In the dark PRS Vidomina & Medi

Halo såg på honom och lade huvudet på sned. Hade hon sett den här killen förut? Sakta nickade hon och pekade mot den tomma tallriken men sedan höjde hon boken.
"Om ni ninte låter mig gå så smäller jag till er. " hon reste sig på vingliga ben och stapplade några steg framåt. Hon såg sedan mot dörren och sedan såg hon mot honom.
"Jag börjar bli rätt kissödig-" sa hon och såg skamset bort.
"Jag...." Tårar började rinna längst hennes kinder och hon backade igen.

Bröderna bytte en blick med varandra. Vad höll hon på med? Hon hade ingen chans. Lite less på hennes dåraktiga försök att hota de gick Franco fram till henne.
"Okej. Gå ut där, första dörren till höger finns badrummet.", sa han kort och visade med armen mot dörröppningen.
Gian steg åt sidan så att Halo kunde passera förbi.
De skulle ju såklart inte låta henne försvinna därifrån. Gian steg ut i korridoren för att se till att hon försvann bort till badrummet och ingen annanstans.
Bröderna verkade inte särskilt påverkade av Halos gråt. Hon fick gråta bäst hon ville. De skulle inte trösta henne. De höll sig likgiltiga istället.

Hon greppade tag om boken allt hårdare och gick mot dörren och gick sedan ut i korridoren. Hon vågade inte göra ett försök till att rymma och hon smet in på badrummet och låste om sig.

Marcis hade sett Halo och gick till rummet dör hon komit ifrån.
"Vad är det som händer?" Han såg oroad ut.
"vad gör Halo Lockheart här?"

Franco gick ut ur rummet och stannade upp vid dörröppningen för att se efter Halo. Gian hade parkerat sig precis utanför. Halo hade ingen chans att rymma.
De båda bröderna såg upp då Marcus visade sig i korridoren.
Båda förvånade över hans fråga. Det gick några sekunder för de att förstå att Marcus faktiskt inte hade någon aning.
"Har inte pappa berättat för dig?", frågade Franco och rynkade pannan oförstående.
"Halo kan hjälpa oss. Vi behöver hennes hjälp.", fortsatte han och såg på Marcus.
"Du vet hur vi har det, eller hur?", frågade han då och tänkte på den situation han och hans familj faktiskt var i. På grund av flera verksamheter som tvingats stängas och allt fler attacker från deras rivaler i staden, var de i ett tufft läge, dels med inflytande, men dels också ekonomiskt.
"Vad vet du om henne, Marcus?", frågade Gian från där han stod och blickade åt sin yngre broders håll.

"Jo jag vet hur vi har det. Men var vi tvungna att kidnappa henne?" Han hörde hur hon gärt och suckade och skakde på huvudet.
"Inte mycket.. Vet att hon är rådgivare och prästinna till vampyrerna. Håller möten och så." Han såg mot dören igen.
"Jag hämtar en bit tårta till henne." Han vände sig om och gick för att hämta en bit tårta.

Halo torkade sig i ansiktet gick mot handfattet och tårta. Hon såg mot vattnet och sedan skom hon ut med boken i famnen. Hon klämde sig förbi och gick mot rummet igen. Innerst inne visste hon att hon skulle få stryk om hon försökte rymma. Uppgivet satte hon sig på sängen och drog filten om sig

"Du vet att vi inte ifrågasätter vår pappa, vår boss, order.", svarade Franco med en allvarlig blick, som om Marcus hade ifrågasätt Matteos beslut.
Men Franco ville inte diskutera mer med Marcus och teg därför när han berättade att han skulle hämta tårta åt prästinnan. Om det lugnade och hjälpte honom så, så fick det väl gå.
Gian och Franco bytte en blick med varandra igen. De visste att de heller inte skulle berätta för mycket för Marcus. Han hade inte tagit eden, han hade inte gått med i maffian. Han var inte en av de. Det fanns vissa saker Marcus helt enkelt inte skulle känna till.
När Franco sedan vilade blicken mot badrumsdörren så öppnades dörren i samma ögonblick. "Halo.", sa han lugnt och flyttade på sig så att hon kunde passera förbi.
När hon slog sig ner i på sängen med filten om sig drog Gian efter ett andetag för att säga något.
"Vet du varför du är här?", frågade han och iakttog henne. Franco gick in i rummet och slog sig ner i en av fåtöljerna. "Vet du vilka vi är?", frågade han och såg forskande på henne. Han ville förstås kunna tala med Halo, men han ville ge henne en chans att säga sitt. "Jag heter Franco. Det här är min bror Gian."

