Född av blod

Ni är så underbara! Ni gör min dag med era vackra kommentarer
Jag ber om ursäkt för att jag inte har kunnat uppdatera särskilt flitigt på ett tag. Det har varit mycket i skolan och jag har inte varit så mycket hemma Hoppas ni har överseende med det
Har upptäckt att jag är riktigt dålig på att renskriva, så det är helt och hållet fritt fram att uppmärksamma mig på mina fel (LittleButterfly du är en ängel som hela tiden tagit dig tid att hitta mina stavfel. Stort tack för det åter igen )
***
Kapitel 7
Primus ord fick mig att rycka till. Mina tänder gled ur mannens hals när jag hastigt reste mig upp. Jag andades häftigt som om jag sprungit en lång sträcka.
”Ta det lugnt”, Primus stod bredvid mig och lade en arm om mina darrande axlar. ”Det gick bra. Han kommer att hämta sig.”
”Varför reagerar jag så starkt på att jag kunde ha dödat honom?” frågade jag oförstående. Jag hade ju inte haft något emot att jag tömt den där kvinnan igår kväll.
”Jag tycker inte om att tömma människor”, svarade Primus och lade ansiktet mot mitt hår. ”Och eftersom du är min skapelse har du fått många av mina värderingar.”
”Men han kommer att klara sig?” ville jag försäkra mig om.
”Jadå. Folk kommer att tro att han fått i sig lite för mycket vin och det kommer han också att tror när han vaknar imorgon med en hemsk huvudvärk”, Primus flyttade sitt huvud och tittade ner på mig. ”Jag tycker du klarade dig riktigt bra.”
”Tack”, log jag.
Förtvivlan och chocken hade lämnat mig efter Primus lugnande ord, så jag kunde njuta av berömmet och smaken av blod som fortfarande fanns på min tunga. Ruset som jag fått första gången jag drack var inte lika påtaglig den här gången. Det var snarare en energibonus än ett drogrus.
”Var tog Phantus vägen?” frågade jag när jag blev medveten om att jag inte hört hans röst på väldigt länge.
”Han gick vidare”, svarade Primus med en axelryckning. ”En söt lite människa kom och drog med honom.”
”Så vad gör vi nu?” frågade jag och vände mig om så jag stod bröst mot bröst med min skapare.
Jag kunde komma på många saker jag ville göra och alla de inkluderade Primus. Energibonusen brände inom mig. Jag ville använda den och jag vill att han skulle få ta del av den.
”Jag har en idé och jag tror du kommer gilla den”, han log flörtigt ner mot mig. ”Det för med sig springning, blod och njutning.”
”Oj, några av mina favoritsaker”, jag sträckte mig uppåt och kysste honom.
”Vad har hänt här?” värdkvinnans oroliga röst avbröt vår kyss.
Primus fann sig dock snabbt och kunde med lugn röst svara. ”Vår unge vän här fick lite för mycket av det goda. Tror du att han kan få ett rum här över natten?”
”Självklart”, svarade kvinnan och tog sig en titt på mannen. ”Vissa klarar helt enkelt inte av starka drycker”, blev hennes utlåtande. ”Jag hämtar någon som kan bära upp honom.”
”Vi tackar er allra ödmjukast”, sa Primus och tog upp sin börs. ”Jag betalar för både rummet och vinet”, han drog upp några mynt och gav dem till kvinnan.
”Ha en trevlig kväll”, sa kvinnan när hon stoppat ner mynten i fickan på förklädet.
”Det samma”, svarade Primus och vände om.
Med hans arm om min midja lämnade vi värdshuset Guldkornet bakom oss. Ute i nattluften öppnade jag parasollet och lade det till rätta mot min axel.
”Vart nu?” frågade jag efter några minuters promenad bland vimlet på gatan.
”Vet du vad Silverwood är för något?” frågade Primus och ändrade snabbt riktning när en gäng fulla unga män kom lunkande mot oss.
”Ja, det är skogen en bit utanför staden”, svarade jag. ”Löven på träden där sägs lysa i silver vid fullmåne.”
”Precis”, svarade Primus med ett leende. ”Det är inte fullmåne i natt, men skogen är ändå en fantastisk plats.”
Vi gick förbi en teater där folk var på väga att strömma ut. Föreställningen var slut för ikväll och det var dags att antingen gå hem eller träffas hemma hos någon för ett glas whisky eller vin.
”Vad sägs om en liten utflykt dit?”
”Det skulle jag aldrig kunna säga nej till.”
Primus gav mig en lätt kram med armen han höll om mig med.
Vi gick en liten bit till innan vi vek av från huvudgatan och började röra oss ut ur stan. Vi fick hålla oss till att gå i mänskotakt tills vi var utom synhåll för människors ögon. Då ökade Primus farten. Jag blev först häpen över hur fort det gick och trodde att jag inte skulle kunna springa så fort. Men den ena foten satt sig framför den andra. Till min förtjusning upptäckte jag att jag inte hade några problem med att hålla hastigheten.
Tack vare vår snabbhet kom vi fram till Silverwood på bara några få minuter, en resa som till fots i mänskotakt skulle ta över en timme. Primus visade vägen in bland träden. Han orienterade sig fram med säkerhet och efter ytterligare någon minut steg vi in i en glänta. Träden stod som vakter runt om i en cirkel och i mitt fanns en liten sjö med det klaraste vattnet jag någonsin sett. Över hela marken växte det blommor i regnbågens alla färger.
”Det är underbart”, andades jag ut.
”Jag trodde väl att du skulle tycka om det”, log Primus och ledde mig vidare.
Han stannade vid sjökanten. Där gjorde han en gest att jag skulle sätta mig ner. Med kjolen vackert liggande runt mig och parasollet på ena axeln satt jag mig ner bland blommorna.
”Jag måste hämta drickan, men jag är tillbaka om ett ögonblick”, Primus böjde sig djupt ner och kysste mina läppar.
Så var han borta och jag ensam i det förtrollade landskapet.
