In the dark PRS Vidomina & Medi

Camille åt sakta av tårtan och såg på sin dotter och sedan sneglade hon mot Isabelle. Hon gjode inget fel att försöka lugna flickan men vad hon visste om den kriminella världen var liten.
Men när Cecilia sa ifrån suckade hon. Camille avskydde att skälla ut sina barn men ibland var hon så illa tvungen.
"Cecilia Franscesca Lucia Di Vittorio! Så tar man inte till våran gäst." Hon såg på Isabelle och såg sedan på sin dotter.
"Isabelle fförsökte bara lugna dina nerver. Din far och dina bröder kommer komma hem oskadda och det lovar jag. Om de inte gör det kommer de bara ha blåmärken och det är det minsta de kommer att få."

Snabbt var Nicolai vid dörren och såg sedan in i det mörka. Han försvann snabbt och såg en man som stod med ryggen emot honom. Snabbt var han framme och med sin styrka bröt han mannens arm. Innan mannen reagerade lade han handen för munnen och högg honom i halsen. Doften från förut gjorde honom påmind men detta fick duga.

Cecilia ryckte till då Camille dragit till med hela hennes namn. Hon förstod vilken skada hon hade gjort. Sakta satte hon ner tårtfatet med hennes egen bit på bordet igen och vände sig till sin mamma.
På Camilles allvarliga blick att tyda, så var det inget tillfälle att säga emot. Det skulle inte ha någon inverkan ändå.
Det gick några sekunder och sedan vände hon sig till Isabelle. "Förlåt, mrs Raspopov.", sa hon lågt och sänkte blicken sedan skamset.
Igen önskade hon att Franco eller Gian hade varit där. De hade tagit hennes sida, eller iallafall velat förstå henne.
Cecilia var ju bara rädd om sin pappa. Trots alla hemskheter, trots det onda, så älskade hon honom.
Dörren till deras hus öppnades och samma tre män som hälsat på hos Matteo tidigare klev in. Cecilia hann precis skymta de i korridoren. Hon flämtade. De bar vapen.
Den siste mannan i ledet stannade upp och kikade in i sällskapsrummet där de satt. "Frun.", sa han och nickade för att sedan gå vidare till Matteos rum. Det var förstärkning. Cecilia var säker på det. Det kanske var allvarligare än vad hon hade trott.
Hon såg oroligt från Camille till Marcus och svalde igen.

Franco gick efter Nicolai in i byggnaden. Innan han ens hunnit uppfatta hela rummet hade Nicolai varit framme vid mannen som vaktat ingången till källaren. Lite imponerat av hans kvickhet drog han på ena mungipan samtidigt som han greppade tag om sin pistol för att rikta det framför sig.
"Där, nere. Var beredd på att de är flera.", viskade Franco. Ivan gick bredvid, beredd på attack.
I källaren hade männen bundit fast Gio i en stol med munkavel. Han var medveten, det var tydligt när ett skrik hördes ut. De plågade honom, torterade honom. Det handlade om att skicka ett meddelande.
Markal var den som var först in för att, trots till sin yttre skörhet, slå in dörren. Detta fick alla i rummet att upptäcka Markal.
Det var dunkelt därinne. En naken taklampa hängde och kastade ett dovt ljus. Detta berörde inte Markal eller de andra vampyrerna.
Kvickt var han framme hos den första bjässen och kastade sig på honom för att sätta huggtänderna i hans hals så att blodet sprutade.
Gian avfyrade flera skott. men Demitri frös. Han stod som paralyserad kvar.

"Skynda!", ropade Franco då när han insåg att de var upptäckta och sparkade in dörren för att skynda ner till källarrummet och hjälpa de andra.

Isabelle sträckte sig efter Cecilias hand och fattade den.
"Åh hjärtat mitt. Du är förlåten. Jag menade inte att göra dig upprörd. Felet är lika mitt som att säga något sådant." Hon log svagt.
"Men jag lovar att dina bröder kommer hem oskadda."
Camille log och lade armarna om sin dotter och gav henne en puss på huvudet.
"Såja min sockerblomma. Jag menade inte vara arg. Jag älskar dig mest av alla mina döttrar det vet du." Hon log svagt för detta var något som alltid uppmuntrande.
"Sedan har vi Vincent och du vet att han är duktig. Dina bröder kommer att sova här inatt så jag hoppas det lugnar ditt hjärta en bit."

