In the dark PRS Vidomina & Medi

Marcus hade ett glas vatten i handen och slog sig ner och nickade.
"Jag mår bra men du ser ut att behöva något." Han synade sin bror.
"Det är bra men hur ska vi... jag menar ni göra?" han hade varit vän med Ruby och Caspian och han skämdes nästan nu.
"Jag hoppas pappa vet vad han gör. Ska du inte sova nu? Det är rätt sent och du ser ut att behöva lite god natts sömn."

Gian såg på sin bror. Han log då och höjde sig glas för att visa att han hade fått den hjälp han behövde.
"Jag vet inte, Marcus. Pappa har säkert en plan. Vi får se. Han tror att hon kan hjälpa oss. Det är bara det jag vet.", sa han och ryckte på axlarna. Han pausade och nickade då. "Du har rätt. Jag behöver sova. Du med." Han reste sig och satte ifrån glaset på bordet för att sedan gå därifrån. "Godnatt, Marcus." Sedan försvann han ut från rummet.

Han gav sin bror ett svagt leende och nickade. Medan han lyssnade på vad han sa så drack han av vattnet innan han nickade igen.
"Jo pappa vet nog vad han gör." Han reste sig och började gå mot dörren.
"Jag hoppas hon inte vlir allt rädd för oss. Om hon ser oss till en klassträff så borde hon bli så rädd. Men gick ni inte i samma skola när hon var 14?" Han såg åter på sin bror innan han kvävde en stor gäspning.
"Shit du har rätt. Jag är svintrött.."

Matteo studerade sin spegelbild samtidigt som han knäppte den sista knappen på skjortan. "Camille? Är du vaken?", sa han och trädde på sig kavajen för att sedan gå över till Camille som fortfarande låg kvar i sängen. Han slog sig på sängkanten och placerade en hand på hennes rygg.
Hans älskade Camille. Som varit med honom i så många år. Så mycket de delade. Så mycket som de förstod varandra. Han hade älskat någon så mycket som han älskade sin hustru.
Han böjde sig fram för att kyssa hennes kind. "Jag ska se efter Gio. Kom ner sedan, de dukar för frukosten. Det lät som att Gian och Franco redan är uppe.", viskade han och rörde med fingret över hennes kind för att sedan resa sig upp.
Matteo log mot henne och försvann sedan därifrån för att gå till rummet där Gio vilade.

Camille nickade och satte sig upp.
"Jo jag är väl vaken." Hon sträckte på sig och tog en klänning i silke och reste sig.
"Vi får göra om middagen. Den blev inte så lyckad som jag ville. " Hon såg sorgsen ut och suckade.
"Men jag vet vad jag valde när jag tod dig." Hon gav honom en kyss.

Marcus hade sovit oroligt och gick till matsalen för att äta.
"Cecilia du är vacker idag. Ska du göra något?" Han tog morgontidningen och såg första sidan. En bild på Halo var på första sidan. 'Prästinna försvunnen. Stor efterlysning'
Han såg på sin syser.
"Du var väl med henne några gånger?"

Cecilia hade själv sovit tungt hela natten. Hon hade fått träffa Gian och Franco när de kommit tillbaka från attacken mot det andra gänget kvällen innan. Trots blodet på kläderna som avslöjade deras aktivitet, var hon glad att de var helskinnade tillbaka. Och speciellt tacksam över att de fått hjälp av familjen Raspopov, vampyrerna. De hade varit en bra hjälp.
Morgonen därpå vaknade hon utsvulten. Cecilia skyndade sig att duscha och byta om till en ljusgrön klänning innan hon satte upp det mörka håret i en halvuppsättning. Hon granskade sin spegelbild en sista gång innan hon försvann ut från sitt rum för att göra sin familj sällskap vid frukostbordet.
"Tack, Marcus.", sa hon samtidigt som hon iakttog maten de blivit serverad. "Jag ska träffa mina vänner idag.", sa hon och log mot honom då för att sedan sträcka sig efter kaffet.
Hennes glada humör svalnade dock något när han nämnade Halo. Hon synade förstasidan och kände ett slag i magen. Halo. Det var ju henne de höll här. Halo, som hon träffat flera gånger i skolan, som varit så trevlig mot Cecilia.
"Ja.. Jo.. Jo, vi umgicks väl en del. Men hon var ju inte min bästa vän. Det är Adelaide som är det.", sa hon och mindes de gånger hon stött på Halo.
"Du hade väl också med henne att göra? Träffade inte du henne med?", frågade hon då Marcus.

