~Norden~ [Privat Fantasy Roll]

Sigurd såg på Astrid där hon kom mot honom,
"Dem tänker gifta bort mig!" nästintill frustade hon ut och Sigurd blev för en sekund paff, hade alla i klanen fått bröllopsfeber? Sigurd suckade och nickade mot Astrid,
"Okej." sade han, fåordig som han var, "kom in." fortsatte han och började gå mot ytterdörren. Hans syster spökade bland hans tankar och det stundande bröllopet mellan deras egna klan och Silvranerna likaså. Bröllop, bröllop, bröllop. Tänker ingen på något annat? Medan Sigurd öppnade upp dörren för dem båda återvände han till den otroligt ilskna Astrid framför honom. En sak i taget. tänkte han och medan vinden blåste så det blev svalt mellan benen på honom. Han gjorde ingen direkt hänvisning till Astrid att gå in, det var oväsentligt när det kom till dem båda så länge som de känt varandra.

Tova studerade hövdingens dotter och den äldre mannen diskuterade högljutt med varandra. Hon granskade mannen. Han såg ut att vara ungefär i vuxen ålder, och blickarna som han lät vandra över kvinnan var motbjudande enligt Tova. Plötsligt kände hon en liten bit av medlidande för hövdingens dotter, även fast den snabbt ersattes av samma avsky när diskussionen fortsatte.

När hövdingens dotter stormade upp för trappan följde Tova efter henne upp, men först efter att ha gett mannen (var han någon sorts tjänare?) en kall blick. Väl uppe för trappan kom de fram till ännu en korridor, och den liknade den nedanför väldigt mycket.
”Det där var verkligen en uppvisning”, konstaterade Tova och himlade nonchalant med ögonen mot hövdingens dotter.

Heid visste inte om kvinnan var ironisk. Inte för att hon hade anledning att vara ironisk. Heid studerade hennes ansikte. Hon var vacker. Tur för henne, täntke hon. Hon behöver inte giftas bort av politiska skäl, och vilken man som helst skulle kunna fria till henne om hon visade intresse.
"Om du undrar så hade jag igentligen inte rätt att avvisa honom, men ibland kan man övertyga dem, om man tror på det själv." Heid log snett, ett knappt märkbart, sällsynt leende.
"Så, vad heter du?"

"Okej." svarade Sigurd Astrid "kom in."
Astrid höjde irriterat båda ögonbrynen samtidigt som hennes vän började öppna dörren in till stugan.
"Okej? Okej!? Det är inte alls okej!" tjöt hon, "Det är så inte okej som det bara går att bli! Jag borde få välja när jag vill gifta mig själv och med vem det skulle bli med!-"
Här hejdade hon sig lite. Hennes mor och far hade ju faktiskt inte riktigt lovat bort henne ännu.
"Alltså, jag menar, dem har väl inte exakt bestämt allt det där än..." sade hon något lugnare samtidigt som hon tog ett par steg in i Sigurds hem, "Men nästan! Jag menar, dem har tagit beslut bakom min rygg och mor och Solveig påstår att jag kommer att bli en dåligt hustru och..."
Det verkade nästan lite som om Astrid pratade mer med sig själv än Sigurd. Hon tittade inte på honom, babblade på massor med osammanhängande saker, gick fram och tillbaka och viftade häftigt med armarna under tiden hon talade. Vilken normal människa som helst hade funnit detta beteende ytterst märkligt, men alla som kände Astrid visste att detta var hennes vanliga rutin vid ett mindre raseriutbrott.

Sigurd stirrade på Astrid, men lät henne mala på precis som hon brukade göra. Det var liksom inget underligt med det hela, mer standard. Medan hon gick fram och tillbaka, talade ganska osammanhängande och i olika tempon plockade Sigurd fram två bringare och fyllde upp med mjöd i dem båda. Sigurd ställde ner bägarna på matbordet och gick mot garderoben där han drog fram en bomullsskjorta och drog på sig. Han drog även fram ett par skinnbyxor som han drog på under skynket innan han slet av det och hängde över garderobsdörren.Han placerade sig på den yttersta bänken vid långbordet, kroppen vänd mot brasan i mitten och greppade örat på en utav bägarna samtidigt som Astrid blev tyst.

"Mjöd?" frågade han och nickade mot den andra bägaren som stod på bordet innan han drog en klunk. Utan att titta på Astrid började han tala då hälften av drycken var svald.
"Du vet, mina föräldrar talar ofta om giftermål de med, inte så mycket med mig men min syster." Han tittade upp på Astrid och fortsatte, "att gifta sig är viktigt, desto närmre 20 vintrar man är desto mer desperata verkar föräldrarna bli, om man är kvinna då. För oss är det när man närmar sig 30 vintrar." Sigurd skrockade lite och svepte andra hälften utav mjödet och dängde bägaren av trä i bordet med en liten smäll. Visst hade väl hans föräldrar försökt med honom några gånger, men det hade inte blivit mycket av det. Han var inte den som brydde sig så värst och ingen brådska hade han heller. Han trivdes bra med sitt liv. Astrid var nog med dramatik och fart för honom.

”Tova”, svarade hon kort och log ett svagt, snett leende. Hon lät hennes blick granska kvinnan. Hon såg inte ut att vara äldre än 20, alltså det som räknades vara en utmärkt ålder för kvinnorna här att gifta sig. Tova hade turen i oturen att inte ha någon som var på henne med något giftemål eller som ville gifta bort henne, och även om någon hade varit det hade hon inte lyssnat på dem. Hon ville själv styra över sitt liv, även om det inte alltid var det lättaste i dessa tider.

