Jakten på Percy Jackson (öppet)

Gideon nickade åt Lance fråga. "Det är väl bäst att gå och se vad som händer", sa han. "Kom, Nina". Han tog tag i sin lillasysters hand och vinkade med sig Lance. Kliandet hade börjat avtagit nu, tack och lov.
"Vad händer?" frågade Nina. En liten rynka hade dykt upp mellan hennes ögonbryn och hon såg undrande på folksamlingen som bildades runt Annabeth.
"Jag vet inte riktigt", svarade Gideon. "Vi ska gå och ta reda på det"
De kom fram lagom till att Keiron galopperade in i ringen. Kentauren såg med rynkade ögonbryn på samlingen av lägermedlemmar innan han vände blicken mot Annabeth.
"Vad försiggår här?" frågade han, fast det var inte så mycket som en fråga, utan mer en uppmaning att berätta.
"Jag hittar inte Percy. Han är inte på lägret", sa Annabeth och såg upp på Keiron. Gideon kunde se hur hon med en kraftansträngning höll sina känslor i schack. Kentauren öppnade munnen, men Annabeth fortsatte prata innan han fick en chans att säga något.
"Och han är inte i havet heller, jag har kollat. Ingen har sett honom"
"Det här är allvarligt", Keiron såg ut som om han befarade det värsta. Har harklade sig och försökte släta ut sina ansiktsdrag. "Är du säker att du letat igenom hela lägret?"
Annabeth såg ut som om hon ville slå till den gamla kentauren. "Ja! Han är inte här, Keiron"
"Såja", sa Keiron lugnande. "Jag tycker vi ändå söker igenom lägret tillsammans, innan vi tar till drastiska åtgärder". Han vände sig mot resten av lägermedlemmarna.
"Percy är försvunnen, och vår första åtgärd är att söka igenom lägret. Några av er sätter er och bevakar sjön och havet. Några söker igenom skogen, men ingen går ensam där. Be satyrerna om hjälp. Vi återsamlas vid amfiteatern om en timme, om vi inte har hittat Percy då så...", Kerion avbröt sig själv med en harkling. "Seså, ge er iväg"

Lance hade verkligen försökt lyssna. Han visste att det var super viktigt men trots det lyckades han inte få in all information. Allas små reaktioner och kommentarer gjorde att han tappade fokus och fick därmed inte en klar bild av allt som sades. Percy var tydligen borta och vi skulle söka igenom lägret för att se om vi kan hitta honom, det måste vara rätt tänkte han. Kerion hade sagt något om att samlas igen, mer uppfattade han dock inte. Han skakade lätt på huvudet och tittade mot Gideon och Nina.
"Ska vi bilda letar team?" Lance log genuint mot dem, kanske inte det bästa tillfället att vara glad över att få spendera tid med dem men Lance tog all tid han kunde få med Hermes stugan som vunnen tid. I hermes stugan blev han accepterad som han var, tillskillnad från hans egen stuga. De tyckte inte Lance förtjänade att vara en av Apollos barn, men de fick tycka vad de ville. Trots det tyckte Lance att det var skönt att komma undan dem, de hade ingen humor och de var alltid så seriösa. Värsta sömnfesten ju!
Lance tittade ut över lägret, det hade bildats små grupper som haövsprang åt var sitt håll. Han suckade lätt, vad händer om Percy faktiskt inte var här? Annabeth kommer bryta ihop ännu mer den stackaren tänkte han och tittade medlidande på henne.

Cat satte sig vid ett stenblock någonstans i skogen och granskade omgivningen runt sig. Hon svor tyst över att hon inte tagit med sig något att sysselsätta sig med. Hon började istället att pilla med sina naglar. Cat började nynna på en låt och började uttråkat att dra bort mossa från stenen. Hon slängde det lite överallt och hoppade ner från stenen.
Cat gick runt ett ganska bra tag innan hon visste vart hon var igen. Hon började gå mot sjön igen, tyckte att utsikten var fin och det var säkert lugnt där. Cat rynkade lite på näsan då det var allt annat än lugnt. Det var några lägermedlemmar som var där men inte av samma anledning som henne utan dom hade sina vapen på sig och kollade i vattnet. Hon suckade tungt och började att gå mot sin stuga. Hon stannade upp då hennes syster, Lulu tog tag i hennes arm.
"Percy är borta, vi måste leta efter honom." sade Lulu och log gulligt. Cat rynkade lite på pannan och skakade på huvudet. Varför var det så viktigt? Det var jätte vanligt att folk försvann för att dom inte ville bli hittade.
"Glöm det. Han har väl valt att sticka, det är inte mitt problem." sade hon och suckade lågt då Lulu såg helt förstörd ut. Alla i Afrodites stuga visste att Lulu länge först att få Percy, om det var för att krossa hans hjärta eller för att hon hade känslor för honom vägrade hon tala om. Cat suckade tungt men nickade lite. "Visst, vart ska vi börja leta?" undrade Cat och krokade arm med Lulu.

