[PRS] boknörd_ & LunaLovegood123

"Herregudar" stönar Silena såfort vi är utom deras hörhåll. "vilka tror de att de är??"
Jag svarar inte, biter bara ihop tänderna.
Keiron visste mycket väl hur irriterad jag var, kunde han inte bara låta det vara?
Min irritation hade byggt ett nät av elektricitet i mig och jag ville bara skrika och skrika och släppa ur all den onödiga energin. Det tänkte jag göra också.
"Du, Silena", mumlade jag, brydde mig inte om hon lyssnade. "Jag kommer snart."
jå fort jag sagt det sprang jag iväg mot bäcken, långt ifrån alla andra på lägret.
När jag var säker på att jag var själv och att ingen satyr eller en trädnymf skulle störa mig lät jag elektriciteten flöda ur mig. Min kropp spändes och dagens nervositet, känslor, ilska och glädje flödade ur kroppen och jag spände knytnävarna vid min sida.
När jag kände mig lugnare doppade jag fötterna i bäckens kalla vatten och jag skrek nästan rakt ut när Eric och Sophie satte sig på var sin sida av mig.

" Hej," sa Eric och såg på Jade som verkade irriterad över att bli störd. " Jag är ledsen för att vi troligen inte gjorde ett så bra intryck och jag är ledsen för att att Max är en skitstövel. Finns det något vi kan göra för att gottgöra dig?"
" Ni kan lämna mig ifred," sa hon " varför följde ni efter mig förresten?" Vad ska jag svara på det?" Ska jag säga rakt ut att det var hon verkade förvirrad och osäker även om hon inte visade det. Eric märkte det också och det var anledningen till varför han följde med mig.
" För vi vill gärna veta om ni har någon butik man kan köpa saker i. Har ni det?" frågade jag även om det inte alls var det vi ville veta.
" Eh, ja precis vid ingången," hon skakade på huvudet som om hon försökte få grepp om situationen.
" Tack, ehm ha ett skönt bad eller vad det nu är du ska göra."

Jag drar ihop ögonbrynen och lägger huvudet på sned. De beter sig verkligen som dödliga, åtminstone han den där Eric. Hur de ens kom in i lägret är ett mysterium, men jag tror att Hekate hade med det att göra.
Although så kan man aldrig vara säker.
"Trevlig shoppingtur", säger jag och låter sarkasmen krypa in i orden. Det är uppenbart att de inte tänkt fråga om det, för det fanns ju fler - mycket trevligare - halvblod därutanför, men jag bryr mig inte om att fråga.
Ingen av dem har ställt sig upp än och smått irriterat reser jag mig från flodkanten.
"Butiken stänger snart", säger jag syrligt, även om det inte alls är sant. "Men ni verkar inte ha bråttom."
Jag blänger ner på Sophie och Eric från platsen jag står och önskar att jag såg ut som ett farligt Aresbarn.

" Du kan säga om du vill att vi ska gå vet du," säger jag och blänger på henne med mina svarta ögon som kan få vem som helst ur balans för ett tag.
" Okej gå då" säger hon och vänder sig om mot vattnet igen " Ni borde nog försöka få tag i ett par madrasser, Hermes stuga har väldigt ont om plats men nu är de flesta ut så ni kan nog få tag i någon plats," det lät nästan snällt och vi reser oss och lämnar Jade ifred och jag kunde svära på att det kom elektricitet från hennes händer.
Vi går under tystnad till stugan men sedan harklar sig Eric.
" Du tycker också något är mystiskt med det här eller hur?" han säger det som ett konstanterande och inte som en fråga.
" Ja, alla beter sig så konstigt som om de inte vore människor, som om de vore bättre än oss," jag trycker ner handtaget till stugan och vi kliver på tröskeln. Det är en vanlig stuga fylld med våningssängar och var man än vänder blicken så ser man en sovsäck eller madrass. Alla är obäddade och det finns ingen ledig alls.
" Var exakt är det tänkt att vi ska sova?" frågar Eric, jag pekar på ett tomt hörn längst in i stugan där det ligger två lediga sovsäckar.

Jag leder skadeglatt mot deras vända ryggar och sträcker mig innan jag sätter mig ner vid floden.
Vattnet forsar runt mina forsar och jag fnissar när en sjönymf kittlar undersidan av mina fötter.
Jag tror nästan hon tänker dra ner mig, men hon skrattar; ett högt, klart och melodsikt ljud innan hon liksom löses upp av det virvlande vattnet.
Jag ler för mig själv och pendlar fram och tillbaks med fötterna i flodens ljumna vatten.
Jag vet att jag inte var så schysst mot dem men var det jag som kom och störde nån?
Nej exakt.

Vi dumpar våra väskor på en varsin av säckarna sedan ser vi oss omkring i stugan. Det är det första normala jag har sett. Klockan är bara 5 men ingen av oss är särskilt sugna på att gå ut, istället packar vi upp våra ryggsäckar. Vi pratar inte men jag vet att båda vi tänker på samma sak. Vad är det här för plats. Jag tar fram min trollstav och mumlar en formel som gör att mina saker bli osynliga förutom när jag rör dem.
" Vi skulle väl inte använda magi?" Eric flinar lite och ser smått road ut.
" Äsch kom igen, det är ändå bara vi här. Dessutom är säkert av de som bor här en utbildad ficktjuv," det skulle inte förvåna mig ärligt talat " Vill du att jag ska göra det på dina saker också?"
" Gärna," han backar undan och jag upprepar snabbt formeln bara med hans DNA istället, jag räcker den till honom.
" Tjuvsäker"
" Tack, hur kommer det sig att du kan så mycket magi som inte ens borde vara rimlig. Inte ens för vuxna," crab, jag borde anat han han skulle bli misstänksam.

Jag sitter vid floden ett tag till, tills jag lugnat ner mig tillräckligt och har en såndär flytande känsla, som om jag vore hög. Mina misstankar ligger hos sjönymfarna och deras sånger, som jag låtit mig sig förtrollas av ett fåtal tidigare gånger.
"Jade!"
En glad röst ropar ut mitt namn och jag lyfter huvudet så snabbt att jag tror min nacke bryts. Sedan skyms min syn av en kalufs av lockigt, mörkt hår.
"För kärleken till Gudarna" (vilket inte är någon kärlek alls), pustar jag. "Hej, Uriah."
Killen framför mig släpper taget om mina axlar och de honungsfärgade ögonen ler mot mig. Uriah är en av Demeters olidliga ungar, gillar att låta jordgubbsodlingarna klättra på mig bara för att.
"Gah, alltid iliika glad att se mig, hör jag", retas han. "Jadie, jag vet att du älskar mig. Ingen anledning att dölja det."
Jag fnyser medan vi går mot jordgubbsodlingarna (såklart).
"Så, Jad.." Vad är det med honom och smeknamn? "Något nytt hänt?"
Jag ler torrt åt hans fråga, harklar mig. Som jag känner Uriah vet jag att historien kommer ta lång tid att berätta trots dens korthet.
"Jo, du ser, vi har fått besök. Från Storbritannien", börjar jag.