Dafina och jag

ja, och den är bra

Skulle bara kolla så att allt var bra,

HEJDÅ!!!

*slutar bevaka*

Kapitel 10

Dafinas sovrum var det mest besynnerliga rum Josefine någonsin varit i. Alla väggarna var gröna, utom en; den sista väggen var lila med stora gula blommor. Hennes säng var formad som en snäcka, och på mattor som såg ut som vatten. Hon hade en gammal TV, en tjock, och en bokhylla. På bokhyllan stod det filmer och småprylar, och ett fotografi. Det var Dafina och en mycket gammal tant, förmodligen hennes mormor. Dafina sa vänligt:
- Du får sitta ner.
Josefine satte sig på snäcksängen. Den var otroligt mjuk. Dafina letade bland filmerna och frågade:
- Har du sett den här?
- '' En julsaga ''? Det är faktiskt höst, påpekade Josefine.
- Men den är väldigt bra.
Josefine suckade och sa:
- Okej då.
Dafina log och sköt in filmen i DVD-spelaren.


På onsdagens extralektion i bild så hade Josefine fått gott om inspiration. Hon målade en flicka som låg på massvis med löv. Trots att flickans näsa blev lite sne, så blev Josefine väldigt nöjd. Olle verkade också bli det:
- Mycket imponerande Josefine, mycket bra!
Dafina och Josefine fick uppgiften att skugga, men de hade båda två lärt sig för längesen. Istället målade flickorna en tavla tillsammans. De tog penslar, doppade i färger, och skvätte på duken. Snart var hela målarduken fylld med färger. Tillsammans förbättrade dem tavlan genom att blanda ut färgerna en aning. Olle verkade dock tycka att deras idé inte var den bästa:
- Ni är väldigt, hm, kreativa. Men ni slösar bort skolans färger!
Efter den lilla utskällningen fick de gå. Tillsammans cyklade de till hunddagiset.

MER♥

Kapitel 11


Halloween kom snabbare än vad Josefine hade räknat med. Innan hon visste ordet av så ringde småungar på dörren och tiggde godis. Josefine klagade hos Dafina:
- Herregud, massor med äckliga småungar kommer hela tiden och mer om godis!
- Åh, det är väl bara trevligt? sa Dafina stillsamt.
- Nej! De kan väl köpa godis som vanligt folk!
- Men du tiggde inte du godis när du var liten?
Josefine teg, och Dafina sa triumferande:
- Just det.

Dessutom började både Josefine och Dafina få fullt upp. De hade nu tre hundar var att gå ut med; Ubbe, Billy, Smilla och Maja. De två nya hundarna de gick ut med var två tikar, förmodligen collie. Båda hundarna hade väldigt söta namn, Ayna och Lily. Josefine kunde faktiskt inte neka till att hundar var riktigt underbara djur; Ayna var hennes favorit. Hon var stillsam och var inte så '' på ''. Dafina gillade helt klart mest den fula boxern Smilla, som var mycket lekfull. Tillsammans gick de efter skolan och rastade hundarna. Dafina sade glatt:
- Där ser du, hundar är så fantastiska!
- Snarare gulliga, sa Josefine.
- Vissa hundar räddar sina ägares liv.
Josefine fnös och insköt:
- I filmer och böcker!
- I verkligheten också. Det stod tidningen..., började Dafina men Josefine avbröt henne.
- Jag fattar!
- Bra. Och dessutom rastar vi ju hundarna för en god sak. Pengarna ska vi ju skänka till barnen i Syri...
- Ja!

När Josefine och Dafina var på väg hem igen, så ringde Josefines telefon. Hon svarade med en suck, och hennes mammas röst hördes i luren:
- Hej, Josefine. Var är du?
- Jag är på väg hem, svarade Josefine.
- Själv?
- Nä, med Dafina.
- Jaha, har ni haft kul då?
- Visst.
- Bra... Jo, jag undrade ju då...
- Mm?
Hennes mamma var tyst ett tag innan hon sa:
- Du kanske kan bjuda hem henne på middag?

MEEER♥
Du skriver så himla bra :"

bra

Juliett Waterfall, hihi, sötnos. ♥


Kapitel 12

Josefine störde sig på sin pappa. Han stod och kikade ut vid fönstret varje minut, för att se när Dafina skulle komma. Josefine visste mycket väl att han tyckte illa om att Dafina skulle komma, som om hon var orsaken till att Josefine kommit försent hem. Josefine sa kyligt:
- Det är faktiskt inte Dafinas fel att jag...
Hennes pappa viftade bort hennes ursäkt:
- Jag förebrår henne ingenting.
- Mm, säkert! sa Josefine halvhögt.
Josefines mamma hade dukat fram, och verkade glad över dagens middagsgäst. Hon sa skarpt till Josefines pappa:
- Skärp dig nu, och uppför dig. Dafina kommer när hon kommer.
- Mm, precis pappa! instämde Josefine.
Därefter slutade Josefines pappa titta ut genom fönstret med bittra blickar.

Klockan prick sex hördes dörrklockan. Josefines pappa försökte komma först till dörren, men Josefine hann före. Hon slog upp dörren och gapade. Dafina var alltid naturligt söt, men hon liknade mest ett underverk den kvällen. Hennes långa fläta var prydd med fjärilar i orange, och hon bar en orange klänning. Den var ner till knäna, och hon hade svarta tights. Hon sa glatt:
- Hej igen!
Josefine fick bara fram en grymtning, eftersom hon hade drabbats av en tillfällig stumhet. Hon följde Dafina in till köket, och det förvånade inte Josefine alls att hennes pappa sa med en bitter röst:
- Åh, där är du.
Dafina ignorerade hans bitterhet och sa muntert:
- Åååh, vad fint ni har det!
Josefines mamma log och sa:
- Tack så mycket.
- Jag tycker väldigt mycket om pumporna ni har i eran trädgård. Har ni skurit ut dem själva? undrade Dafina intresserat och hon tittade ut genom fönstret.
Josefines pappa sa belåtet:
- Jag har skurit ut dem.
- Vad duktigt gjort, berömde Dafina.
Josefines pappa verkade falla lätt för Dafinas smicker. Josefine visste att det Dafina sa var sant, men de flesta skulle nog trott att hon bara så sa för att bli omtyckt.

Under middagen var det mycket skratt. Dafina berättade många skämt och händelser, och Josefines pappa skrattade högst av alla. Till slut förbjöd Josefines mamma honom att dricka mer vin, i tron att han började bli berusad. Men han fortsatte skratta för varenda mening Dafina sade. Under desserten började de dock ha ett lite mer '' allvarligt '' snack. De pratade för fullt om barnen i Syrien, och Josefines mamma sa stolt:
- Jag är så glad över att ni är så osjälviska!
Josefine hade inte haft så trevligt på en evighet. Det kändes som om hon var tillbaka till den förra staden hon bott i, där hennes familj alltid var glada. Men det kändes ändå bättre i den nya staden, och Josefine visste vad det berodde på; Dafina betydde mer än allt för Josefine, men hon hade ganska svårt att erkänna det för sig själv. Utan Dafina så skulle hon inte haft någon att prata med, hon skulle inte få se nya perspektiv...
Efter desserten fotograferade Josefines mamma Dafina och Josefine. Det blev ansiktsbilder; Dafina log med hela ansiktet, och Josefines ögon tindrade av lycka. Det var en av de bästa stunderna i Josefines liv.

MEER♥

Bra Bra Mer