”Du då?”, fortsatte hon sedan. Hon var medveten om att hon som medborgare nog borde haft vetskap om hövdingens dotters namn, men hon hade aldrig brytt sig om att lyssna eller att ta reda på det.

Heid blinkade till. Nog hade kvinnan, Tova, visat att hon inte hade något intresse av hövdingfamiljen, men Heid hade antagit att hon åtminstånde skulle känna till hennes namn. Om hon inte var oseriös, men Tova tycktes mena allvar.
"Heid, det är ett släktnamn. Äldsta dottern till hövdingen har alltid hetat Heid om hon inte haft en äldre bror"
De två kvinnorna tittade på varandra, och trots den tidigare mjukheten i Heidi röst, som antagligen kom från vanan att när hon förklarade saker var det för hennes älskade syskon, så hade hon en kylig glimt i ögat. Mestadels pågrund av att Tova inte hade kunnat hennes namn, det var lite respektlöst, men lite också pågrund av hennes namn, man värdesatte att ha en son som äldsta barn, och det kändes som att Heid blev kategoriserad från början, från namnet till hur hon blev behandlad.
"Kom nu", sa Heid, hon ville inte ta allt för lång tid på sig!

"...och jag menar, det har de väl ingen rätt att göra? Jag menar sådana saker är väl upp till mig själv att bestämma!? Jag är ju..." Astrid babblade upphetsat en lång stund för Sigurd i hans stuga. Hon var så inne i det hon höll på med att hon inte ens märkte att hennes vän förmodligen slutat lyssna och höll på med flera andra saker. När hon till sist fått ut allt hon ville ha sagt satt Sigurd fullt påklädd vid långbordet med två bägare fyllda av mjöd framför sig. Han greppade örat på den som stod närmast honom själv och nickade mot den andra.
"Mjöd?" frågade han och lyfte därefter sitt kärl och förde det till munnen. Utan att svara damp Astrid ner på andra sidan bordet mitt emot sin vän och drog åt sig den andra bägaren. Hon lyfte den till sin mun ungefär samtidigt som Sigurd sänkte sin och började tala.

"...För oss är det när man närmar sig 30 vintrar."
Astrid drämde sin nu tomma kopp i bordet då Sigurd yttrat det sista ordet. Hon suckade och torkade sig med handryggen runt munnen.
"Orättvist." muttrade hon, "förstår inte varför det plötsligt är så viktigt. Jag har klarat mig bra hela livet utan någon make och tror nästan att det skulle vara bättre om det fortsatte så. Behöver jag hjälp med något har jag ju dig, Adam och Egil, en till skulle bli för mycket."
Hon gjorde en liten paus tills Sigurd tömt hela sin bägare.
"Mor har bakom min rygg anmält mig och Solveig till att hjälpa till med bröllopsförberedelserna inför hövdingabröllopet. Hon tror visst att det på något magiskt vis ska få oss att bli lika bröllopssjuka som hon." Astrid snörpte på munnen, "känns som om hela Färö har gått och fått bröllopssjuka."

Sigurd kunde inte hjälpa småleendet som spred sig över hans läppar då Astrid benämnde männen i sitt liv som hon kunde ta hjälp av istället för att behöva gifta sig och ha ytterligare en man i livet. Att Astrid alltid hade varit en självständig kvinna var det ingen fråga om och Sigurd fann att det var ett utav hennes många personlighetsdrag som han tyckte om. Så han nickade bara medhållande.
"...känns som om hela Färö har gått och fått bröllopssjuka." Erik satte ner kärlet och skrattade på ett dovt mullrande sätt nere i halsen och bröstkorgen. Så som han alltid hade skrattat efter att målbrottet infann sig då han var 12 år.
"Du vet, jag håller med dig. mor försöker få till något med Freja också. Mig lägger hon inget direkt tryck på, man är ju man." Det sista sade han inte med någon form utav glädje eller skrytsamhet utan det var ett simpelt konstaterande. Världen såg annorlunda ut för kvinnor och män, så var det bara.

Han reser sig från bänken,
"Kommer du ihåg den där vintern, det var ett tag sedan nu," sade han medan han gick bort mot tunnan med mjöd för att fylla på sitt kärl ytterligare, "då det stormade så förgrymmat att vi blev insnöade här." fortsatte han medan han hällde upp mjöd i sitt dryckesglas, "vi grillade griskött, drack mjöd och du -" han skrockade tyst medan han gick tillbaka till bänken, "du blev så tilltagen av mjödet att du somnade på golvet framför, framför brasan!" det sista skrattade han ljudligt fram med varm omsorg och nöje i rösten. Han själv mindes det hela mycket tydligt och med värme. Det var en natt man inte glömde i första taget. Det hade varit 3 eller fyr vintrar sedan men minnet var lika färskt som gårdagen var klar.

Tova nickade, och följde efter Heid in i rummet. Väl där inne kom två jämnåriga barn springandes mot Heid. De hade inte ens märkt Tova vilket hon var glad för, då hon verkligen inte gillade uppmärksamhet. Hon log svagt mot dem, om det var något hon beundrade här i världen var det kärleken inom familjen. Något hon själv önskade att hon fortfarande hade.

Hennes tankar tog henne tillbaka till ett avlägsnet minne. Det innehöll båda hennes föräldrar, en vinter för många år sedan. De hade snöat, och de var ute och lekte i snön. De hade gjort det flera gånger både tidigare och efter den händelsen, men det var något med just den gången som nu lämnade en känsla av värme och saknad inom henne.