Nicolai hade tömt ästan tömt mannen innan han stampade på mannens hals och enn knack hördes.
Han sprang snabbt efter och gömde sig bakom ett hörn.

Cecilia drog tillbaka sin hand. Hon uppskattade Isabelles förståelse, men ännu kände hon inte Isabelle. Hon ville ha hennes tillit först.
Hon tittade på henne och nickade långsamt. Det där orden, de kommer hem oskadda, som en upprepad låt, eller mantra. Hon ville inte höra det igen. Då kanske hon inte skulle tro det längre.
Vincent. Ja, honom gillade hon. Han var alltid trevlig och behandlade henne med respekt, som en vuxen. Han verkade inte komplicerad alls. Men det såklart, hon kände väl inte honom helt heller.
I hopp om att de skulle sluta prata om Franco, Gian och de andra tog hon upp tårtfatet igen för att smaka på tårtan. "Sa ni inte något om spel?", frågade hon med en tugga tårtbit i munnen.

Det var våldsamt. Blod. Slagsmål. Skotten som avfyrades.
Demitri hade inte rört sig, mer än till dörröppningen för att gömma sig så pass att han bara kunde kika in.
Gian och Franco verkade totalt orädda när de avfyrade skott, flera. I bröstet, i armen, i huvudet. Demitri kom ihåg vad Franci hade sagt. Att de inte skulle lämna någon levande kvar.
Markal och Ivan verkade ha låtit sitt djuriska ta över. Deras ansikten var täcka i blod av männen de huggit ihjäl med sina tänder och tömt de på blod. Ivan flåsade av ansträngning.
Markal verkade inte påverkad alls.
När siste mannen fallit till golvet gick Franco och Gian fram till Gio för att lossa honom från stolen. "Hjälp oss ta honom till bilen.", sa Franco och placerade Gios arm över hans axlar.
Gio skrek rakt ut av smärta. De hade skjutit honom i magen och foten.

Marcus hade suttit och sett på sin syster och log svagt. Nickade.
"Jo ni sa ju att vi skulle spela sällskapsspel mamma." Camille log och nickade.
"Så ska vi köra lag eller enskilt?" Hon såg mot Isabelle som skrattade.
"Jag kan läsa frågorna. Jag har levt så länge att jag minns allt." Hon såg på Cecilia.
Så går det bra för er?"

Nicolai hade dödat en människa till coh sprang fram för att hjälpa Gio.
"Vi ska se till att du får hjälp" Han såg mot sin far och såg sedan mot Demitri,

"Frågesport? Åh." Cecilia var inte precis i läge att säga emot. Faktiskt tyckte hon att hon inte var särskilt bra på frågesport, men när hon såg de andras glädje och entusiasm så kunde hon inte annat än att nickade. "Ja, det går bra.", sa Cecilia och svalde. Hon sneglade på Marcus. Hon var inte säker på vad han tyckte om spelet, men han kanske heller inte brydde sig om. Det handlade inte om att vinna för honom, trodde Cecilia och log då litet. Det var skönt att han var där.

De hjälptes åt att lyfta upp honom så att han lutade sig mot Gian. Franco försökte hjälpa till, så bäst han kunde.
"Håll upp dörren. Och starta bilen. Vi kan ha dragit till uppmärksamhet nu. Vi får skicka några att städa upp här. Vi vill inte ha det kopplat till oss.", flämtade Gian och Franco gick före för att skynda ut till bilen och starta den.
Markal torkade bort blod om munnen med baksidan av hans ärm. Den champagnefärgade kostymen var täckt i blod.
"Vad skönt med miljöbyte.", sa han och slickade sitt pekfinger rent från blod.
"Kom nu, vi hjälper till. Demitri? Var är du?"
Demitri visade sig i öppningen. Sedan följde efter de andra ut till bilen.