Jag satt där och bara nöjt av hur härligt allt var i just det ögonblicket. Det var helt lugnt så när som på nattdjurens ständiga aktivitet. Mina förbättrade sinnen registrerade saker som jag aldrig kunnat se, känna, lukta eller höra tidigare. Jag kände mig som en åskådare till världens mest fantastiska pjäs.
”Vad gör du här?” en oväntad mörk röst dundrade mellan stammarna. ”Bort från vår skog!”
Jag flög upp på fötterna med parasollet hopfällt och redo att användas till att försvara mig med. Med ögon lika skarpa som en höks kunde jag snabbt hitta kroppen bakom rösten och upptäcka att den inte var ensam.
”Vilka är ni och vad vill ni?” frågade jag hotfullt.
”Vi behöver inte svara på dina frågor, blodsugare. Men du har inget här att göra”, blev det otrevliga svaret.
Ut mellan träden kom en klunga på tio varelser. De såg ut att vara människor med lätt grön hud, deras öron var spetsiga och håret vildvuxet. Deras kläder såg ut att vara gjorda av skogens egna material. Över deras späda axlar hängde pilkoger och den tillhörande bågen höll de i sina händer. Jag spände varenda muskel jag hade i min kropp, beredd på att bli anfallen.
”Vi tänker inte låta dig ta någon av de våra”, en man som såg ut att vara någon form av ledare tog ett steg mot mig. ”Så försvinn eller dö vid våra fötter.”
”Finns det några fler alternativ?” undrade jag.
Jag var medveten om att om Primus inte skulle dyka upp snart skulle min existens som vampyr inte bli långvarig. Men om jag skulle dö skulle jag i alla fall dra med mig några av de som dödade mig.
”Nej”, svarade mannen och höjde sin båge vilket de andra varelserna också gjorde. ”Gör ditt val, blodsugare.”
Jag visste inte vad mitt val var. Om jag gick skulle Primus råka springa raka vägen hit utan att veta om fara. Men om jag stannade skulle de här varelserna antagligen skjuta ner mig. Jag hade inga bra alternativ och blev därför stående orörlig.
”Så dö då, en gång för alla, blodsugare”, väste ledaren.
Med de orden lämnade en pil från varje båge och flög mot mig. Min omtöcknade hjärna registrerade att alla var gjorde av trä och siktade mot mitt bröst. Jag mindes vad Primus berättat om att en träpåle genom hjärtat dödare en vampyr. Undra om tio träpilar hade samma effekt?
Plötsligt slogs jag till marken. Något hårt och tungt lade sig över mig. Jag kunde höra hur pilarna ven förbi över mitt huvud.
”Är du okej?” Primus oroliga röst kom ovanifrån.
Jag vände mig om med ett tungt stön och såg upp i Primus vackra ansikte. Aldrig, vad jag kunde minnas, hade jag varit så lättad över att se någon. Jag nickade snabbt att jag hade klarat mig. Då vände Primus direkt sin uppmärksamhet mot varelserna. Han reste sig upp från mig. Ljudet som kom från hans bröst var ljudet från ett rovdjur som blivit uppretat. Jag hade inte velat vara den som den ilskan var riktad emot. Det verkade inte varelserna vara särskilt förtjusta i heller. För Primus morrning hade bara varat i några sekunder innan de allihop sprang snabbt som skrämda rådjur in i skogen.
”Varför dödade du dem inte?” Primus ryckte oväntat upp mig på fötterna. Hans ilska hade vandrat över till mig i samma stund som varelserna försvunnit. ”Du hade kunnat göra det innan de hunnit blinka, men istället står du bara här som en handlingsförlamad get och är på väg att bli spettade”, han ruskade mig som en trasdocka.
”För…förlåt”, stammade jag fram och kände hur tårarna var på väg men visste också att de inte skulle komma.
En vampyr kunde inte gråta eftersom det inte hade några kroppsvätskor. Det var därför jag inte kunde rodna. All vätska vi fick i oss var för att hålla igång våra inre organ. Inget gick till spillo för att flyta runt i några ådror.
”Förlåt? Förlåt!” hans röst höjdes till en rytning. ”Vill du dö? Är det vad du vill? För i så fall kan jag hjälpa dig med det.”
”N…ne…nej”, min stamning blev bara värre och värre ju argare Primus blev. Och jag blev uppriktigt sagt orolig för att han kanske skulle döda mig. ”Jag visste inte… jag visste inte att jag kunde skydda mig. Allt såg så…så…så mörkt ut.”
De orden lugnade Primus. Han andades tungt så hans bröst hävdes upp och ner i stora rörelser. Hans käkar var hårt hopbitna där han stod och tittade ner på mig med ögon lika svarta som den mörkaste natthimlen. Så var det som om luften gick ur honom. Han säckade ihop mot mig. Jag förstod då att han inte var arg på mig, utan orolig för mig.
”Jag trodde att jag skulle förlora dig”, suckade Primus och begravde huvudet mot min hals.
Jag lade mina armar runt hans hals. Han drog mig så tätt intill sig som jag kunde komma och höll mig där. Hade jag kunnat komma ännu närmare hade jag velat det. Istället fick jag nöja mig med att tycka mig hårt mot honom.
”Skräm mig aldrig så här igen”, viskade han mot min hals. ”Aldrig.”
”Jag lovar”, svarade jag knappt hörbart ens för vampyrer.
Primus flyttade på sig och vände upp mitt ansikte mot honom. Jag hann inte mer än titta upp förrän hans läppar var hårt tryckta mot mina, men jag stod bara förvånad en halv sekund. Sedan slappnade jag av och besvarade hans kyss med hela min själ.
Där i gläntan älskade vi för andra gången. Den här gången fick Primus utlopp för den oro han känt när han trott att jag skulle dö ifrån honom. Han berättade om hur han känt inom sig att jag var i fara samtidigt som hans läppar gled över mitt bara bröst.
***
I det här kapitlet vill jag göra er uppmärksamma på att det finns mer där ute än vampyrer. Jag har många gånger tänkt över att en hel del böcker har att det finns vampyrer och bara det (i vissa fall även varulvar). Men jag tror att om det finns en övernaturlig varelser så finns det många andra

