Allmänt rollspel! [DIVERGENT]

"Kan bara säga samma sak som den okända kvinnan", sa Allison roat och blickade mot dem. Då de var på andra sidan järnvägen bestämde hon sig för att ta sig tillbaka till dem, men denna gång hoppade hon ned på järnvägen och sprang över den för att sedan smidigt ta sig upp på andra sidan. Hon ville inte utföra hoppet igen, särskilt inte med publik.

Azalena visste inte vad de skulle säga. För det första så hade hon INTE suttit och lipat, men det verkade de här personerna vara för tröga för att fatta. För det andra hade hon ju inte hoppat på den nya killen! Hon letade efter någonting i det hon sagt som kunde uppfattas fientligt. Hittade inget.
"Modiga ni själva är som trycker ner en tjej ni inte vet något om förutom att hennes falang glömt bort henne. Ni förstår inget. Hoppas att ni lyckas ta er hem. Kram."
Och med de orden började hon gå längs med spåret.

"Trycka ned? Kommer ju från rätt käft...", muttrade Allison och såg efter Azalena när hon gick längs spåret. "Och glömt bort? Om hon ska klara initieringen borde hon veta att De Tappra inte är några barnvakter, till skillnad från andra falanger", påpekade hon och suckade.

Tasha drog långsamt efter andan för att lugna sig samtidigt som flickan hoppade ner på spåret.
"Visst du har rätt, det var dumt av mig. Men gillade inte hur du sa åt Christopher." sa hon så lugnt hon förmådde.
"Förklara istället varför du satt i ett hörn om vi nu inte förstår det hela. Dessutom är det smartare av dig att vänta på nästa tåg, det bör komma snart." sa Tasha, men gjorde ingen ansats att följa efter henne. Det var inte Tashas fel om kvinnan var en idiot och gick längst spåret där hon kunde bli påkörd och död.
Hon skrattade sedan till åt den andra kvinnan.
"Ja, fan att vi har barnvakter, de är förbannat svåra att ta sig förbi. Hade de vetat att jag smög ut om kvällarna." hon bara skakade på huvudet.

Azalena hörde hur de pratade om henne, men försökte ignorera det. Hon mindes vad mamma sagt när hon för första gången så att hon ville gå med i De tappra - som sjuåring. "Du ska inte bry dig om vad andra säger", hade hon viskat. Azalena hade fnusit och undrat varför man ens skulle göra det. Hon tyckte likadant nu.
Hon tänkte gå tills hon inte hörde eller såg de andra, sedan skulle hon hoppa på tåget. Hon skulle precis hoppa av spåret och gå in i skogen då något kom farande och träffade henne i huvudet. Hon skrek och slogs omkull.

"Så du gör det här ofta alltså?", undrade Allison och granskade henne. Hon såg inte ut som någon som bröt mot reglerna, men vad visste Allison? "Föresten, jag är Allison", hälsade hon och log snett. Ljudet av ett skrik fick henne att rycka till och hon kollade mot kvinnan. "Tror du att
det var Azalena?"

Långt borta någonstans vid Navet hörde Zuri någon som skrek. Det lät bara svagt och hon undrade om hon bara inbillat sig. Zuri var nu nästan utanför de lärdas område. Benen bara fortsatte gå framåt, bort ifrån byggnaden där sovsalen låg. Hon visste att hon inte borde befinna sig utanför området speciellt inte mitt i natten. Men Zuri tyckte det kändes rätt på något sätt. Hon gick mot stället där hon trott att skriket kommit från.

"Ibland, mest för att träffa min bror. Fast innan falangbytet gjorde vi det tillsammans. För att leva lite farligt du vet, ha kul." skrattade hon lätt och blinkade åt henne. Hon litade på henne tillräckligt, särskilt då hon presenterade sig.
"Tasha, trevligt att träffas eller hur man ska säga." log hon roat. Hon gillade Allison redan som om de var av samma skrot och korn och kanske i en annan värld som inte var uppdelad i falanger.
Hon hör skriket från den andra flickan och vänder sig mot Allison.
"Borde vi bry oss?" frågar hon. Hon själv gjorde det egentligen inte och det var inte hennes falang heller.

Azalena försökte ta sig upp på fötter, men det var näst intill omöjligt med den stora hunden på bröstet. Dess käkar var centimeter från hennes hals och hon försökte skjuta bort den som den tappra hon var.
När hon låg där insåg hon att de andra flickorna där kanske hade haft rätt. Kanske passade hon inte bland de tappra. Fast nej - hon skulle kämpa om detta så var det sista hon gjorde.

"Tveksamt, hon förtjänar det inte precis", svarade Allison och ryckte på axlarna. Det Azalena hade sagt var för visso inte så hemskt, men hennes attityd gick Allison på nerverna. Först hade hon gömt sig som en rädd liten hare och sedan hoppat på andra för att inte verka rädd. Inget av det var särskilt tappert. Allison hade inte heller fått ett sånt bra intryck av Azalena under initieringen, och då vem som helst av dem kunde bli falanglös så brydde inte Allison sig om att lära känna henne eller någon av de andra. Det var lättast så. Hon ville inte komma någon allt för nära.
"Jag tänker inte riskera mitt liv för att rädda hennes. Jag må vara tapper, men jag är inte dum", la hon till.

Ett till skrik hördes och Allison suckade.
"Kanske borde vi hjälpa till ändå som de hjältar vi är", konstaterade hon roat. "Vem säger nej till lite äventyr liksom?"