In the dark PRS Vidomina & Medi

Isabelle log och nickade och tog ett annat kort och såg på henne.
"I Loiusianna så äter man mycket vad?" Hon såg och såg sedan upp när hon såg Matteo. Men hon såg sedan mot Cecilia med ett leende. Allt för at hålla henne lugn.
"Se du kan!"

"Jag är här." Vincent hade gjort i orndning ett bord innan och han såg på Gio.
"Det kommer göra ont men tänk på att överleva bara." Han fick ut skotten och såg att inget var skadat och sydde ihop innan han plåstrade om honom. Han såg sedan på Matteo.
"Det ser bra ut. Även om det såg obehagligt ut." Han harklade sig.
"Jag skulle inte anstränga mig om jag var du Gio."

Cecilia reste sig när hon hörde Franco och Gian. "Mamma, jag vill se efter hur det går för de, snälla, kan jag?", sa hon förtvivlat och vände sig till Camille.

"Boss, jag ber om ursäkt. Jag klantade mig.", flämtade Gio och sträckte sig efter såret på magen. Franco var snabbt framme för att hålla borta hans hand. "Ansträng dig inte.", han såg bekymrad ut, eller snarare mer frustrerad och irriterad. "Tur för dig att det bara var några skråmor. Fattar du vad du kunde ha gjort? Du utsatte oss alla för fara! I det skick vi är i, hur kunde..", utbrast han, men Matteo avbröt honom.
"Franco! Det räcker." Han såg menande på sin son och Franco teg och backade undan då Matteo gick närmare Gio.
"Men han har rätt, Gio. Du kan inte bete dig sådär, vi har inte råd med snedsteg.", suckade Matteo och såg ner på sin bror som vilade i soffan. "Vila dig nu, lyssna på Vincent."
Matteo klappade om Gios hand och vände sig sedan mot Vincent för att nicka åt hans håll. Han var tacksam över att Vincent tagit så bra hand om hans bror.

Vincent tog fram en liten flaska och såg på honom.
"Morfin eller sprit? Du får en." Han tog sedan ypp en klubba.
"Glömde den här" Han gav honom ett leende och såg sedan på Matteo.
"Och er gäst?"

Camille såg på sin dotter och bet sig i läppen. Oroad över vad sin make kunde säga.
"Om du fråga i dörröppningen. Spring inte in först." Hon tog hennes hand och log.
"Din pappa är ju säker."

Gio såg på Vincent med en sånär menande blick han kunde. Smärtan gjorde det lite svårt för honom att förtydliga sina uttryck.
"Ska det vara ett skämt eller?", flämtade han och Gian skakade på huvudet åt sin morbrors uttalande. "Ge honom spriten.", förtydligade han och sneglade på Vincent.
Matteo nickade och tänkte över det gäng som gett sig på hans bror. De skulle sota för det.
När han drog handen över skjortan blev han påmind om blodet. De alla var blodstänkta.
"Vi måste byta om. Vi kan inte gå omkring såhär.", mumlade han och vände sig till sina gäster. "Ivan, Markal och ni andra, ni får låna ombyte.", sa han och såg på de.
"Tack, Matteo, men jag tror det är dags att vi ger oss av. Vi byter om hemma. Vi är färdiga här för kvällen.", sa han och såg från sina söner till Matteo.
"Vi ser efter henne, Vincent. Pappa har nog med uppgifter för nu. Efter vi har gjort oss anständiga går vi förbi hennes rum.", svarade Gian och såg på Franco som nickade.

Cecilia log och nickade ivrigt. Ja, hon skulle vara försiktig. Sedan reste hon sig och gick ut från sällskapsrummet för att leta reda på hennes pappa och sina bröder.

"Nej inte alls." Vincent såg på flaskan:
"Den här gör dig lugnare, tröttare i huvudet." Han lade ner denoch log sedan.
"Men det låter som en bra idé." Han nickade och sträckte på sig.
"Boss jag går och lägger mig." sa han och vände sig om för att lämna rummet. Han mötte Nicolais bloick och nickade.

nicolai svalde.
"Ja hem. det är nog bra" Han såg på sin far och såg sedan på Demitri.
"Är det bra med dig?"

