Jag som aldrig blir kär

så kära bevakare och vänner nu kommer nästa del

läs och kommentera



Pappa kom in i rummet igen.

-Jobbet, kan de inte lämna mig ifred idag, sa han.

Det knackar på dörren och min läkare och en polisman kommer in.

-Hejsan,hejsan,sa läkaren. Polisen här har några frågor till Mark. Om det är okey så vore det bäst om de fick vara ensamma när han ställer frågorna.

Mamma, Sonja, pappa och Luna gick ut ur rummet med läkaren. Polisen satte sig på stolen bredvid min säng.

-Hej Mark, vad bra att du har vaknat, sa polisen. Jag heter Antonio, jag skulle bara vilja ställa några frågor om Daniel och det som hände.

Jag nickade till svar, jag tänkte att det inte var lönt att prata om det inte behövdes.

-Vad gjorde du där? frågade han.

-Luna ringde mig och sa att Daniel stod utanför hennes ytterdörr. Hon var rädd, det hörde man i telefonen. Hon ville ha hjälp att få honom därifrån och han hotade henne att han skulle slå in dörren. Hon frågade om jag kunde hjälpa till, svarade jag.

Antonio antecknade medans jag pratade. Jag vet att jag inte säger hela sanningen om när Luna ringde mig men det mesta är sant.

-När du kom dit, sa Antonio. Vad gjorde du då?

-Jag ställde min moppe utanför hennes föräldrars tomt och smög in och såg vad han höll på med. Han stod och skrek och bankade på dörren och hade börjat att försöka dyrka upp låset. Jag gick fram och sa till honom att sluta, sa jag.

-Vad hände efter det? Var det då som han drog fram kniven?

-Nej, Daniel började prata om hur Luna hade ’’tagit’’ mig ifrån honom och att han ville hämnas, sa jag.

Antonio nickade och antecknade.

-Jag sa till honom att det inte var sant men han ville inte lyssna utan fortsatte att försöka dyrka upp låset. Luna hade skrivit en lapp med nödnummret på och ett frågetecken men jag skakade på huvudet, sa jag.

-Vardör skakade du på huvudet? Om ni hade ringt redan då hade du kanske inte legat här nu.
, sa Antonio.

-Jag vet, men jag ville prova att prata med honom först. Det slutade ändå med att hon ringde och polisen kom, när Daniel hörde sirenerna så frös han till och jag försökte att ta kniven ifrån honom. Men det gick vilt till för han vägrade släppa den och ja, jag minns bara att det blev svart efteråt och att när jag vaknade så var jag här, i denna säng, med dropp i armen och ett förband på magen, sa jag.

Antonio nickade. Jag störde mig lite på att han skrev hela tiden när jag pratade, det kändes som om att han skrev ner precis ordagrant vad jag berättade. Han tittade ner i sitt block i någon minut och lyfte sedan på huvudet igen.

-Mark, jag kan förstå att detta kan vara traumatiskt för dig men jag vill att du ska veta att din vän Daniel, som är straffmyndig, kommer att få sitta inne i ett ungdomsfängelse tills allt är utrett. Jag vet inte hur länge än, det avgörs senare och när vet jag inte, berättade han.

Jag bara nickade som svar, jag visste inte vad jag skulle säga förrän när han reste sig upp.

-Förresten, sa jag.

Han stannade upp mitt i rörelsen.

-Ja? sa Antonio.

-Jag vill prata med honom,sa jag.

Asbra!

-Du vill prata med Daniel? Här? Frågade Antonio lite smått förvånat.

-Ja, så fort det går helst,sa jag.

Han nickade.

-Jag ska se vad jag kan göra, men jag lovar inte något, svarade han. Jag har inte några fler frågor för tillfället så jag tänkte släppa in din familj och din flickvän.

-Hon är inte min flickvän,sa jag snabbt.

Antonio kollade fundersamt på mig. Han började skratta och skaka på huvudet.

-Jaja, om du säger det så grabben,sa han sedan gick han till dörren.

Med handen på dörrknoppen vände han sig om mot mig.

-Hoppas att du kommer ut snart, jag hör av mig om det går eller inte att prata med Daniel, sa han.

Jag nickade och tackade honom. Antonio öppnade dörren och gick ut och då kom alla in igen. Mamma, pappa, Sonja och Luna. Mamma satte sig bredvid mig och försäkrade sig om att allt var bra.

-Jag mår bra, jag är bara lite trött,sa jag till henne.

Hon nickade.

-Vi åker hem ett tag så vi får vila lite och så du får vila lite, sa hon.

Jag och mamma nickade till varandra, sedan reste hon sig och alla utom Luna gick ut.

-Är du säker på att allt är bra? frågade hon.

-Jadå, allt är bra. Åk hem och vila lite,sa jag till henne.

Hon log mot mig och gick sedan ut genom dörren.

Bra!