Asgrymm *bevakar*

Har upptäckt att jag bara älskar att skriva om de här karaktärerna! Har därfär bestämt mig för att skriva till scener i den här berättelsen. Dessutom har jag några svaga tankar om en fortsättning i framtiden Hur tycker ni att det låter??

Super duper bra!!

Vi börjar med det tråkiga, tycker jag:
” ”En söt lite människa kom och drog med honom.” ” Lägg till ett n i slutet på ”lite.”
”Men den ena foten satt sig framför den andra.” Och här saknas det nog ett e i slutet på ”satt.”
” […] en resa som till fots i mänskotakt skulle ta över en timme. ” Jag vet att det är accepterat att skriva ”mänska” i stället för ”människa”, men jag tycker att det ser rätt så fult och talspråkligt ut, dock är det ju bara en personlig preferens, så du behöver inte bry dig om det.
” […]och i mitt fanns en liten sjö […] ” Ordet ”mitt” ska vara i bestämd form, ”mitten.”
” Jag satt där och bara nöjt av […] ” Kasta om j:et i ”nöjt”, så att det blir ”njöt.”

Nu, vidare till det roliga!

Jag gillar verkligen idén om att en skaparvampyr överför sina värderingar till sina ”skapelser”, känns som om bandet mellan dem borde stärkas en del av det. Samtidigt gör det mig väldigt nyfiken på Primus, hur kom det sig att han lade sig till med den värderingen från första början? Jag anar att det här skulle kunna leda till lite intressant bakgrundshistoria.

” Jag kunde komma på många saker jag ville göra och alla de inkluderade Primus.” Haha, ja, jag har ingen aning om vad det skulle kunna vara för ”saker.”

Du har helt rätt i att om det finns vampyrer, kan det mycket väl finnas andra typer av varelser, så jag tycker om inkluderingen av dryaderna (eller vad du har tänkt dig att de ska vara, det var i alla fall det första som slog mig.)

I övrigt har jag inte annat än positivt att säga, grymt jobbat!

Och om du bestämmer dig för att skriva en fortsättning i framtiden kommer jag definitivt att läsa den!

Dumma, dumma dator som av-bevakat denna fanfic.

Aja, jätte bra kapitel, alla de jag missat.
Håller med uppåt om att det finns en del information som skulle kunna utvecklas till en intressant bakgrundshistoria.

Kul att ni verkar bli så fundersamma på Primus Då kan jag meddela att man kan få veta mer i nästa novell, där jag planerar en del intressanta grejer För nu kan jag också meddela att det med största sannolikhet kommer en tvåa

AWESOME!

Åh, det låter lovande!

Jag har en tanke på att jag:et ska vara Primus i nästa. Så att man får följa hans tankar och känslor istället för Eleonora Hur tycker ni att det låter?? Eller tycker ni att jag ska fortsätta med Elli??