Elementens Krafter [SV]

Ska försöka skriva imorgon, läsa din nya FF Amaanda och svara på ugglor, men nu måste jag sova! ♥

Åh toppen
Kom bara ihåg att inte känna någon press, haha. Ta itu med det viktiga först.
Roligt att se dig igen förresten! Det har varit tråkigt på mugglis utan dig ♥
Oh, sweet dreams! ^^
*Tittar på klockan* Oh crap. Jag borde också sova x)

♥

Ah... Trodde du hade skrivit ett till kapitel kanelpumpa, när jag såg att tråden var oläst. Äh, man har fullt upp med annat ibland.

Ha det så gött, på återseende

Sådär! Nu kommer det ÄNTLIGEN ett nytt kapitel - har inte någon direkt ursäkt för hur länge det tagit för mig att skicka ett kapitel igen Men ska verkligen försöka bättre mig, och skicka mer regelbundet - inte långt kvar nu, säger jag bara Kram på er, alla ni som fortfarande läser!

7.
Hyenne:

Jag och Emilio strövar igenom sanden. Det finns inga som helst spår av varken nemer, Naomi eller hennes varg.
”Tror du att de kan ha valt vägen igenom skogen eller över fälten?”, frågar jag Emilio och vrider huvudet mot axeln där han sitter. Jag känner hur tröttheten nästan gnisslar i benen.
”Jag vet inte...”, säger Emilio med sin klena lilla röst.
”Du har ju en nos.”, föreslår jag. Emilio stirrar rakt på mig med de mörka ögonen. ”Men det kanske är svårt, den är ju ganska liten.”.
Emilio fortsätter bara att stirra rakt fram, jag inser att han är förlamad av skräck. Hans tankar flödar inte längre fritt genom mitt huvud, utan är bara en entonig sång av mummel. Jag snurrar på huvudet och ser upp mot en ås som ligger snett bredvid oss. Ett moln av sand kommer farande rakt mot mig och skräcken ilar sig in i mig också. Jag slänger mig ner i sanden. Jag vet inte vem eller vad som finns bakom den storm som börjar ta fart, och jag är inte helt säker på att jag vill veta. Det blåser hårdare. Det känns som vi ligger stilla i timmar och bara väntar på att vinden ska lägga sig, så den som var här nyss får syn på oss och kanske dödar oss. Snart lättar vinden och jag känner små vattendroppar träffa mitt huvud. Jag ser en skugga, en stor skugga. Någon som lutar sig över oss.
Jag hör en röst och tunga steg. Hjärtat skuttar hit och dit, jag blundar och försöker att andas.
Tröttheten och rädslan överrumplar mig, och allt blir svart.

Luka:

Det är sand överallt. I ögonen, munnen och i näsan. Castor kastar hit och dit.
Jag hör en röst alldeles bakom mig. En mörk, sträv och otäck röst.
”Tack grabben.”, säger den och försvinner. Jag och Castor vänder på en femöring, men jag är helt säker på att jag hörde någonting.
”Luka, mina ben...”, börjar Castor. Jag lyssnar spänt efter den andra rösten. ”De sjunker.”.
Det tar lite tid innan jag inser vad Castor just sa. Jag kollar ner mot marken, jag kan bara se virvlar av ljus sand. Jag glider ner ur sadeln, och träffar marken med ett plask. Sanden är blöt och mjuk, och man sjunker snabbt. Jag står där, panikslagen, och försöker överväga mina och Castors chanser att ta oss ur det här, men vi sjunker allt snabbare. Plötsligt ser jag en svart handske i sandstormen, den räcker ut handen mot mig. Snabbt greppar jag tag i Castors tygel med ena handen, och i handsken med den andra. Den som hjälper oss är onaturligt stark, för den lyckas dra loss både mig och Castor från kvicksanden. Trots det är det jag som sjunker ner utmattad på marken när vi äntligen är säkra.
Sanden svider i ögonen och Castors hovar dunsar omkring mig.