Han slog sig ner och såg på sin syster med ett svagt leende.
"Vad bra att du ska få träffa dem." han nickade och såg ner.
"Jag hade några uppgifter med Caspian och Ruby ibland." Han såg ner och svalde.
"Vet du om vart hon är?" Han lade huvudet på sned. Ifall hon visste skulle han inte gå in på saken. Om hon visste skulle han släppa det.
"Men jag hoppas du mår bra. Jag ska se till att det blir en bra middag ikväll. Så att mamma får tillbaka för igår. " Han log.
"Det blev inte så lyckat tror jag. " Han suckade.
"Att de ska bråka hela tden."

Matteo visades sig inne i matsalen. "Godmorgon.", sa han och pussade Cecilias kind för att klappa Marcus över huvudet. Franco och Gian satt på andra långsidan av bordet, vilket var en omväg för Matteo att ta ifall han skulle gå runt och klappa deras hjässa med.
"Hon är här, jag vet det.", sa Cecilia trött och sträckte sig efter frukten för att placera några bitar på sitt fat.
Hon hade hört sina bröder talat om henne. Diskutera vad de skulle göra med henne. Och maten som togs bort till gästrummet. Ja, nog förstod hon. Det var hon också less på. Hennes egen familj verkade inte förstå hur klipsk Cecilia faktiskt var. Om de gjorde det, så hade de ett uselt sätt att visa det.
"Jag är säker på att mamma kommer uppskatta gesten."
Matteo slog sig ner på sin plats och sträckte sig efter kaffet för att se runt på de andra vid bordet. Ett leende formades på hans läppar igen. "Jag vet att gårdagen inte blev som vi hade tänkt. Men jag är säker på att vi får fler tillfällen att bjuda över de."

Marcus nickade och såg på sina bröder.
"Ska ni prata med henne idag igen? Tror ni hon vill lyssna då?" Han lade huvudet på sned.
"Hon kanske inte vet varför hon är här. Ni skrämmer ju henne." Han suckade.
"Jag ska tala med kocken och jag vill att alla är här ikväll för mamma."
Så fort Marcus hade sagt det sista kom Camille in och log stort.
"Godmorgon mina änglar!" Hon gick fram och gav de alla en puss på kinden och såg på sin make.
"Matteo min älskade."

"Marcus."
Matteo gav honom en blick. "Det går angår inte dig." Marcus var ju inte en del av deras kriminella aktiviteter. Dessutom talade om detta vid en tidpunkt då hela familjen var samlad. Inget arbete skulle störa friden med familjen.
Franco och Gian teg. De förstod ju Marcus oro för Halo. De hade själv sett Halo i skolan, men aldrig pratat med henne tidigare eller så. Hon var några år yngre. De hade gått ut skolan några år sedan Halo gick sitt sista år.
All den tid de levt som medlemmar i maffian hade format de. Härdat de. De var inte samma personer längre, som när de gick skolan. Som när de hade sina vänner kvar. De hade lämnat det livet. Deras liv var med familjen. Släkten. De hade vigt sitt liv åt det.
Gian och Franco klandrade inte Marcus för hans nyfikenhet och oro. Han var en god själ. Ville väl. Ställde sig in hos folk. Men det kanske bara var det.
"Godmorgon mamma.", svarade de alla i kör och fortsatte att njuta av frukosten.