Den är ju bra Lalalass. Fortsätt skriva som fritidssysselsättning.

det har jag gjort länge denna är den första som jag lägger ut såhär

mer kommer imorgon någon gång

Vad bra.

Luna

När vi kom ut utanför dörren in till Marks rum så blev Karin så rastlös att hon och Paul gick en liten runda runt sjukhuset, Sonja stod kvar hos mig. Vi stod ett bra tag sen såg vi stolarna som stod mot väggen mittemot Marks dörr.

-Och vi märkte inte dem innan, sa Sonja.

-Vi hade våra tankar åt ett annat håll,sa jag.

Vi satte oss ner bredvid varandra. Sonja lutade sitt huvud i händerna och hade armbågarna på sina knän. Jag kunde se så arg hon var på Daniel, samtidigt kunde man se hur ledsen och orolig om var för Mark.

-Hur är det? frågade jag henne.

Hon lyfte på huvudet och kollade rakt mot dörren framför oss.

-Jo, med tanke på allt som har hänt så är det väl.....ganska ok. Men det är ändå inte helt bra, jag menar att jag kommer inte bli glad förrän Daniel får sitta inne ett bra tag och jag vill att Mark ska bli helt bra igen, svarade hon.

Jag kunde bara nicka och hålla med henne. De orden som precis kom ut ut hennes mun var sådana ord som jag också ville säga men kunde inte.

-Själv då? Hur är det med dig Luna? Frågade hon mig.

Jag vände mitt ansikte mot hennes och såg att hon tittade tillbaka på mig.

-Jo, det är väl samma som dig, sa jag till henne.

Hon nickade sakta. Sedan vände hon huvudet mot dörren igen.

-Vad är det egentligen som tar sådan tid? Jag vill inte sitta härute och vänta, jag hatar att vänta. Jag tycker att polisen ska vänta med att ställa frågor till honom, han borde få friskna till ordentligt först, sa Sonja.

-Jag håller med men jag gissar att det egentligen är bättre att fråga dem nu än sen, man vet ju aldrig, vi förtränger gärna sådana här situationer, sa jag.

-Du har nog rätt, sa hon.

Paul och Karin kom tillbaka med fyra koppar med kaffe. Jag reste mig så en av de kunde få sitta, Sonja gjorde likaså. Karin och Paul satte sig ner.

-Vi köpte kaffe till er också flickor, sa Karin.

Hon gav mig en av henes koppar och Paul gav Sonja en av hans.

-Tack så mycket, sa Sonja och jag i kör.

-Polisen är kvar va? frågade Karin.

-Ja, han är fortfarande kvar därinne, svarade jag.

-Jag önskar att han kunde bli färdig någon gång, jag vill säga till Mark att vi åker hem och vilar, han behöver säkert vila nu också, sa Karin.

Jag sa inget, jag tänkte istället att jag kanske skull gå hem innan polisen kom ut och låta dem berätta för Mark att jag gick hem men jag ångrade mig. Jag ville höra med honom om han kände sig okey. Vi satt och väntade i, ja vad var klockan när vi gick ut ur hans rum, ja, nu kommer jag inte ihåg hur mycket den var men jag tror att vi har väntat i iallafall en kvart eller något. Jag gick fram till dörren och kollade genom det lilla fönstret som fanns där, man kunde precis se in igenom det, jag såg att polisen satt bredvid Marks säng, jag kunde se hur Mark lyssnade på polisen.Jag var nära att knacka på och höra med dem om de var färdiga men jag gjorde det aldrig, jag tycker att det får ta den tid det tar. Det gick en liten stund till sen så hörde vi hur handtaget på dörren ryckte till och polisen kom ut. Karin och Paul reste sig upp medans Sonja och jag vände oss om.

-Ja, så var jag färdig för denna gången, sa han.

-Jag hoppas att ni har fått de svaren ni behövde, sa Karin.

-Ja, för tillfället. Jag tackar för mig och låter er veta mer senare, sa Antonio.

-Tack själv, sa Paul och skakade hand med honom.

Sedan gick han och vi gick in till Mark,så fort jag såg honom så kunde jag se att han var utmattad. Jag gissade att frågornas svar tog mycket av honom nu är han inte var friskt. Jag hörde lite svagt att Karin pratade med honom och sedan reste sig och vi började röra oss ut från hans rum igen. Jag hörde det sista Karin sa och när hon och de andra var utanför dörren vände jag mig om mot Mark.

-Är du säker på att allt är bra? frågade jag.

-Jadå, allt är bra. Åk hem och vila lite, sa han.

Jag log mot honom och gick sedan ut genom dörren. Jag kom ikapp Karin och de andra.

-Karin, sa jag.

-Ja Luna, vad är det?frågade hon.

-Ni hör av er om ni får reda på något annat eller hur? Frågade jag.

-Det klart Luna, sa hon till svar och kramade om mig. Åk hem nu och vila lite.

Bra!!

Den är fortfarande bra.