Huvudet bultar tungt och jag spottar ut sand. Det fläckas framför ögonen när jag reser mig upp.
”Castor?”, vrålar mitt huvud. Han syns inte till. Jag ser havet, och börjar pulsa genom sanden. Jag minns allt som hände genom ett töcken. Alla spår är utsuddade. Jag når havet och kastar mig ner i vågorna. Jag önskar snabbt att vattnet var drickbart, det svider i strupen.
Jag bestämmer mig för att ta mig upp mot skogen, för att försöka hitta ett vattendrag.
Mina ben lyder mig knappt och jag får kämpa genom sanden. Jag undviker noga det ställe där jag har för mig att det fanns kvicksand, men plötsligt litar jag inte på mig själv. Var det trots allt bara en dröm?
Jag når skogsbrynet, luften är sval och fuktig i skogen. Det tar inte lång tid innan jag hittar en damm, jag ser något stort stå i vattnet.
”Luka!”, hör jag eka mellan trädstammarna.
”Castor!”, vrålar jag tillbaka, fylld av glädje och hopp. Castors huvud hänger ner mot vattenytan.
Jag dricker av vattnet och ser sedan på Castor. Han har breda sår över hårremmen.
Hans mörka ögon är matta och trötta.
”Andarnas himmel, Castor! Vad har hänt med dig?”, utbrister jag försiktigt medan jag undersöker såren med handen. Castor ruskar på huvudet och ser på mig.
”Sanden var överallt. Någon jagade mig in i skogen, bort från dig.”, säger Castor medtaget.
”Vem?”, frågar jag ursinnigt.
”Jag har ingen aning, Luka. Någon jagade mig med en häst, slog mig med ett svärd.”, suckar Castor.
Jag hämtar stora löv från en buske, jag använder dem för att tvätta och plåstra om såren. Jag sadlar av Castor, och rotar i packningen.
”Vi måste ha någon mat.”, muttrar jag för mig själv.
”Jag såg flickan.”, säger plötsligt Castor.
”Flickan?”, ekar jag oförstående.
”Den du skulle hitta. Den rödhåriga flickan.”, förklarar Castor.
”Var det hon som jagade dig?”, frågar jag oroligt. Castor ruskar kraftlöst på huvudet.
”Nej, jag såg inte. Det enda jag såg var en skymt av att hon var fastbunden på hästen som jagade mig.”, säger Castor. Jag sjunker ner på en stor sten, som finns i mitten av den lilla dammen, och plockar fram några vidbrända brödbitar.
”Vill du ha?”, frågar jag Castor även fast jag vet att han inte äter bröd.
”Nej tack.”, säger han artigt. Jag brukar alltid fråga samma sak till honom varje gång jag ska äta.
”Du borde faktiskt äta något.”, mumlar jag med munnen fylld av bröd. Castor frustar som svar.
”Är du inte ledsen för vi misslyckades?”, frågar Castor istället.
”Misslyckades med att hitta flickan och misslyckades att beskydda dig.”, fyller jag i. ”Jo, men jag har inte gett upp än.”.
Castor ser på mig med en uppgiven blick.
”Vi ska hitta henne, vi ska befria dem båda.”, säger jag bestämt.
”Varför? Du känner ju ingen av dem. De kanske är brottslingar.”, försöker Castor.
”Vad har nemer för intresse av två små brottslingar? De har något värde, och jag ska ta reda på vad.”, säger jag.

...

ALLTSÅ kanelpumpa O______O
Jag läste det här igår kväll och (liksom du var jag väääldigt trött) och jag dog. Jag har typ glömt bort hur sjukt jäkla awesome det här är. Och sen blev jag ledsen! För du säger att det kommer att ta slut så småningom! Nonononono det får det inte göra! Aldrig, aldrig någonsin!
Lova att du börjar med någonting annat då! För jag är helt besatt av allt du skriver (det låter helt fel, men det är sant.)

*Lugnar ner mig*

Jag är lite orolig för dig också. Hur går det med allt? Har läxorna i skolan lugnat ner sig? :3

Bamsekram till dig, little writer! ♥

Tack kära du! ♥
För att besvara dina synpunkter, or what to call it:
- Skolan har lugnat ner sig! Snart är det jullov, och då kommer det finnas mycket tid för bland annat Mugglis!
- Efter denna berättelse planerar jag att börja på nästa, haha, skriver olika berättelser nästan varje dag så detta blir inte det sista som kommer ut här :3 tyvärr...
- Jag är besatt av det du skriver... Just so you know c:
♥ ♥ ♥

Bamsekram tillbaka! ♥

-Yeey vilka goda nyheter! Snart är det slut på skolstressen!
- NLBÖGKFDSGVFKBÖLSVGFKLNÖVGFSJBLÖDFGVÖJBLVG YIIIIIIH! Gaaah! Det gör mig så glad! Jag älskar alla dina berättelser (det vet jag att jag gör, trots att jag bara läst en enda.) För dina ord är så amazing att vilken berättelse som helst ur din fantasi kan få liv (sounds poetiskt, haha )
- Ååh snälla du! Jag förstår inte hur! X)
Jag kommer alltid att älska det här, friend! < 3 Du är bäst! (Och jag menar det verkligen.)

IHHHH, thank uuu sweetie!
Men, Amaanda... Vad är det att inte förstå??? ALLA älskar dina berättelser. Du är troligtvis den duktigaste författaren här på Mugglis (PÅ RIKTIGT), just sayin'. ♥

Äntligen fortsättningen! Och kapitlet gör mig absolut inte besviken, du skriver så grymt bra!
Jag längtar till fortsättningen men jag vill inte heller att den ska ta slut. Vad ska man göra då?

super bra skrivet!

kanelpumpa
Gaah! Tack. Suck. Jag är så dålig på att säga tack. Det är så mycket enklare att bortförklara sig x3 *host host* I should shut up now

Men jag bara MÅSTE säga att du har fel. (Trots att jag blir väldigt glad när du berömmer mig cx)
Allvarligt talat kanelpumpa! Jag kan inte fatta att DU säger såhär till mig! Titta på det DU skriver istället! Jag överlever för fasen inte ett enda kapitel utan att avlida av awesomeness. Det är så sjukt bra och välformulerat allting.
Dina ord är som en jäkla drog. Och jag önskar SÅ att det fanns bättre ord att beskriva din talang med! Det är så korkat. Nya ord behöver allvarligt talat att uppfinnas!
Det är så svårt när man inte kan förklara hur duktig någon är. blööööh DX

Jag svimmarl. Every damn time.
Just sayin' .__.