Fortsätt-att-skriva-historien

Men Ron såg genast vad som var fel.
"Hon har fått i sig en kärleksdryck!" utbrast han. "Hon tror att hon är kär i Umbridge, men det är bara bluff!"
"Åh, Ron! Vad du är duktig", sa Hermione och såg imponerad ut.
Ron rodnade men gav henne en kram medan Fiona och Natalie nickade instämmande.
"Vi måste rädda henne!" sa Harry.
"Men hur?" frågade Fiona.
"Enkelt", sa Ron, "vi..."

"...ger henne en enooorm regnbågsglass"
"Vad smart du är Ron" sa Natalie.
"Ehhm, är du säker på att det hjälper mot kärleksdrycker, Ron?" sa Hermione.
"Såklart jag är" sa Ron. "Jag har ju vunnit VM i att veta bäst när man ska ge folk regnbågsglassar"
"Hmm...ja, men jag tänkte..." sa Hermione och skruvade sina händer. "Men jag trollar väl fram en då" sa hon och trollade fram en stor krämig regnbågsfärgad glass. "Varsågod, Ginny" sa hon och gav den till Ginny.
"Åh, tack! Är den till mig?" sa hon.
"Såklart, ät den nu!" sa Ron lite otåligt.
"Okej, jag äter den" sa Ginny och skulle precis ta ett slick på den när Umbrigde sa:..

GLASSEN ÄR FÖRGIFTAD!!!!
jag hörde dom prata om att förgifta dig för att du gillar mig! tyst din gamla kärring.sa harry och kastade den paralyserade malfoy på henne.

Umbridge blev så chockad att hon svimmade. Ginny tvekade lite, men Hermione hade fått nog.
"Jag litar på Ron, så nu äter du av glassen innan jag förvandlar dig till en padda!" skrek hon argt. Ginny gav sin vän en skrämd blick och lydde genast. Efter att ha ätit upp glassen blev hon sig själv och slängde sig om halsen på Harry. Ron log mot Hermione som log tillbaka, innan alla fyra gick för att besöka Hagrid.
Natalie sken upp när hon fick höra om Vid-Behov-rummet så hon drog med sig Fiona dit.

"Jag måste prata med dig om en sak" sa Natalie. "Det är viktigt"
"Vad är det om?" frågade Fiona en smula oroligt.
"Jag berättar snart" var det enda Natalie sa.
Men plötsligt hoppade en rosa fluffig enhörning ner framför dom.
"Tjabba tjena! Om jag inte misstar mig måste ni vara Natalie och Fiona? " sa hen. "Jag har ett viktigt uppdrag till er"
"VA!" sa Fiona och Natalie i mun på varandra. "Ett uppdrag? Till oss"
"Ja" sa enhörningen. "Ert uppdrag är att..."

"...äta tio karameller på tre minuter!! Klara, färdiga, GÅ!"

Natalie och jag sate igång att äta alt vad vi orkade!

Till slut var alla karameller uppätna.
"Perfekt!" log den fluffiga enhörningen. Nu får ni önska er något."
"En simbassäng!" sa Natalie och Fiona i kör.
"Gärna en som är grund i ena delen, så jag kan sätta ner fötterna", bad Fiona. "Men ge även Natalie bra syn!" tillade hon vädjande för hon ville ge sin nya vän en gåva som tack för att hon skulle ge henne simlektioner. Enhörningen nickade och i nästa sekund var önskningarna uppfyllda.

"Jaa, nu ska jag lära mig simma" sa Fiona ivrigt. "Hur gör man?"
"Man tar simtag med ben och armar och så ska man..." började Natalie.
"Men vänta, hur tar man simtag?" avbröt Fiona henne.
"Jo, genom att göra så här" svarade Natalie och gjorde simtag i luften. "Men" sa Natalie och höll upp ett pekfinger i luften. "Det vore bra om vi hade badkläder. Eller hur? "
"Japp, väldigt bra" höll Fiona med. "Men hur får vi tag på badkläder? "

Som på beställning kom en massa husalfer fram med badkläder, handdukar och annat som var bra att ha i vattnet.
"Okej, nu har vi badkläder och tack vare dig som gav mig en bra syn, kan jag vara i närheten", sa Natalie. "Till en början är det bra om du har simdyna." Fiona nickade lydigt innan hon klev ner i den grunda delen av poolen.

Snart började poolen fyllas med elever, lärare, husalfer och även dödsätare som ville ta ett dopp. Remus Lupin hade bytt om till ett par blåvita badbyxor och tog en härlig simtur med lugna tag utan att blöta ner håret. Men när han befann sig vid den djupa delen av bassängen, fick han plötsligt ont i magen och kunde inte längre ta ett simtag. Han greps genast av panik och började vifta med armarna, samtidigt som han ångrade att han inte hade hållit sig nära kanten eller åtminstone låtit bli att äta för tio minuter sen.
"Hjälp, jag har fått kramp! Rädda mig!" ropade han skräckslaget och fick klorvatten i munnen. "Jag sjunker! Hjälp!"
Men alla var för långt borta för att höra honom.
"Ta det lugnt", sa en bekant kvinnoröst plötsligt. "Det är ingen fara."
"Tonks?! Tonks, hjälp! Jag kan inte simma!" skrek Remus innan vattnet slöt sig över huvudet på honom ett par sekunder. "Skynda dig! Jag drunknar!" ropade han när han nådde ytan.
"Jag ska hjälpa dig", sa kvinnan, "men jag är inte Tonks."
"Jag drunknar!" ropade Remus. "Jag kan inte simma! Jag har fått kramp! Rädda mig, jag bottnar inte! Hjälp!"
"Men jag är inte Tonks!" upprepade kvinnan.
Men innan Remus hann säga något sjönk han mot botten. Han trodde att det var slutet, när han kände en arm om midjan. Han blev förvånad när han såg vem som hade dragit upp honom.