The diary [SV]

Förlåt så hemskt mycket att det här inlägget tog så himla lång tid att skriva, jag har bara så mycket att göra nu när mina skoldagar bokstavligen är till halvfyra/fyra varje dag...

Men här kommer det, hoppas att ni gillar det!

OBS! Första stycket handlar om att skära sig själv, så om du är känslig mot det så rekommenderar jag dig att inte läsa det, eftersom det ändå inte kommer komma med så mycket mer om det ämnet, så du kommer inte missa någonting. Men jag har inte skrivit det så tydligt alls egentligen, så ja. Men jag bara varnar er.





_______________________


28/8– 13
För ungefär två månader sedan lovade jag min bästa vän att jag aldrig skulle skada mig själv. Jag sa att det bara var idiotiskt och att jag inte var en av de där som gillar blod och såna saker ändå.
Nu däremot är det helt tvärtom. Ingen förstår att jag har börjat ta på mig mer armband och långärmade tröjor för en anledning, de tror bara att det är min stil och att jag gillar det. Egentligen älskar jag att ha på mig båda de sakerna, men nu har det bara blivit så mycket större för mig. Jag vill sluta, men det är bara så himla svårt.

Jag började förresten skolan för lite mer än en vecka sedan, och utan att få ångest vid lunchen går det bra.
Och nej, jag får inte ångest för att jag inte vill äta eller något, utan för att ingen annan i min klass knappt äter heller, i alla fall inte de tjejerna jag är med, vilket verkligen får mig att må bättre.
Jag kommer väl ihåg i början av förra höstterminen att en av de populäraste killarna i min klass sa till några av mina kompisar, som redan då åt väldigt lite, att de bara var fåniga och knäppa som knappt åt något. Men människor ändras antar jag, för i mitten av förra terminen satt vi två bredvid varandra på matten, och han sa att han inte skulle äta, utan att han skulle gå direkt till gympan. Jag kommenterade det inte eftersom jag inte brydde mig så himla mycket, jag trodde bara att han kanske inte var så hungrig. Men nu när jag ser honom i matsalen har han mindre på tallriken vad de tjejerna han sa till förra året hade, och han hade nästan panik igår när han inte kunde hitta sitt gymkort.
Jag är orolig för honom, för vi är faktiskt väldigt bra vänner, och för att vara helt ärlig skulle jag hellre vilja hänga med honom och hans kompisar hela dagen än mina tjejkompisar som knappt pratar om något annat än kändisar och smink. Missförstå mig inte, jag älskar mina kompisar, det är bara det att de inte förstår hur lite jag bryr mig om mode och smink, eller hur mycket jag tar åt mig när de lekfullt talar om för mig att jag tjock, slö eller att jag är en tönt.


Och bara för att slänga in det här såg jag er på bussen idag. Jag såg er faktiskt förra veckan också på bussen, fick panik, och kollade ner på min mobil och ignorerade er totalt. Jag menar; vad skulle jag annars göra?
Men idag tittade jag faktiskt på er och mötte era blickar typ en gång var när ni gick på bussen, men ni båda tittade bort snabbare än blixten, och jag börjar starkt ge upp hoppet på att någonsin ens prata med er igen.

”Hörs” nästa gång antar jag.

/L.S

BÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ!!!

Naj.
Stakare
Men asbra skrivit.=)

Awesome. ♥

*Bevakar*
Jättebra skrivet!

Aw Jättebra!

♥

Gör inget att det dröjde♥

stackare ♥
Men jättebra skrivet

Okej jag har ärligt talat ingen ursäkt alls till att det tog så lång tid med det här kapitlet, jag är bara seg antar jag haha c:

Hoppas ni gillar det! ♥

_____________________

14/10– 13
I förrgår fick jag ett sms från en av mina killkompisar. Han skrev att han gillade mig mer som än en vän, och jag sms:ade genast min bästa kompis och frågade henne om hon visste om han var seriös eller inte;
Han var seriös. Jag gillar honom mycket, mycket mer som en vän, och jag kände mig så skyldig när jag skrev att jag inte kände samma sak, men att jag fortfarande hoppades på att vi kunde vara vänner.
För bara några veckor sedan trodde jag att jag skulle bli jätteglad om någon sa att den själv hade känslor för mig, men jag hade fel. För efter jag läst hans sms ungefär tio gånger visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta, och jag fick sådan ångest, och jag vet inte varför. Jag gick bokstavligt och tittade mig i spegeln och försökte se någonting någon möjligtvis kunde gilla om mig, men jag hittade ingenting. Jag greps av panik och satte i mina hörlurar i mina öron, höjde upp volymen till max och låg i min säng medan jag stirrade upp i taket och bara tänkte. Det var det enda som egentligen kunde lugna ner mig.

Medan jag låg där och tänkte kom ett gammalt minne fram till mig. Jag var runt nio år och skulle ha dansuppvisning. Min kompis och jag gick i samma dansgrupp och kläderna vi skulle ha på oss var ett vitt linne och tights. Det var då jag märkte att nästan alla förutom jag och min kompis hade helt platta magar medan våra stod ut lite, lite mer. Jag visste inte bättre och trodde att där jag och min kompis kommer ifrån ser man ut sådär, det är bra. Men med åren lärde jag mig ett och annat av median, tidningar och program. Jag önskar att jag kunde tänka sådär nu. Att det är bra att ha en utstickande mage, att det kanske är normalt där jag kommer ifrån.
Men det kan jag inte alls, det går inte. För varje gång jag försöker övertala mig själv att jag är smal får jag skuldkänslor för att jag egentligen ljuger till mig själv.
Snälla hjälp mig.

Aja, hörs
/LS

AWESOME (alltså awesome skrivet. och du är awesome) ♥