På andra sidan

måste vara inne imorgon i såfall!

*Suck* Jaja, den som väntar på något gott väntar aldrig för länge.

Heh, tack för ert tålamod ^^ god natt!

God natt, sov gott!

Sov gott, och dröm om nya idéer tll den här novellen... *Försöka vagga till sömns så attt i l d a somnar fortare, och därför vaknar tidigare och kan lägga ut det nya kapitlet tidigare*

Hahaha xD Tack, vaggningen hjälpte jättemycket, hehe (åh, min dåliga humor...)


Kapitel 3


Vi stod och väntade när lord Tristan skulle komma för att hälsa honom välkommen. Han var en soldat hos Richard den Mörke, och sättet han arbetade på fick mig inte att tycka om honom. Han dödade folk om de så bara skvätte lite vatten på hans stövlar. Jag avskydde honom och förstod inte hur mina föräldrar inte kunde göra det de med. Kanske låtsades de bara. Men det skulle jag nog aldrig få reda på.
Dörren öppnades och lord Tristan klev in. Han log ett litet leende mot mig som jag ansåg var obehagligt. Men trots det gav jag honom ett litet leende tillbaka som mor och far alltid ville att jag skulle göra.
Lord Tristan var inte direkt ful. Det var sättet han betedde sig på som fick mig att avsky honom.
Han hade brunt hår och en maskulin kroppsbyggnad. Hans ögon var hårda och visade inte ofta känslor. Hela hans ansikte var hårt och allvarligt större delen av tiden man såg honom.
Han var hjärtlös och självisk. Och honom ville mina föräldrar att jag skulle gifta mig med. Och hur mycket jag än skulle vilja säga ifrån, visste jag att jag aldrig skulle kunna göra det.
”Lord Tristan”, hälsade min far och tog hans hand. Mor neg och gav mig en menande blick. Så jag gjorde likadant. Gareth skakade hans hand han också.
Far började småprata med honom och jag stod tyst som jag brukade göra när folk kom på besök. Jag försökte smälta in i bakgrunden, särskilt när det gällde lord Tristan. Jag skulle aldrig kunna se honom i ögonen utan att känna ett lätt illamående. Jag iakttog istället tjänare som ställde fram mat på det stora avlånga bordet i mitten av allrummet. Jag kom på att jag inte hade ätit någon frukost och kände med ens hungern komma. Jag ignorerade den genom att intala mig att jag snart skulle få äta. Det brukade hjälpa när jag var hungrig.
Jag slängde en blick på personerna i rummet för att se vad de gjorde och märkte att lord Tristan tittade rakt på mig. Han hade den där blicken när han såg mig, som fick mig att vilja fly därifrån och aldrig komma tillbaka. Jag tittade på en annan punkt och passade mig för att inte möta hans blick igen.
När tjänarna var klara med att duka och ställa fram allt visade mor oss till bordet. Som det brukade vara placerade mor och far mig bredvid Tristan vilket jag försökte att inte tänka på allt för mycket. Jag började skära lite i köttet som hade lagts upp på min tallrik efter att de flesta redan hade börjat äta. Jag förde en liten tugga till munnen och tuggade långsamt medan jag försökte intala mig att det snart skulle vara över. Till skillnad från hungern funkade inte detta lika bra. För varje gång jag försökte önska mig framåt i tiden satt fortfarande lord Tristan bredvid mig.
Mina familjemedlemmar kallpratade med lord Tristan och jag talade endast när folk tilltalade mig. Jag svarade med ett kort svar som jag antog att mina föräldrar ville att jag skulle svara. Och så höll det på.

När lord Tristan äntligen till min lättnad sa att han behövde fara till slottet och arbeta kunde jag knappt dölja ett leende. Ingen hann se det lilla leendet innan jag hann bita mig i läppen och få det att försvinna. När han hade gått blev min familj allvarlig igen. Det var alltid en sådan där konstig känsla när gäster hade gått och man visste aldrig hur man skulle få den att försvinna.
”Se, det gick ju bra”, log mor.
Jag nickade. ”Ja”, svarade jag kort. ”Mor, kan jag få gå ut en stund?”
”Vart ska du gå?” frågade mor tillbaka.
”Till marknaden”, sa jag.
”Visst, en liten stund”, sa hon med ett leende.
”Tack, mor”, sa jag innan jag öppnade dörren och gick ut.
En sval vindpust tog tag i mitt hår när jag började gå mot marknaden. Jag hann precis se lord Tristan börja rida iväg. Han hann också se mig och gav mig ett leende.
Jag gav honom inget leende tillbaka utan fortsatte gå.
Marknaden var fylld av människor i alla åldrar. Barn som sprang runt och lekte, och föräldrarna som försökte få stopp på dem.
Jag gick till ett stånd med olika sorters blombuketter. De var färgglada och luktade fantastiskt gott. Jag kom besviket på att jag hade glömt mina pengar hemma och därför inte kunde köpa något. Men jag nöjde mig med att gå runt och titta.
Jag stannade upp vid ett stånd med tyger när jag såg en man stå en bit ifrån mig. Jag kände igen honom så väl, men jag kunde inte sätta fingret på vem det var. Han hade svart, lagom rufsigt hår och snälla ögon. Han var kanske ett eller två år äldre än jag. Jag såg honom i profil och ryckte till när han plötsligt vred på huvudet och tittade på mig. Hans ögon blev häpna och då förstod jag vart jag hade sett honom förut.

Jättebra LÄngtar redan XDD

Tack!

Varse!

Bra bra bra bra!