Berättelse: Ändra aldrig på dig

SNÄLLA, MER!!!
*VALPÖGON*

Jag är ledsen att det verkligen var länge sedan jag la upp något mer! Jag har glömt bort den här berättelsen lite, och nu har jag en del i skolan, men jag lovar att försöka skriva något så snart som möjligt!

jajajajajaja!!!!!!!!!!!!!!

Och så kommer äntligen kapitel fem ;3 Jag är ledsen att jag inte har skrivit på så länge. Men har haft annat för mig, och har glömt bort den här berättelsen lite...
Men här är det i alla fall! Hoppas ni har det bra! Det har jag i alla fall

Kapitel fem:

Oturligt nog hade det förvirrande mötet med Benjamin tagit mer tid än Alice trodde. Så när hon äntligen kom till sin skola såg hon inte en själ, alla var redan på lektion. ”Typiskt” suckade hon och fortsatte gå. Snart var hon inne i byggnaden, skolan kändes så öde och stor då hon inte såg några elever eller lärare. Men hon visste att alla var i klassrummen en bit bort.
Hon hängde upp Benjamins, eller ja snarare hennes, jacka i sitt skåp och tog böckerna hon behövde innan hon skyndade till lektionssalen. Då hon kom in mumlade hon fram ett 'Ursäkta att jag är sen' och skyndade sig till sin plats. Läraren muttrade något om att han skulle skriva upp de fem minuterna som ogiltig frånvaro och fortsatte sedan med lektionen.
Alice satte sig ner och försökte koncentrera sig på det läraren sa men misslyckades. Hon såg ut genom fönstret och funderade. ”Behåll den du, jag tycker att den klär dig” hade Benjamin sagt, hon blev inte riktigt klok på de orden. Men de kändes bra. Och hon antog att det var det som räknades.
Lektionen gick till sitt slut och snart hade de två lektionerna efter den också gått. Det var deras lunchrast nu. Efter att ha stuckit in huvudet i matsalen för att se vad det blev för något bestämde sig Alice för att gå och äta ute. Doften hon känt i den elevspäckade salen hade inte varit speciellt aptitretande.
Hon tog sig till sitt skåp och drog ut sin väska och jackan. Hon drog på sig den. Den var väldigt bekväm, en aning för stor bara, och den luktade gott. Hon kom på sig själv att dra in doften med en djupt suck.
Efter det tog hon sig ut, hon såg genast många elever från skolan. Trots att matsalen var packad var det fortfarande mycket elever som jämt var ute och åt. Och många var på våg mot samma matställe som hon.
Alice kom tillslut till en sliten hamburgerbar. Trots att den hade några år på nacken var den otroligt populär. Det var fullt av folk idag. Hon tog sig fram till kassorna och beställde. Hon fick sin mat och äntligen kunde hon börja att leta efter någonstans att sätta sig. Med sin blåa blick svepte Alice över borden. Tillslut fick hon syn på ett tomt bord i ett hörn. Snabbt tog hon sig dit och det var med en lätt suck hon satte sig ner. Äntligen kunde hon börja äta. Men det var bara efter några få tuggor på hennes hamburgare med extra ost som en röst störde henne. ”Ursäkta, kan jag sitta här Alice?”. Hon såg upp och svalde snabbt tuggan hon haft i munnen. Den rösten kände hon mycket väl igen. Benjamin. Hon nickade snabbt. ”Visst”. Hon flyttade lite på sin tallrik så han kunde få plats med sin. Benjamin satte sig ner och log mot henne. ”Snygg jacka” flinade han och Alice såg ner på sig själv och jackan. ”Tack” mumlade hon och kunde själv inte låta bli att le lite, hon fortsatte sedan äta. Efter dem orden blev det tyst mellan dem och det enda som hördes var ljudet utav maten. Då hennes hamburgare var uppäten var det Alice som tog till orda igen. ”Du, jag måste verkligen tacka dig...för ja...du vet” hennes ton blev mumlande igen och hon såg ner på sin tallrik där endast några salladsblad låg kvar tillsammans med salt.
”Du behöver inte tacka”. Benjamin lät så allvarlig att Alice såg upp igen. ”Jag är glad att vi såg dig, och det gjorde mig ännu gladare att få ge de där killarna stryk”. Han hade knutit sina händer hårt. ”Om jag ser dem igen ska jag fan i mig slå ihjäl dem” sa Benjamin och lät så arg att Alice nästan ryggade tillbaka. Varför var han så arg? Hon harklade sig lätt. ”Det skulle jag också vilja nästan..”. Det var lite av en lögn, Alice kände sådan skräck för det gänget att hon nog skulle springa iväg när hon såg dem igen. ”Men, varför? Varför hjälpte du mig?” frågade hon tillslut.
Benjamin hade lugnat ner sig och log igen. ”Varför skulle jag inte hjälpa dig? Man lämnar inte en dam i nöd”. Det fick Alice att fnysa lätt. ”Jag är ingen dam direkt”. Han började skratta. ”Nej det är du inte, men du är i alla fall en människa, vi kunde väl inte bara låta dem göra illa dig?”. Han såg plötsligt extra noga på henne. ”Hur är det med ansiktet? Jag ser inga...tja sår”.
Hon ryckte lätt på axlarna. ”Smink är väldigt bra ibland”. Han nickade förstående och kastade en blick upp på en klocka som fanns i restaurang salen. ”Jag måste gå nu, men det var trevligt!”. Han reste sig och log. ”Vi ses”. Sedan gick han iväg.
Alice nickade. ”Ja, hejdå”. Då Benjamin var borta reste hon sig och gick själv. Hon log lite för sig själv och drog jackan tätare kring sig då hon kom ut. Benjamin gjorde henne fortfarande förvirrad, men det hade varit en trevlig lunch.

