålla om mig, trösta mig och aldrig lämna min sida, var den andra delen större nu. Den sa, med stora, klara bokstäver; GÅ. Hoppades att det syntes klart.
Hon ställde sig bredbent, bestämt framför mig så nära att jag kände dem varma små luftpuffarna då hon andades ut.
Avvaktande tog jag tv steg bort från henne.
"Jag vet att du inte vill ha mig, men jag kommer aldrig ge upp dig" Jag snäste fram det, trotts det lät orden mjuka.
Bra.
~~~
Cause you need me, but, I don't need you
You need me, but, I don't need you
You need me, but, I don't need you (at all)
You need me, but, I don't need you
You need me, but, I don't need you
You need me, but, I don't need you
You need me, but, I don't need you (at all)
You need me

I sing and write my own tune and I write my own verse
Hell, don't need another word-smith to make my tune sell
Call yourself a singer-writer you're just bluffing
Your names on the credits and you didn't write nothing
I sing fast, I know that all my shit's cool
I will blast and I didn't go to Brit School
I came fast with the way I act, right
I can't last if I'm smoking on a crack pipe

Liksom en bil som startar från stillastående och accelererar rakt fram sköljer känslorna över mig som en elchock när min hjärna äntligen förstår vad Nema sagt och betydelsen av orden.
O herre, shit, fuck she said it...
Jag står och stirrar ett tag, Nema stirrar tillbaks, nästan utmanande, som om hen utmanar mig att säga något.
"Betydde det igår något?" frågar Nema sedan, bryter tystnaden och jag fattar att hen menar kyssen.
Det är klart det är det hen menar, vad annat hände igår mellan oss?
"Det är klart det gör", svarar jag med en snäsig underton. Trodde hen seriöst att jag skulle besvarat kyssen om det inte betydde något? Att jag spelade skuldkänslorna som orsakats på grund av att jag kysst henom? Och att jag gillade - nej, älskade det?
Nema svarar inte, stirrar bara tomt på mig - eller kanske är blicken bara så fylld av känslor att jag inte ser dem? Hen öppnar munnen för att svara, men stänger den igen.
"Tror du att det inte betydde något?" fortsätter jag, gör inget för att dölja den sårade tonen som gör sig tydlig när jag pratar.
Jag ger henom en lång, forskande blick.
"Seriöst?" suckar jag.
---
'Cause I have hella feelings for you,
I act like I don't fucking care,
Like they ain't even there,
'Cause I have hella feelings for you,
I act like I don't fucking care,
'Cause I'm so fucking scared
I'm only a fool for you,
And maybe you're too good for me,
I'm only a fool for you,
But I don't fucking care, at all, oh

Herregud, Håll ihop Nema.
Jag snörpte munnen, blinkade bort tårarna som bildats i ögonen. Hon kollade på mig som om hon var rädd att jag skulle gå sönder. But, my hearts already broken.
Efter ytligare en minuts besvärlig tystnad tog jag till orda; "Jag borde inte ha gjort det"
Hazel bytte fot och knöt näven. Hennes nästan perfekta näsa vidgades en aning, var hon arg?
"Vad?" fräste jag när hon inte sa något, hatade att tårarna hotade att titta fram, hatade att jag aldrig kunde göra något på rätt sätt. "Jag menar; när ska jag fatta att det aldrig kommer bli så? Jag vet att du Gillar Leo! Jag vet att jag är en idiot som tror att nåt av dem där breven du skickade till mig betyder något, du skickade dem väl ändå bara för att du kände medlidande med mig!" Jag trängde ut en snyftning, envisades fortfarande med att inte börja storböla nu.
~
~Hazels brev~

Nema,
Du undrar säkert varför jag stör dig med ett dumt brev, och ärligt talat; det gör jag med.
Egentligen vill jag bara få berätta om allt~alla känslor.
Jag har aldrig slutat bry mig, tro det eller ej. En stor del av mig har längtat efter dig, och din närvaro. Du liksom fullfiller mig: dum som jag är kom jag inte på det då- alltså för ett år sen. och mellan det.
Jag saknar dej, alltså

Mycket.

Hazel Brooks
~~~
13 Apr.

Du är vacker, vet du det?
Förut var du söt, men nu kanske vissa kunna kalla dig het.
dina kindben är såpass vassa att man säkert skulle kunna skära sig på dem
Dina ögon är större, djupare och vackrare än någonsin
Ditt hår liknar en eldslåga. Lockande men farligt. Kanske är det det farliga som lockar?
det tror jag.
Jag är feg som skriver och inte säger vad jag vet. Men du förtjänar att veta, på nått sätt.

