Den vita frun

I love it ♥ Stackars Marietta

Isabelle Granger: Vill du veta en hemlighet? Hon är under din säng...
Lovisa Granger: ♥
JustMe!: DET KOMMER NU! ♥
Rasmus potter: Tycker också synd om henne...

Kapitel 9
Dagboken


Jag var minst sagt uppskakad. Johannes ledde mig ut ur rummet, och Katrin gick efter. Det gjorde ont i mina ögon, det kändes som om de skulle tränga ur sina hålor när som helst. Inne i sovrummet låg Roger på en av sängarna och spann. Jag tänkte ta ett djupt andetag, men ingen luft kom in i mina lungor. Johannes stängde dörren efter oss, och viskade:
- Det kan inte vara sant...
- Jag sa det, jag sa det! tjöt Katrin.
Jag kunde inte tala längre. Jag föll bara ner på en av sängarna, och stirrade mot ingenting.

Ungefär efter en timme efter att Marietta hade dött så hade jag återfått talförmågan. Jag kände en stark lust att gå tillbaka till Marietta och bära in henne i rummet. Jag ville se henne, kontrollera att hon verkligen var död. Men innerst inne visste jag att Marietta var stendöd, och att vi inte borde lämna rummet. Johannes sa chockat:
- Jag fattar inte... Vem...?
Katrin som snyftat i ett hörn sa med darrande röst:
- Det är ju uppenbart! Den vita frun!
- Lägg av, det är bara en gammal legend, och en lögn! sa Johannes upprört.
Katrin skakade på huvudet, och sa tyst:
- Jag ville inte oroa er...
- Va? väste jag hest.
Ifrån fickan tog hon fram en liten anteckningsbok, och omslaget höll på att ramla av. Hon slängde iväg den till Johannes, och han slog upp den. En av sidorna var vikta, och han harklade sig. Johannes läste tyst för sig själv och hans ögon blev större och större för varje rad. Sedan gav han den till mig, och jag läste för mig själv:


Idag hittades tant Britta i badkaret. Det var en skrämmande åsyn, och jag hade aldrig sett något så blodigt förut. En av kungens tjänare lyfte bort henne därifrån, och hon skall begravas imorgon. Kungens dotter är förstås uppskakad, och hon hålls inlåst inne i sitt rum. Jag antar att kungen är orolig för att något skall hända hans lilla flicka, men jag tror att det här bara var en tillfällighet. Dessutom fick jag reda på att hon inte dog av hugget i halsen; hon dog av gift. Kungens privata läkare undersökte tant Britta, och i munnen hittades en kapsel som hade släppt ut gift. Enligt läkaren ska hon ha dött på momangen.
Ögonen hittades också, under badkaret. Det är en otrevlig stämning i slottet, men det är knappast troligt att vi ska bli anfallna. Jag håller fast vid min åsikt; det var säkert ett självmord, knappast ett mord. Och som jag skrev tidigare, en liten tillfällighet. Britta hade ju sina privata problem, hon har minsann sagt ett och annat till mig.

Jag snörvlade, och sa med tjock röst:
- Det här har j-ju hänt f-förut...
- Men den där tanten hade ju dött av gift, sa Johannes fundersamt.
- Marietta kanske också gjorde det! skrek Katrin.
Johannes vände sig mot henne och frågade:
- Varför höll du det hemligt?
- Det var otäckt..., viskade Katrin.
Johannes fortsatte bläddra i dagboken, men det fanns inga fler anteckningar. När han såg att jag börjat gråta så sa han lugnande:
- Jag går och tittar om det finns någon kapsel i hennes mun.
- Nej, Johannes, gör det inte! skrek jag.
- Jo, jag gör det. Jag kommer snart tillbaka.
Jag lät honom gå, men var rädd för vad han skulle säga när han kom tillbaka - om han kom tillbaka.

O.o Mer nu.. ÄR HON UNDER MIN SÄNG NEEEEJ <

O.O
BÄST BÄST BÄÄÄÄST!!! ♥
Riktigt läskigt, behövde tända lite fler lampor i mitt rum ^^
GAAAH. MER NU.
Och om du undrar varför jag inte skrivit på länge, så är det att jag tydligen har råkat avbevaka :c
Fick en chock när jag såg att någon hade skrivit här, för att jag inte hade fått upp det, eller nu hur man säger det.
MER NUUUU.

VILA I FRID MARIETTA !! >8'''D

Aha xDD

R.I.P Marietta... MARIETTA EDGECOMBE.. JAG HATAR MARIETTA EDGECOMBE! Ehh.. Förlåt.. Jag ville inte störa minnesstunden..

HATAR HENNE MED, VILKEN ÄCKLIG SKVALLERBYTTA, HATAR HENNE AV HELA MITT HJÄRTA.


Men, aa, i vilket fall, NYTT KAPITEL:


Kapitel 10
Pianot


Jag var rädd, nervös och ville bara hem. Jag vågade inte gå ut i korridoren för att se hur det gick för Johannes, jag satt bara stilla och bet bort skinn från läppen. Och plötsligt slogs dörren upp, och Johannes klampade in. I handen höll han något litet, som hade gått sönder på mitten. Han sa tungt:
- Jag vet vad det här är. Man stoppar in den i munnen, och knäcker den med tänderna. Man dör fortare än vad ni tror.
Jag nickade, och kände mina brännande tårar bakom ögonlocken. Katrin sa vettskrämt:
- Men då har hon ju blivit mördad!
Johannes suckade och nickade. Han satte sig bredvid mig, och klappade mig på axeln. Mitt i den sorgliga stunden hördes ett ljud som klingade i mina öron. Det hördes igen... Igen... Jag utbrast:
- Ett piano!
Johannes såg chockad ut, och sa sedan osäkert:
- Vem spelar på pianot egentligen?
Han hade rätt - det fanns bara en person. Mördaren.

Jag sprang för allting, jag sprang för livet och jag sprang för Mariettas skull. Jag följde de klingande tonerna, och Johannes skrek bakom mig:
- Sara, nej, stanna!
Det lät som om Katrin också sprang efter. Jag kände mig rädd, men ibland måste man trotsa sin innersta rädsla. Att möta den som krossat ett liv skulle bli det otroligaste jag gjort, och det mest läskiga. Jag slet upp dörren till rummet där pianoljudet kom ifrån, och...

Jag sprang rakt in i rummet, och när jag kommit till rummets mitt så kände jag någonting falla ner över mig. Ett rep slingrade sig runt min hals, hårdare och hårdare. Snart kändes det som om jag skulle svimma, som om allting skulle försvinna. Jag kippade efter andan, men ingen luft kom in i mina lungor. Johannes och Katrin störtade in i rummet, och Katrin drog fram sin kniv. Hon skar av repet, och jag ramlade ner på golvet. Innan jag svimmade hann jag se vem som satt vid pianot.

O.o NU MER! ASSÅ GUD JAG ÄR SÅ HIMLA.... CHOCKAD! MER NU, LILLA FLICKAN POTTER!

Å GUD O.O
SPÄNNADE. MER. GAH. MER. MER. MER. ♥