Marcus hade hämtat en bit tårta från köket och såg precis Gian gå in i Halos ssovrumm och han ställde sig utanför så att Halo inte skulle se och knackade på dörren. Eftersom han inte var med i maffian kunde han inte bara gå in hur som helst. Bättre att vara gömd för hnenne.

Halo såg upp på dem, röd i ansiktet och skakade på huvudet.
"Vad har jag gjort?" Hon lät trött och torkade sig i ansiktet mera och pekade på sin hals.
"vad har ni gjort med mig?" Sedan såg hon på dem och svalde hårt.
"Kommer ni skada mig?"

Franco suckade. Hon verkade inte mottaglig. Hon ville inte höra på. Lite lättat såg han över axeln när han hörde att det knackade. Han reste sig från fåtöljen och gick fram till dörren för att pressa ner handtaget och dörren öppnades inåt.
I tystnad mötte hans sin yngre brors blick. Han sträckte sig efter fatet med tårtbiten och nickade åt honom. De skulle ses senare igen.
Han tog fatet och stängde dörren för att gå tillbaka till Halo och Gian.
"Här. Till dig.", sa han och placerade fatet på det mindre bordet framför henne.
"Nej. Bara om vi måste.", svarade Gian som verkade less på Halos beteende. Det hade blivit sent. Han var trött.
Det gick några sekunder igen. Bröderna iakttog Halo i tystnad.
"Det kanske känns bättre att sova på saken. Vi försöker igen imorgon." Franco reste sig, men precis som han skulle gå därifrån hejdade han sig och såg på Halo igen. "Men om det inte blir någon ändring, så kan jag inte lova dig att du kommer ha det lika bekvämt som du har nu."
Med de som sista ord gick han före ut från rummet. Gian reste sig och gav Halo en sista blick för att sedan lämna rummet han med. De stängde om sig och låste.

Hon såg upp när tårtan ställdes ner och hon rörde sig inte. Sakta nickade hon och såg dem lämna rummet. När väl var ensam tog hon fatet och började att äta. Smaken av choklad ville få henne att gråta igen men hon var för trött för att orka.
Snart hade hon ätit hela biten och lade sig för att sova och snart sov hon ihopkurad på sängen.

"Hur mår hon?" Marcus såg på Gian och lade huvudet på sned.
"Jag tycker lite synd om henne. Hon har ingen aning om vad hon gör här och hon måste varar livrädd."

Medan Franco hade försvunnit bort till sitt rum för att lägga sig för natten, hade Gian gått till sällskapsrummet. Det var för många tankar samtidigt, så mycket att processa, för att kunna slappna av helt. Han var uppe i varv. Bilder från attacken på klubben gjorde sig till minnes i hans tankar. Skriken. Blodet. Skotten. Han tänkte på Halo. När hans pappa, Matteo, utfört ordern. Gian var en av de som var där på plats. Utanför Halos palats och väntat in henne. Väntat på rätt tillfälle att ta henne därifrån. Nu var hon här. Bara Matteo visste vad som skulle göras nu. Han litade på sin pappa.
När han hörde Marcus steg in i rummet snorde han runt. "Marcus.", sa han och märkte att han blivit onödigt överraskad. Hjärtat hade tagit ett extra skutt. Han gick fram till barbordet för att hälla upp i ett glas och ha i sig allt i samma klunk. Det kändes som om det skulle hjälpa Gian att lugna sig.
"Jag hörde dig inte. Hur är det?", sa han och blev påmind om Halo igen.
"Förhoppningsvis så stannar hon inte så länge till.", funderade Gian, men återigen, så var det Matteo som hade sista ordet om Halos öde. Gian var inte säker.