H. B

"Medlidande?" nästan skriker jag. Känslor, ledd av ilska och besvikelse, pulsar öronen och hakan spänner sig. "Båda två vet mycket väl att jag inte slösat min tid på att skriva brev på grund an medlidande!"
Nu skriker jag, och min röst skär igenom det annars tysta skeppet.
Mina andetag är tunga, nästan flåsande, och jag känner hur näsborrarna vidgas ut extra mycket för varje andetag.
Nema svarar inte, och helt ärligt känner jag mig nästan besviken.
Jag vill att Nema ska skrika på mig, att det inte alls är sant, försvara sig, slå mig, vad som helst.
En reaktion var något jag förväntade mig, en stark sådan. Sådana man brukar få av Nema.
Men hen gör inget, lyfter bara händerna och skakar på huvudet. Trots den uppgivande gesten känns det som om hen inte gett upp, som om kugghjulen i hjärnan är i full gång för att välja nästa move.
--
You were the shadow to my light
Did you feel us
Another start
You fade away
Afraid our aim is out of sight
Wanna see us
Alive
Where are you now
Where are you now
Where are you now
Was it all in my fantasy
Where are you now
Were you only imaginary
Where are you now

Dörren smällde upp, och in stormade han.
Tårarna, känslorna som för en halv sekund sen funnits där, var som bortblåsta. Han tog tag i kragen på min jacka, samma ställe som förut, tryckte mig upp mot väggen. Han var bara någon centimeter längre än mig, och det störde mig som in i helvette.
"Du ska ge fan i att såra henne bara för att du är deprimerad!Ge fan i det!"
Med ett tjut slängde jag fram huvudet, bet ihop tänderna och lät pannan flyga in i hans. Han föll mot golvet, landade på rygg. Han såg så oskyldig ut, som ett barn som tappat bort sin mamma.
Det var bara ett skal. ett falskt, äckligt skal.
Innan han hann reagera satte jag mig gränsle över honom, knöt näven så hårt att knogarna vitnade, och slog. Sen slog jag igen.
Äcklad över vad jag gjort, slappnade jag av, hoppade bort från Leo.
Hazel hade skrikigt under slagen, inte sådär fegt (no shit, hon verkar aldrig feg) utan hysteriskt, argt. men hon rörde varken mig eller Leo.
Tills...
En kraft bakifrån fick mig att ramla frammåt slå i huvudet i golvet. Sen drogs jag upp, fick ett brinnande slag med baksidan av handen över munnen. Jag glodde upp i den brinnande ögonen, tycktes mig se helvettet.
~
Every
Single thing I believed in
I knew I could not win
Without you I thought that I

Would fail
But in us
I thought we had trust
A passion; a lust

To make everything
Work out

Jag vill dra upp händerna, täcka för ögonen för den hemska scenen som utspelar sig framför mig, men jag gör det inte på grund av ilskan som bubblar i mig.
De beter sig som två dagisbarn som slåss om en leksaksbil (men det är faktiskt lite allvarligare) och det gör mig hysterisk.
Som i slow motion ser jag hur Leo liksom drar bak armen för ännu ett slag, att Nema håller händerna för ansiktet, Leos brinnande handflata.
Det ekar till i hytten, fräser till när Leos hand träffar Nemas kind i en örfil.
Det är tyst i några sekunder, bara elden som flammar på Leos hand smattrar i sin ensamhet, tills Nema utnyttjar Leos chocktillstånd för att skaka sig av honom och dra tag i de svarta, glansiga lockarna på Leos skalp.
Precis när Nema knyter näven för ännu ett slag mot Leos stackars näsa, när mina muskler äntligen bestämmer sig för att lyda och jag ger dem båda varsin dånande käftsmäll.
"Era jävla, fucking idioter!" vrålar jag, precis när dörren till hytten smäller till för andra gången.
In svämmar resten av 'de Nio' - Annabeth, Jason (som har en konstig dräkt över sin orangea t-shirt) och Piper.
Antar att vi har en hel del att förklara.
--
Ooooooh - stop
With your feet in the air and your head on the ground
Try this trick and spin it, yeah
Your head will collapse
But there's nothing in it
And you'll ask yourself
Where is my mind [3x]
Way out in the water
See it swimmin'

JAg puttar Leo ifrån mig, gör en ansats att ta mig ut ur rummet, lämna dem bakom mig, men nån hindrade mig, drog tillbaks mig i armen.
Jag mötte ett par gråa ögon, Annabeths. Dem sa liksom Gör inte motstånd.
En ljudlig fnysning bakifrån- Leos- fick mig att svänga runt, ge honom en utmanande blick, ett morrande. Han gick emot mig, lika utmanande, kaxigt.
Jag ville strunta i allas blickar, dem som nervöst följde varenda rörelse, redo att ingripa.
Bakom mig svor Annabteths röst, Piper sa något om att Leo eller jag kunde bli skadade, och JAson... han var bara tyst.
Hazel rabblade upp en hemskt rad av svordomar, tog sig vid näsroten som om det skulle hjälpa henne tänka.
"Din fula näsa är sne" for jag ut med ett flin. "Ta det lugnt, lillkillen, jag kan rätta till den"
Jag knöt näven än än gång, fortfaande sänkt, tills jag for upp med den i en vid båge- mot Leos näsa.
Hazel agerade snabbt, tog ett kraftfullt tag om min handled, och på nått sätt bände hon ned mig på marken. Hennes andra hand slöt min andra, tryckte ned den på golvet, hon låste mig liksom.
Jag tjöt mot henne, försökte sparka av henne, välta henne åt sidan, men hon var mycket tyngre än mig. Längre, och starkare.
"Släpp, Brooks."
Till mitt missnöje ryggade hon tillbaks vid min kalla ton, släppte taget om handlederna för en sekund. Nästa sekund va det jag som höll ned henne.