braaaa!1!!!!!!!!!!!!!!

Jättebra skrivet gillar verkligen hur du skriver

Bra!

Alltid trevligt att läsa det du skriver Ska bli kul att se hur det hela utvecklar sig Planerar du att skriva mer nu i närmaste taget eller blir det ett nytt uppehåll??

Vill bara vara tråkig och komma med lite skrivregler och sådant Först och främst blir det radbyte när det är en ny som pratar:

Benjamin hade lugnat ner sig och log igen. ”Varför skulle jag inte hjälpa dig? Man lämnar inte en dam i nöd”. Det fick Alice att fnysa lätt. ”Jag är ingen dam direkt”. Han började skratta. ”Nej det är du inte, men du är i alla fall en människa, vi kunde väl inte bara låta dem göra illa dig?”. Han såg plötsligt extra noga på henne. ”Hur är det med ansiktet? Jag ser inga...tja sår”.

Borde alltså vara:
Benjamin hade lugnat ner sig och log igen. ”Varför skulle jag inte hjälpa dig? Man lämnar inte en dam i nöd”.
Det fick Alice att fnysa lätt. ”Jag är ingen dam direkt”.
Han började skratta. ”Nej det är du inte, men du är i alla fall en människa, vi kunde väl inte bara låta dem göra illa dig?”. Han såg plötsligt extra noga på henne. ”Hur är det med ansiktet? Jag ser inga...tja sår”.

Tänk på att använda punkt på rätt ställe och ersätt det inte med kommatecken. Och slutligen tänk på att inte upprepa vissa ord tätt efter vartannat. Det känns konstigt om du använde samma ord på samma sätt i meningar tätt inpå varandra.

Något som du ska ha ett stort plus för är att språket är lätt och ledigt. Du försöker inte konstla till det utan håller dig till ditt "eget" språk. Tummen upp

Wow. Snart mer än ett år sedan jag skrev något på den här berättelsen...Jag är ledsen alla som följer, om det är någon kvar vid det här laget, men jag har ingen inspiration och har inte haft det på länge. Jag säger inte att jag aldrig kommer skriva på den igen men det dröjer nog ett tag i sådana fall.