Matteo nickade åt Vincent och kastade en sista blick åt Gio innan han lämnade rummet med Giovanni efter sig.
"Luca kommer snart, Gio. Vila nu. Säg till om det är något.", sa Franco och hjälpte honom att hälla upp spriten i ett glas för att räcka över det till honom.
Bröderna vände sig sedan om för att gå därifrån. "Tack för ikväll, Ivan. Demitri och Nicolai. Det var trevligt att se er igen. Hoppas att nästa gång inte behöver bli så allvarligt. Att vi inte behöver blanda nöje med arbete igen.", sa Franco och klappade Nicolai på axeln för att sedan gå förbi de och lämna rummet.

Demitri höll om sin ena arm och såg sig om i rummet. Han var chockad efter händelsen. "Ja..Eller.. Jo, ja.. Jo, det är bra.", mumlade han och såg upp mot Nicolai.
"Kom, vi letar reda på Isabelle och ger oss av. Vi har stannat här så länge nu.", sa Ivan och gick före de för att hämta Isabelle i salongen.

Halo hade somnat men nu var hon vaken och hon letade efter något vapen i rummet. Vad kunde hon ändvända? Hon kunde höra röster utanför och hon kastade en blick mot dörren. Rädslan kom tillbaka och hon tog sig ur sängen flr att sätte sig i ett hörn.

"Självklart far." sa Nicolai och gick efter honom. Han såg sin mor och hon reste sig.
"Åh Camille jag måste åka hem med familjen. Men jag tackar för denna gång. Jag hoppas nästa gång inte blir lika dramatisk."

Ivan pustade lättat ut när han fick syn på Isabelle. Han tog hennes hand och kramade den. "Ursäkta röran. Det blev våldsamt.", förklarade han och syftade på de blodstänkta kläderna de bar.
"Det blir bra att få byta om till något annat hemma."
Han tackade Camille för middagen och ursäktade sig igen för dramatiken för att sedan gå före de andra ut ur byggnaden till bilen som stod parkerad utanför.
Demitri och Markal gjorde likadant och försvann sedan efter Ivan.

"Franco? Är du klar?"
Gian knackade på Francos dörr. Hans gamla barndomsrum. Som inte längre såg ut då, när de var små. Det syntes att det bodde en vuxen person där nu.
Gian hade duschat och bytt om till rena kläder. Franco hade gjort detsamma. De skulle göra sig klara för att se efter Halo. Det hade dröjt länge sedan de kollat till henne nu.
Matteo hade ju varit så noga med att hon skulle behandlas som en gäst. Det var på tiden att någon såg efter henne.
Franco visade sig i dörröppningen och nickade åt sin bror. Tillsammans gick de till Halos rum och knackade på innan de öppnade dörren. "Miss Lockheart?"

"Du har så rätt min älskade. Precis som alltid." Isabelle tog hans hand och tog på sig rocken för att gå ut.

Halo hade inte sett upp när dörren låstes upp coh öppnades. Hon tryckte med en hård bok i handen och såg stint på sina fötter. Livrädd att hon skulle komma till skadad och hon vågade snart känna mot halsen. Bandaget satt inte alls hårt och hon drog benen tätare mot sig.

"Halo?" Franco gick först in i rummet. Först såg han henne inte, men såg upptäckte han henne i hörnet. "Du behöver inte bli rädd. Vi ska inte göra dig illa.", sa han lugnt och gick in. Gian visade sig bakom honom.
"Hur mår du?", frågade han. Inte alls lika varm på tonen som sin äldre bror. Kanske var han otålig eller trött. Eller en kombination av båda. Det hade ju varit en prövande kväll.
"Har du fått i dig något att äta? Har du vilat?", var Franco snabb att fråga för att stryka över sin brors fråga. Franco hade en mer lugnare ton. Han ville ha hennes tillit. Annars skulle det bli svårt att tala med henne gissade han.