"Det låter som du inte vill ha det bambina" Camille såg på sin dotter och log.
"Vad är ditt hjärtas spel?" Hon log och reste sig och gick till en kista och öppnade den. Där låg spel travade på varandra och hon log.
"Man kan aldrig riktigt växa upp. Jag älskar sällskapsspel." Hon såg mot Isabelle som log förtjust.
"Åh du har så rätt!" Hon såg sedan mot Marcus och reste sig sedan.
"Ska jag hämta något?"
Camille skakade på huvudet.
"Åh nej det behöver du inte. Vi har tjänare som gör det åt en."

Nicolai hjälpte till att öppna dörren och gjorde plats åt Gio.
"Jag hoppas han inte dör. Men som jag känner på lukten är såret färskt. " Han såg upp och svalde.
"Jag klarar mig att sitta här. Jag åt mig mätt på de där idioterna."

"Jag sa ju att det var okej. Vi spelar frågesporten. Kom, sätt er." Cecilia pressade ett leende med sina målade läppar och klappade på dynan bredvid sig i soffan.
"Jag har inget emot sällskapsspel.", sa hon ärligt och såg från Camille till Isabelle och Marcus.

"Gio, du får inte svimma. Håll dig vaken. Gio!"
Gian hjälpte honom in i bilen. "Ni andra? Klarar ni blodet?", frågade han och flämtade av ansträngning. Gio var en större man, han hade inte varit lätt att ta själv därifrån.
"Vi klarar det.", svarade Ivan åt de och granskade Demitri som stod tyst. Men han nickade när han mötte Ivans blick.
Ännu en skrik från Gio fick de att skynda sig. De trängde sig bredvid Gio med Franco och Gian i förarsätet.
Lika kvickt tryckte Franco på gasen och bilen rullade därifrån med ett ilande ljud.
Gian tog upp mobilen för att ringa efter Matteo och de andra som var kvar i huset. Det ville att Vincent skulle möta de. Gio behövde hjälp. Och fort.

Marcus log mot sin syster och satte sig vid hennes sida och log.
"Så hur mår du?" frågade han och lade armen om henne.
"Du får krama Gian och de när de är klara okej?" Han strök henne över ryggen.
Isabelle tog en kortlek och började läsa.
"I vilken stad kan man se Eifeltornet?" sa hon och log stort. Mindes när det byggdes och hon såg på de andra.

"Jag kalrar mig. Jag Drack från tre personer." Han böjde sig fram och såg på Gio.
"Svimma inte" sa han och höll hans hand.
"Vi ska hjälpa er!"

Cecilia såg på när korten placerades ut. Isabelle som skulle kunna allting.. varför ville hon spela? Hon verkade så glad och nöjd. Som om hon inte hade några bekymmer i hela världen. Det var smittande så att Cecilia själv log. Hon intalade sig att det skulle bli kul. Fredag och helg. Imorgon skulle hon få träffa sina väninnor. Det såg hon fram emot.
Hon vaknade upp ur tankarna när Marcus slog sig ner bredvid henne. "Bra.", sa hon och log mot honom för att sedan fokusera på spelet. "Paris!", utbrast hon när spelet var igång. Kanske kunde hon någonting iallafall? Genast kändes det bättre.
De beväpnade männen som kommit dit tidigare skyndade sig i korridoren. Cecilia flämtade. Var de redan tillbaka? Matteo kom efter, men hejdade sig då han såg Camille och de andra. "Stanna här.", sa han lugnt, fastän blick sa något annat. Cecilia ville gå efter, men benen ville inte bära henne.

När de kommit fram till huset igen skyndade de att ta ut Gio från bilen för att bära honom till huset. De fick hjälp av de andra. Tack och lov hade ingen följt efter de. De var i säkerhet igen.
Gio skrek av smärta. "Var är Vincent?", ropade Franco frustrerat samtidigt som han bar sin sårade farbror i sitt grepp för att sedan sätta ner honom i samma soffa som Halo tidigare samma dag suttit i.