Emerys drog en hand genom sitt svarta hår medan Keiron pratade. Percy kunde ta hand om sig själv, det hade han bevisat ett antal gånger men medan alla runtomkring honom började skingras i små grupper kom han på sig själv att stå kvar. Han drog sig till minnes hur han under morgonen sett hur Percy gått förbi honom. Tidigt. Solen hade ännu knappt börjat sin färd över himmelen. Enda anledningen till varför Emerys kom ihåg det var för när han hälsat hade Percy inte sagt ett ljud. Och han brukade vara en schyst snubbe.
”Ska vi bilda ett letar team?” hörde Emerys och såg framför sig Gedion, hans lilla syster och Lance. Alla hans syskon hade försvunnit någonstans medan Emery varit djupt i sina tankar.
”Jag såg honom gå emot stallet i morse.” Emerys riktade inte sina ord emot någon speciell men hans blick drog sig emot Signe som stod en bit utanför klungan som fortfarande var kvar.

Signe kände blicken från Emery och höjde sakta ett ögonbryn, som frågande. Vad menade han med det uttalandet och var det riktat mot henne? Vad ville han henne? Håna henne igen, var det så kul eller?
Något av den trasiga sårade blicken fanns där för ett ögonblick innan hennes ögon åter blev hårda.
"Okej, ta och fråga pegaserna då, de bör ju veta." han var trots allt en Irisunge och de höll koll på de där hästarna. Väldigt mycket och bra koll. Signe gillade dem, att vara i stallet och vara med pegaserna. Men att vara där med andra kunde hon inte, det var då hon var ensam med dem hon kunde slappna av, tala till dem och släppa något på sin sköld.
Hon väntade in Emery och gick till stallet. Varför hon valde att följa med honom visste hon inte. Hon tänkte i alla fall sedan ta först tillfället i akt och smita ut i skogen, kanske ha ihjäl lite monster och ha kul.
Egentligen skulle hon väl ha struntat i Emery alls, ja varför skulle hon följa med honom, hjälpa honom. Han skrattade bara åt henne, han behövde ingen hjälp. Hon stannar tvärt halvvägs mot stallet skuffar Emery åt sidan. Inte som en knuff, men mer som en varning av vad han gjort mot henne. Sedan går hon mot vapenförrådet och grabbar tag i sitt svärd. Att inte vara ensam i skogen det struntade hon i, hon klarade sig själv det hade hon alltid gjort. Sedan begav hon stegen mot skogen istället.

Gideons hals kändes plötsligt tätare än vanligt. Han fick en obehaglig känsla av att det här hänt förut. Lägermedlemmar som bara försvann. Och sedan dök upp i fiendens led igen. Han strök omedvetet längs ärret på halsen. Men Percy skulle aldrig ansluta sig till fienden. Fienden var för övrigt besegrad. De hade vunnit. Han knep ihop ögonen för en sekund och vände sedan blicken mot Lance och log ett snett leende.
"Gärna det", sa han och klappade den kortare killen på ryggen. "Men jag tror det är dags att klä på sig först"
Gideon gjorde en gest mot sin fortfarande halvnakna kropp. De röda prickarna på höften blandade sig med de många ärr prydde hans vältränade kropp lite överallt. Han hade aldrig varit särskilt försiktig av sig, och många av ärren hade han fått redan innan han kom till lägret. Han hade varit ett sånt där typiskt "problembarn", det hade hans mamma gjort klart för honom flera gånger.
"Inte för att min kropp inte borde beundras", flinade han och blinkade åt några från Afrodites stuga som gick förbli. De bara rynkade på näsan åt honom och hans skrattade till. "Men om alla ska kunna koncentrera sig så är det kanske bäst"
Han böjde sig snabbt ner och slängde upp Nina på axeln igen innan hon hann reagera.
"Kom, Nina. Mot stuga 11!", ropade han och galopperade som en häst bort mot deras stuga. Nina skrattade högt och klängde sig fast för glatta livet. Han gav Lance ett leende över axeln för att visa att han förväntade sig att han följde efter.

