Emelie

Finns för dig också gumman♥

kram ♥ hoppas att det blir bra.
Något litet kan bli så stort men jag hoppas att det går bra och löser sig för dig ♥

Tänkte skriva ett kapitel eftersom jag och Emelie har haft kontakt, men jag är fortfarande inte säker på att hon ens öppnat mitt brev - men jag skriver i alla fall.


Kapitel 7
Jag vill tacka dig för våra elva månader,
det har varit mycket skratt men också mycket tårar.
Men du var min hjälte, du stoppade mitt plågande,
mot min depression och du gjorde så att jag vågade...


Min mobil gav ifrån sig ett läte. Jag kastade mig över den, och jag fick en liten chock.
Emelie hade skrivit ett kort meddelande:

du ringde.

Jag fnös.
Jo, jag har gjort det den senaste månaden.
Jag skrev tillbaka:

ja.

Jag var på lite dåligt humör, men det berodde konstigt nog inte på Emelie.
När jag och några ifrån min klass hade gått upp ifrån gympasalen så sa en av dem något som fick mig att bli riktigt sur:
- Alltså du, Freja!
- Mm? sa jag frånvarande.
- Du har ju typ en ätstörning! Du har ju värsta dieten och sånt...
- Jag har ingen ätstörning!
Det var sant.
Jag var frisk.
Men var inte nöjd.
De flesta i min klass tänkte börja gå till gymmet; själv tänkte jag inte det.
Aldrig.
Mobilen pep till igen.

något speciellt?

Jag blev genast ledsen igen.
Du skriver en jävla smiley, som om allting var okej?
Men jag påpekade inte det.
Jag skrev inte ens att om en dag så skulle det ha varit exakt en månad sedan jag blivit arg.
Istället skrev jag:

nej.

Det var inte sant.
Jag ville säga så mycket, men visste inte vilka ord jag skulle välja. Hur mycket jag än skrev i min dagbok, och hur mycket jag än försökte prata med min enda vän så gick allting åt skogen.
Jag hade till och med skickat ett brev till Emelie. Där stod det allt; hur mycket jag saknade henne, och att hon fick avgöra hur det skulle bli.
Jag undrade vad hon ville - skulle hon komma tillbaka till mig eller inte?
Jag hade dött varenda dag i en evighet innan jag träffade henne, men sedan försvann hon ifrån min värld och jag började dö igen.
En långsam och plågsam död.
Sedan levde jag igen.
Och sedan dog jag samma tragiska död.
Inombords.
När Emelie inte skrev något så skickade jag ett lite längre meddelande:

har du fått mitt brev? om inte så kommer det om ett par dagar.

Men jag visste att brevet hade kommit fram.
Jag visste det.
Säkert.
100 %.
Men Emelie hade kanske inte ens öppnat det.

Jag gråter nästan här. Du fångar verkligen sorgen när du skriver.

SHit vad bra!! Nya JK Rowling !

Asså du är så DUKTIG! Du är verkligen modig som vågar skriva om dig själv. Tusen kramar till dig och hoppas det löser sig♥

Ojj, det där rimmade

Jag är nära gråten. När man läser uppfattar man verkligen sorgen som du skriver i en själv.
Jätte modigt och jätte bra skrivet. Massa kramar! ♥

:"C
MER♥

Tack för stödet, uppskattar verkligen allt ni skriver. ♥ ♥

OBS!
Jag har träffat folk på internet, men jag kommer endast skriva deras tre första bokstäver i deras förnamn, och deras '' namn '' kommer vara i röd text.
Och det kommer bli en liten '' minnesstund '' där jag citerar saker som jag minns.
När Emelie '' säger '' något så är det lila text, och när jag säger något så är det bara vitt.

Kapitel 8
Men om du ser mig i ögonen så säger dem,
att vi kan bara vara dem vi är,
så ge mig inga skäl för vad vi än kallar det,
så är det bara...


Det skulle vara ungefär trettio dagar tills det var den 17/1. Lite mer kanske.
Vad skulle jag göra då?
Gråta?
Fira?
Inget alls?
Jag kände mig spyfärdig; meningen var ju att vi skulle fira tillsammans.
Våran årsdag.
Jag kände mig ganska tom; inga känslor alls.
Jag hade funderat på att släppa allt som jag hållit så hårt om.
Internet.
Vänner på internet.
Och börja leva ett normalt liv.
Utan människor som jag träffat på internet.
Egentligen skulle det vara rätt taskigt.
Skulle jag släppa allting?
Skulle jag kunna klara mig utan Nat?
Som alltid funnits för mig?
Okej, jag skulle lätt klara mig utan Her.
Hon var utan tvekan en idiot.
Uppenbart för precis alla.
Och vad skulle hända om jag skulle lämna Sof?
Hon som alltid behövt min hjälp?
Skulle det var själviskt?
Och skulle jag kunna släppa Emelie?
Jag kände för att kräkas.
Aldrig.
Det skulle inte gå.

Man kan nog aldrig lämna någon helt. Det skulle vara omöjligt.
Endast en hjärtlös människa skulle kunna göra så.
Jag satt stilla och lyssnade på ekon i mitt huvud, minnen...

'' Men du, jag ska gå till affären! ''
'' Varför ska du gå dit? ''
'' Jag ska köpa choklad. ''
'' NEJ! Gå inte! ''


'' Dudududu! ''
'' Ja? ''
'' Min lillasyster har en fisk, och när man trycker på den så åker ögonen ut! ''
'' Va!? ''
'' En leksak alltså! ''



'' Jag har skickat min helium röst nu! ''
'' Okej, jag ska lyssna på den! ''


Jag märkte att jag hade blundat. Jag mindes vad hennes helium röst sa.
Nästan.
Det hade varit '' i love you '' eller '' jag älskar dig ''.
Ljög du?
Bästa vänner ska inte ljuga.
Regel nummer ett.
Men jag antar att du bröt regel nummer ett.

Superbra!!!!