Det var först när Gideon gestikulerade mot sin halvnakna kropp som det verkligen sjönk in hos Lance hur den andra var klädd. Lance hade varit för upptagen med att beundra hans ansikte för att lägga märke till resten. Han tittade ner på den längre killens bröstkorg. Helvete, tänkte Lance och rodnade. Vid kommentaren om att Gideons kropp borde beundras mumlade Lance tyst "du skulle bara veta". När han insåg att detta hade uttalats ut i det fria istället för i bara hans tankar rodnade han ännu mer och drog handen genom håret hoppandes att Gideon inte hört vad han sa.
Det lilla leendet han fick av Gid när han galopperade iväg med Nina, inbjudan rent av. En inbjudan att följa med de bort till stuga elva. Bort till där de skulle byta om. Inte för att han hade något emot att se på när de bytte om, tvärt om när det gällde Gideon. Problemet var att han visste inte hur han skulle reagera. Han blev nyss mer eller mindre inbjuden till att de Gideon byta om!! Lance tankar for iväg för ett ögonblick i en fantasibild av senariot som väntade. Han skapade snabbt på huvudet och kände hettan om kinderna. Lance riktade sin blick ner i marken och följde snabbt efter de bort mot stuga elva. " Du ses som ett syskon, du ses som ett syskon" upprepade han lågt för sig själv medan kan snabbt försökte komma ikapp Gideon och Nina.

Signe tvivlade på att Percy var i skogen, ändå var det dit hennes steg styrde. Hon gjorde det inte för Percys skull även om det var ett stort plus om han eller några ledtrådar fanns där. Percy hade hon aldrig talat med, han hade bara kommit till lägret och ställt till en massa. Blev erkänd och vann ära innan någon annan ens hann blinka. Hon visste att hon var orättvis i sitt omdöme, det var tack vare honom hon blev erkänd som dotter av Nike, och tack vare honom de besegrat titanerna.
Men nu var hon ute i skogen för att gå på monsterjakt, att döda, att vinna över dem. Hon var själv, mot det Keiron sagt, men hon klarade sig alltid.
Det bästa av allt hade varit att i strid vinna Percy åter. Att slåss mot något monster han kommit i klorna på. Men Percy kunde ta tillvara på sig själv, det kunde han.
Snart klev hon in bland skogens ris och träd, grenar knakade och hon hörde andra ropa hans namn. Men hon gick längre in, längre in så hon skulle bli mer ensam, klara allt själv, vinna. Hon var en dotter av Nike och hon skulle alltid vinna.

"Bort med dig", sa Gideon och kastade upp Nina på hennes överslaf med en enkel rörelse utan att stanna på väg till sin egen säng. Hon skrattade och rullade runt på mage och såg på honom.
"Ska vi leta efter Percy nu?" frågade hon och såg mellan honom och Lance.
"Precis", svarade han någon frånvarande samtidigt som han började leta efter något att ta på sig. Han visste att han hade sett sina jeans bara för någon dag sen. Han hade ingen vidare ordning på sina saker. Kläderna brukade han bara slänga på golvet på kvällarna när han klädde av sig för att sova.
För säkert tusende gången tänkte Gideon att han borde bli bättre på att hålla ordning på sina saker, samtidigt som han ställde sig ner på alla fyra för att titta in under sängen.
"Kom igen då", muttrade han och sträckte ut en hand under sängen. Han gav Lance ett snett flin över axel och blåste sedan bort luggen som fallit ner i hans ögon.
"Jag vet, jag borde städa", sa Gideon ursäktande, dock inte så seriöst. Han var en obotlig slarver, och han visste om det. Men man kunde ju låtsats.
Vissa av sakerna som låg under hans säng ville han inte ens veta vad det var, innan han fick tag i sina jeans, och med ett triumferande leende drog fram dem.
"Bingo!" sa han stolt och började dra på sig dem.
"Så, vad tror du om det här med Percy?", frågade han samtidigt som han drog upp gylfen på byxorna och plockade upp en av de orangea lägertröjorna som låg vid hans fötter. Men en smidig rörelse drog han den över huvudet. Han såg frågande på Lance samtidigt som han satte sig ner och började snöra på sig sina joggingskor.

Mitt liv kommer för alltid vara förstört för att jag missade det här rollet </3 x)